...och jag lämnar inga fotspår ens i sand

Jag kan inte släppa det här:

Jag kastar stenar i m itt glashus,
jag kastar pil i min kuvös,
och så odlar jag min rädsla,
ja jag sår ständigt nya frön,
i mitt växthus är jag säker,
där växer avund klar och grön,
jag är livrädd för att leva,
och jag är dödsrädd för att dö.

ur Kents Mannen med den vita hatten (15 år senare)

Det är så ytterligt välformulerat och träffsäkert och sant. Det rullar på repeat i mitt huvud.

Någon jag kände kallade Kent för tonsatt Stig Dagerman. Det ligger något i det. Han menade det på ett lite nedsättande sätt. Jag tycker att det är en komplimang.

Spettkaka

I avdelningen för bisarra och humoristiska brott i Malmö (jfr de misshandlande rapparna) har vi nu kommit till följande:

Krossade fönster och stal spettkaka.

RÖRSJÖSTADEN. Inbrottstjuven hade maskerat sig i svarta kläder innan han slog till strax före klockan 02 natten till onsdagen. Ett vittne fick syn på mannen när han krossade fönstret till ett bageri på Föreningsgatan. Genom hålet lyfte mannen, som ska ha varit i 35-årsåldern, ut sitt byte - en spettkaka - och sprang därifrån.

ur Sydsvenskan, 2005-05-26

Jag vill så gärna veta motivet till stölden. No cash och Skånepatriotiskt kaffekalas på gång?

Jag har rest tillbaks i tiden, blivit ung

Ursäkta mig, men nu kommer jag att bli storslagen. Jag varnar er.

Först en tillbakablick; jag har tyckt om Kent i ungefär 10 år. Runt 97-99 tyckte jag ibland om dem så mycket att hjärtat nästan värkte när jag lyssnade på skivorna. Verkligen är starkt förknippad med gymnasiet, Isola blev min räddning under en höst i början av min studietid i Växjö och Hagnesta Hill doftar kristallklar vinter i Växjö varje gång jag lyssnar på den. En tid var jag tvungen att lyssna på 747 minst fem gånger på rad varje kväll, liggandes på rygg i sängen i min mörka lägenhet. I mitt huvud vimlar det fortfarande omkring textrader från olika Kentlåtar, för det finns faktiskt något minnesvärt i nästan varje låt Jocke Berg skrivit.

Nutid. Jag tyckte mycket om Vapen och Ammunition och nya skivan kan jag nog nästan säga att jag, trots låga förväntningar, bitvis älskar. För åren har ju gått och Kent har blivit stora och varannan människa har oerhört svårt för dem och deras framgång. Klart att man blir påverkad och tror att de inte har något att säga längre. Att de lever på minnen från fornstora dar och borde packa ihop och lägga ner. Jag vet ju innerst inne att det inte är så, men man blir påverkad av allt snack, det är allt jag säger.

Därför är det med ett överseende leende jag vänder mig åt alla tvivlare en kväll som denna. För när alla tycker att Kent har blivit för uppblåsta för sitt eget bästa slår de till med en turné som egentligen går ut på att bygga upp en Kentkult. En egen, härligt medvetet pretentiös värld där de bestämmer att konserten ska vara utomhus när det är ljust fastän det ska vara mörkt. Ett helt underbart sätt att hälla vatten på alla Kenthatares kvarnar. Iskallt. Och jag är säker på att Kent själva ler åt alla som jagar upp sig. För de har vunnit.

