Light therapy

Den här sommartidsomställningen har fått mig ur balans på något sätt. Jag har visserligen bara jobbat en dag sedan i söndags, men jag är så van vid att komma hem, äta och sätta mig framför tv:n/datorn i mörkret och hålla kväll att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv när det bara fortsätter att vara ljust. Jag vet ju att det är så här varje år, samma chockbehandling av ljus, och jag är ju givetvis FÖR sommartiden (ljusblå och rosa himmel över Västra Sorgenfri klockan 19.35!) Det tar bara lite tid för mitt sinne att vänja sig.

Jag är överhuvudtaget lite förvirrad efter att ha åkt hem till mina föräldrar bara för att tillbringa en stor del av påskhelgen i soffan med illamående och kräkningar. Jag rörde mig knappast ur fläcken, var bara varm, matt och helt väck. Och vips, så hade den påsken passerat.

När jag satt på tåget till Malmö igår messade Bibbi mig och tipsade mig om att bädda ner mig med den bästa filmen hon sett på länge; Rushmore. Nu hade jag ju redan sett den; (och hon har så rätt, den är så bra! Wes Anderson!), men det lustiga var att huvudrollsinnehavaren Jason Schwarzman var gäst hos Conan när jag kom hem senare på eftermiddagen. Och han var så snygg. Jag blev helt tagen. Han är förvisso rolig och cool i Rushmore, men väldigt ung och...eh, speciell. Nu var han bara så mörk med fantastiskt hår och stor markerad näsa och han var rolig och smart och (lagom) vuxen och jag är alldeles smitten. Nu spelar han en stor roll i filmen I Heart Huckabees som verkar vara helt i min smak. Måste se.

Ikväll börjar Desperate Housewives efter månader av promotion. Jag har höga förväntningar.

Ya Ya!

Som om jag skulle kunna sova nu! Klockan är snart fyra på morgonen och jag har haft en av de bästa utekvällarna genom tiderna. Först såg jag och Bibbs Josh Rouse på KB och visst, jag hade höga förväntningar, men jag trodde nog inte att det skulle bli en av de bästa konserterna i mitt liv! Han hade underskön röst, han verkade så sympatisk, han spelade alla mina favoritlåtar, han viskade "You're such a pretty boy" i Flight Attendant och tittade på oss och jag rös, en kille bredvid oss ropade "Så jävla bra!" växelvis till Josh och till sin kompis och jag förstod precis hur exalterad han var, Josh sjöng Sad eyes, you are the only one whose blue skies are grey, so don’t cry, you’ll be the only one to make them go away, yeah you could make them go away och det kändes livsviktigt, bandet såg ut som biologilärare, Josh var vacker och jag sjöng med hela tiden. Jag hade kunnat stå där och titta och lyssna i timmar. Så jävla bra! Köpte en ljusblå tröja med Nashville skyline på som minne.

Efter konserten började Sveriges Bästa DJ spela så bra musik men ingen mer än jag och Bibbi verkade fatta det, så vi dansade själva. Tur var det, för dansgolvet var vårt eget och det var magiskt att lyssna på Magnetic Fields och She Bangs The Drums och I'm A Cuckoo med Bibbi och minnas sommaren 2003 med värme. Sedan kom Cecilia och vi fortsatte dansa och det kom aldrig en dålig låt. Tror att Mr. DJ är inblandad i Pink Flag, bästa klubben på Inkonst, för jag kände igen honom. All my loving! Och vi dansade och dansade och ett litet tag stod Josh i dörren vid scenen och tittade en stund. Det kändes fint. Och vi dansade och jag bad att få höra Moneybrother och passade på att berömma Mr. DJ, det är viktigt att han fattar hur bra han är och hur bra han får mig att må!, och Nils kom och han hade hål i sina byxor och jag hade vätskebrist och har nog förlorat ett skinnlager under fötterna, ty de värker.

Puh. Var tvungen att skriva av mig lite för att komma till ro. Inte för att jag gjort det nu, men jag är ett steg på vägen. En av de bästa kvällarna. I have missed my serotonin! Ya Ya!

Frizon

Jag var hemma från jobbet igår på grund av massiv huvudvärk i onsdags och jag lyckades slipa bort det mesta av skuldkänslorna över att missa en dags arbete. Man skulle kunna tro att jag blev uppfostrad av Martin Luther, eftersom jag får dåligt samvete av att stanna hemma från jobbet om jag så har 39 graders feber. Det säger väl sig självt att jag inte har skolkat en dag i hela mitt liv. Jag kommer aldrig att kunna bli rebell, det är bara att inse. (Fast jag är det i mitt huvud rätt ofta och det känns ganska sunt.)

I alla fall, jag tillbringade dagen med att titta på Strong Medicine, Providence, Amys ret, lite av That 70's show (tråkigt), Charmed, Vänner och The Royal Tenenbaums plus allt extramaterial (vilket fick mig att vilja flytta till New York, vara Gwyneth Paltrow a k a Margot Tenenbaum (en frisör där jag klipper mig sa "hej då Margot!" när jag gick i tisdags, det måste vara ett tecken!) gifta mig med Wes Anderson, hans bror som gjort alla illustrationer som berättar om familjens liv och som sitter på väggarna i deras hus, eller Luke Wilson. Kanske helst Luke. Scenen där han klipper bort Björn Borg-håret och skägget, rakar bort resterna och sedan säger "I am going to kill myself" är förödande attraktiv.) Det kändes som en otrolig lyx och ära att få ha en sådan dag. Att få vara fri dagtid. Det är några år sedan det var vardagsmat. Men hey, detta betyder inte att jag vill bli arbetslös! Bara en välbärgad student.

När jag skulle sova (klarvaken efter 12 timmars sömn natten innan men tvungen på grund av arbete idag) läste jag i Vad Jag Älskade av Siri Hustvedt. Hon är kvinnan som skrev Lily Dahls Förtrollning, som jag tyckte mycket om när jag läste den för 100 år sedan. Hon är också kvinnan som har den stora äran att vara gift med Paul Auster och vara bosatt i Brooklyn. Fast för mig kommer hon nog från och med nu mest vara kvinnan som skrev något som jag älskade. Boken handlar om de två New York-konstnärerna Leo Hertzberg och Bill Wechsel och deras vänskap genom åren. Och det är en fantastisk bok, så otroligt välskriven. Nu börjar den bli smärtsam också, så smärtsam att jag grät igår natt. Detta för att livet drar undan mattan för människor när de står så lugnt och stabilt. Det är obegripligt, orättvist och jag har svårt att hantera det. Men jag älskar att en författare kan skildra det så bra som Siri Hustvedt.

Begravningen

Jag har inte varit på begravning sedan 1988, då min moster dog, alldeles för tidigt i livet. Jag var 10 år, hade en svart tröja med Marilyn Monroe på mig och bröt ihop fullständigt i kyrkan. Men jag är glad att jag var med i alla fall. Man brukar ju säga att det är viktigt med avsked.

I fredags var det dags att begrava min farmor. Jag var spänd över en massa saker, som alltid. Att tåget från Malmö skulle fastna i snön, att strömmen skulle gå på grund av snöfallet, att jag skulle må illa i kyrkan. Kanske var det detta som gjorde att jag inte ens var påklädd när mamma och pappa satt i bilen. Och att det då visade sig att jag tagit fel strumpbyxor med mig hem. Istället för ett par normala svarta strumpbyxor hade jag tagit med mig ett par för små leggings (alltså utan fot) som jag aldrig kunnat använda. Alltså fick jag slänga på mig byxorna jag haft på vägen hem (och dagen innan på jobbet) och denna smärre kris gjorde att jag inte ens hann kamma mig innan vi slirade iväg i nysnön.

När vi kom fram till kyrkan var jag ganska uppe i varv och inte alls beredd på tårarna som började rinna nerför kinderna så fort jag steg innanför dörren och såg kistan och släktingar jag inte träffat på länge, länge. Eftersom farfar och barnen med respektive skulle sitta på första raden slog jag mig ner bredvid min kusin Helena och hennes 6-månadersbebis Max. Jag försökte samla mig något och förbannade det faktum att jag inte tagit med mig näsdukar. Vad trodde jag? Att jag inte skulle gråta? Knappast, jag hade gråtit vem än som hade legat i kistan där framme.

Efter många om och men blev det en fin begravning med tårar och leenden om vartannat. Gunnar, min konfirmationspräst, refererade vad farfar, pappa och mina fastrar hade berättat om farmor och det var fint, jordnära, precis som hon var. Det som grep tag i mig mest var att farmor hade citerat inledningen på sin favoritpsalm om och om igen precis innan hon dog. Blott en dag ett ögonblick i sänder, vilken tröst, vad än som kommer på! Allt ju vilar i min Faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då? Jag häpnar över hennes förtröstan. Samtidigt ger det mig en känsla av trygghet som jag hoppas kan smitta av sig på mig.