Jag mötte E på centralen vid 19.30 ikväll och tillsammans med en massa andra människor bussades vi ut till Limhamnsfältet, där vi slöt upp i ett långt lämmeltåg av människor som vallfärdade mot det gigantiska tältet som spänts upp alldeles intill havet. Redan då insåg vi att den här kvällen inte skulle bli som andra. Vi steg in i det dunkla tältet som tycktes ha fått låna sin dekor från Sleepy Hollow. Dimma, ensliga träd på ridån och ett lite lilaaktigt sken här och där. Jag, som haft en vecka full av en massa tankar, inre stress och förberedelser av utvecklingssamtal, började nu inse att jag faktiskt skulle se Kent ikväll. Ett band som jag älskat, och fortfarande älskar latent, så länge och som jag inte sett på flera år. Höra låtar som jag kan varje textrad, varje frasering i. Bildskärmarna bredvid scenen räknade ner, från 45 minuter när vi kom, till de sista 50 sekunderna då man kunde höra introt till 400 slag leta sig fram bakom ridån.

Och så började det. Och här förlorar tyvärr mina ord sin förmåga att beskriva. Det går inte att beskriva ca 10-15 000 människor i ett spöklikt tält som fylls av låt på låt som man kan utantill och innantill och som väcker gamla - och nya - känslor till liv. På bildskärmarna visades ömsom bilder på bandet från scenen (Jocke, för övrigt; extremt attraktiv!), ömsom små filmer och illustrationer som på något sätt förstärkte låtarna ytterligare. Jag stod länge och försökte bygga upp en förmåga att klara av att höra 747 utan att ramla ihop och det var knappt att det lyckades. E fick hålla i mig redan under introt och när Jocke kom till och när paniken bryter ut, ler du svagt och viskar till mig Du är värd att dö för blev det nästan för mycket. Så vackert. Jag, som vanligtvis tycker att det känns som att min rygg ska gå av på konserter, hade kunnat stå i detta tält i timmar. Men så kom extranumren (bland annat en fantastisk version av När det blåser på månen, som började akustiskt och sedan blommade ut i ett crescendo av toner) och till sist den allra sista låten, Mannen i den vita hatten (20 år senare) som även avslutar senaste skivan. Per Sinding Larsen frågade Jocke när han var gäst i Studio Pop om de verkligen skulle avsluta konserterna med den låten, eftersom den ju är ganska morbid. Jocke log och sa något om att det kunde bli ganska mäktigt med tusentals människor som mässar vi ska alla en gång dö. Jo. Hela låten är så otroligt storslagen att det känns som att den är väldigt viktig för bandet. Och basen och trummorna dunkade i kroppen och textrader som jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö gav hela avslutningen ett sådant allvar att jag nästan var kallsvettig när den var över.

När vi kom ut ur tältet, omtumlade och lite svaga i benen, var det mörkt och småregnade. Havet syntes knappt till vänster om oss men rakt fram glittrade Turning Torso som något slags science fiction-hus mot natthimlen. Det var en perfekt avslutning av kvällen och det kändes nästan planerat. Kent - en total upplevelse. Återigen; ni kan skratta om ni vill, håna oss vi rör oss ni står still.

A Gilmore state of mind

"Nope; now that the show’s in its fifth season, I’m convinced that Gilmore Girls is really about what goes on in our heads. Our heads – Women Who Know Too Much About Too Many Things, from Advanced Placement English to the lineups of obscure New Wave bands./…/

Of course, Gilmore Girls is still a family show, but its real genius is the way it has somehow made ”family entertainment” compatible with the solitary living-in-our-own-heads kind of existence that us brainy girls are usually portrayed as having, what with our diaries and Rooms of our Own./…/

For those of us whose lifestyles don’t tend to involve carpooling kids to choir practise, it’s nice not to be overlooked for once. Because as far as Lorelai and Rory are concerned, pop culture is a family value, and hearing them rattle off old Go Go’s-lyrics, list Ramones song titles, and instantly associate the phrase ”I’m gonna live forever” with the movie Fame (just like I do in my head, and you do, too), you can’t help but feel like you’re a part of a beautiful crazy family, and that all you have to do is think along."

(ur A Gilmore State of Mind - When Interior Monologue Becomes WB Dialogue av Wendy McClure, ur senaste Bust - tack Malin!)

Äntligen någon som fattat! Och dessutom verkar det som att Wendy har kikat in i mitt huvud och lyckats bena upp alla hyllningar av Gilmore Girls för att sedan formulera dem så briljant. I'm in awe. Läs helst hela artikeln om ni stöter på den, jag orkade inte citera allt här.

Well, happy birthday to me!

Jag har i stort sett firat klart min födelsedag trots att jag inte ens fyllt år ännu. I förrgår var mamma och pappa här med tårta och kallaliljor. Vi tillbringade dagen ute i Västra Hamnen, där vi blåste runt under Turning Torso, försökte urskilja Öresundsbron i den kompakta dimman och spanade in cocker spaniel-hundar. Sedan stack vi till IKEA - obligatoriskt när man har en bil att dra nytta av. En fin dag som gick så snabbt att tiden mellan morgon och kväll kändes som fem minuter.

Igår hade jag en liten fest, som efter en stressig dag med ett kontokort som avmagnetiserats lagom till att jag skulle storhandla, blev riktigt trevlig. Mat, dryck, jordgubbar, outro-tävling (kredd till Josefine) och allmänt prat. Några av oss stack till Inkonst en sväng och dansade till allt från Sugababes till The Cure. Fint.

När jag var liten skrev jag alltid en lista över mina födelsedagspresenter i min dagbok. En fin tradition som jag nog ska fortsätta här.

Mina födelsedagspresenter 2005:

En snurrfåtölj (mamma och pappa)
Garden State, DVD (Bibbi)
Six Feet Under, säsong 1, DVD-box (Markus, Josefine, Sandra och Maria)
Paul Austers City of Glass - serieversionen (Emma och Erik)
Afro-tuggummi (Emma och Erik)
En blomlåda i zink till balkongen med lavendel, en knallcerise dahlia och margueriter (Cecilia och Erik)
Sydney-designad necessär med flip-flops på + choklad (Vickey i Sydney)

Så fina presenter! Så jag! Tusen tack!

A superman

Braff Staff:Your now credited as a screenwriter. Is there any screenwriters that you're a big fan of?
Zach:My current favorite in Sophia Coppola.
Braff Staff:What about directors?
Zach:I would have to say, Wes Anderson, and again Sophia Coppola.

(från www.zach-braff.com)

Maggie och Zach, a match made in heaven.

The Life and Death Brigade

Jag älskar Gilmore Girls så mycket just nu. Jag älskar alltid Gilmore Girls, men nu älskar jag programmet med en passion som inte skymtats sedan Jess och Rory var kära. En av de stora orsakerna till att mitt hjärta bultar extra hårt just nu är att ett hemligt sällskap har dykt upp på Yale. Jag är djupt fascinerad och intresserad av hemliga sällskap. Det är så vansinnigt romantiskt och dekadent! Jag är dessutom ett stort fan av att stänga ute den "vanliga" verkligheten för att försöka skapa en bättre, vackrare och sannare verklighet. Det är ju inte för inte jag kände mig halvt medvetslös (på ett positivt sätt) efter att ha sett Döda Poeters Sällskap för första gången för många år sedan och en stor orsak till min eviga kärlek till Den Hemliga Historien är såklart grekiskastudenternas självvalda utanförskap som ju faktiskt kan liknas vid ett hemligt sällskap.

Sällskapet som Rory infiltrerat - och börjat dras till - på Yale heter The Life and Death Brigade och består av en samling studenter som just vill hitta essensen av livet. Logan, som ledaren heter, tog i förra avsnittet med Rory (som undercoverjournalist) på en träff i en skog någonstans, där alla var klädda i 20-talskläder och njöt. Träffen skulle avslutas med att ett gäng skulle hoppa från hög höjd med paraplyer som fallskärmar och Rory lät sig övertalas av Logan att hänga på. Han lockade henne med att säga något som gick ut på " när var den senaste gången du gjorde något som fick dig att känna att du verkligen lever?" Det var så vackert!

Jag har läst latin, längtar oftast efter något annat än det jag har och gillar stora gester och dramatik. Jag är ju som gjord för ett hemligt sällskap. Hitta mig någon!