När vi skulle gå i procession ur kyrkan kände jag mig lite överbliven, då alla gick parvis, men jag höll mig till Helena och hoppades att det skulle se naturligt ut. Ute fortsatte snön att vräka ner och vi rörde oss långsamt fram mot gravplatsen. Där fick vi i tur och ordning lägga våra blommor på kistan. Mamma hade köpt jättevackra, vita liljor till mig som nästan såg ut som rosor och jag lade dem i sanden som prästen strött över kistan.

Farmor vilar nu i skuggan av en stor lönn på Villstad gamla kyrkogård. Det är en väldigt vacker plats, omgiven av kullar, åkrar och röd-vita stugor. Väldigt småländskt. Det kommer att bli ännu vackrare till våren.

Vad jag har för mig

Jag har precis sett (vad som i USA var) säsongsavslutningen av O.C. Ingen tung serie på något sätt, jag ser den mest för att det alltid är sommar, för att de spelar mycket bra musik och för att Seth Cohen är snygg och har Death Cab for Cutie-plancher på väggen i sitt rum. Slutscenerna brände ändå till - jag är mycket känslig för avsked och förändringar - och självklart spelades Hallelujah med Jeff Buckley. R.e.s.p.e.c.t. Finns det någon mer smärtfylld låt? (Ja, kanske Katy Song då.) Bara sucken innan Jeff börjar sjunga är ju nog för att få en att ge upp. Sedan får låten extra tyngd för att Jeff är död och för att han dog ung. Jag vill bilda en ny grupp av the Young Dead, som jag har för mig att man brukar kalla romantikerna Shelley, Keats och Byron som var begåvade och dog unga, med moderna artister och konstnärer, där Kurt Cobain, Elliot Smith, River Phoenix, nämnda Jeff Buckley och alla de andra av min generations tragiskt skimrande hjältar får ingå.

När vi ändå pratar om hjältar kan jag ju berätta att Gilmore Girls börjar igen söndagen den 13 mars. Jag drog en suck av lättnad när jag fick veta detta och bara att se trailern kändes som att komma hem.

Jag lyssnar på Moneybrother och skulle nog kunna börja gråta om jag lyssnade på They're Building Walls Around Us tillräckligt många gånger. Om en stund ska jag antingen se om The Royal Tenenbaums (collector's edition) som jag fick hem idag, 59 pix på CDON (such a bargain), eller börja tröska igenom 10 timmar De Fattiga och De Rika, som jag fått låna av Anders. Det blir nog det senare alternativet, för Anders vill gärna ha en recension av åtminstone ett par avsnitt på måndag. Och det är fredag kväll och det enda jag har för mig är att må illa.

Läslöss

Har halkat vägen hem (en decimeter pudersnö i Malmö) efter en arbetsplatsträff i Kirseberg. Vi var där för att "inspireras" av Bulltoftaskolans bibliotek, som faktiskt är ett riktigt bibliotek till skillnad från en stökig samling böcker (som på vår skola.) Där finns en lärare som jobbar 75% som skolbibliotekarie och har som uppgift att köpa in böcker, utforma biblioteket, hjälpa till med att fixa fram tema-lådor med böcker (t ex om man arbetar med tema: kärlek så fixar hon en massa böcker om looove), vara boktipsare, få igång lässvaga elever etc. Skolan har också bestämt att man inte ska köpa in läromedel i några andra ämnen än matte och engelska; alla andra böcker ska finnas i biblioteket (och bibliotekarien har då full koll och hjälper alla lärare att få fram böcker. Hela skolans budget går alltså till biblioteket.) Liksom utställningar av barnen, boktips skrivna och illustrerade av 6:orna och en massa annat.
Där var så fint! Anders frågade om jag var i himmelriket nu och Annica och Liselotte tisslade och tasslade och petade sedan på mig och sa "det borde vara du som var skolbibliotekarie på vår skola!" Jag blev så glad för att de vet vem jag är, på något sätt. Fastän de kanske inte känner mig så jätteväl har mina intressen lyst igenom. Det är fint. (Sedan ska vi ju inte gå in på all prestationsångest och panik en sådan tjänst i verkligheten skulle innebära för mig..i alla fall innan jag blivit varm i kläderna. Vilket väl skulle ta 10 år...Och så måste jag bota den arbetsapati som jag drabbas av med jämna mellanrum...)

Nu ska jag trotsa sömnen och kolla på Mandomsprovet, som jag spelade in på Oscarsnatten. Lite Simon and Garfunkel och förbjuden kärlek är aldrig fel en tisdagskväll.