Ett exempel på tv-intelligens

Ur Gilmore Girls (det fantastiska avsnittet där värdshuset provöppnas, Luke kysser Lorelei, Dean och Rory har sex och Kirk har nattskräck.)

Utanför Luke's.

Lorelei: I think I'm dating Luke.
Rory: What?!
L: I'm not sure, it's just a possibility, I could be wrong.
R: How?! When?!
L: Well, I went with him to his sister's wedding and it was really nice, we had a really good time, we laughed, we ate and we danced...
R: Danced how?
L: We pop locked*.
R: Was it a fast dance, a slow dance, a group dance...
L: Slow dance, what's a group dance?!
R: The hustle, the horah...
L: No hustle, no horah, it was a slow dance, Luke can waltz!
R: Luke can waltz?!
L: Luke can waltz..!
R: Look how you just said "Luke can waltz."!
L: What?! I'm just sayin', I'm surprised that Luke can waltz.
R: That sounded more like, "I'm surprised that I still have my clothes on!"

Åh, livskvalitet! Jag älskar rappt prat, snabbtänkthet och sarkasm, även om det är fiktivt. Verkligheten slår ju aldrig dikten ändå.



*Pop locking is a kind of breakdancing. It is when you "pop" out your muscles (i.e. tense them up really quickly) and your lock out your joints. It is like doing the robot, the arm wave, or any other number of moves.

Arbetsflykt

B skrev att hon planerar att se om Lost in Translation och Garden State till helgen och jag blev så sugen på att se om Eternal Sunshine of the Spotless Mind. De tre hör samman för mig, som en trilogi. Tre unga och begåvade regissörer, som har gjort tre vemodigt vardagsvackra och lågmälda filmer om allt som är viktigt i livet, med världens bästa skådespelare, världens bästa stämning och fantastisk musik som en viktig del av berättandet. I min DVD-hylla står de tre tätt tillsammans.

We are the champions

Jag följde med C till Vinylbaren ikväll, där det var premiärlyssning på Franz Ferdinands nya skiva. Den lät bra. Gillar verkligen nya singeln. Vi var dock mest där för att tävla i popquizet. Vi kunde de flesta frågorna, men fuskade en aning - C ringde sin kompis E för att ta reda på vem som uppfann vinylsingeln och jag ringde N för att kolla upp en Pink Floyd-skiva. Sedan åt vi en tallrik nachos med smält ost (så gott; hädanefter ska jag svara "nachos med smält ost och guacamole" när barnen frågar efter min favoriträtt) medan vi väntade på att vinnarna skulle annonseras. Det visade sig att vi hade alla rätt och jag blev uppropad som tredje person och C som fjärde. Vid prisbordet drabbades jag tyvärr av en blackout och valde en skiva av någon okänd grupp som jag i efterhand misstänker är dansk. Inte så hett, antagligen. C var lite mer alert (hon har vunnit en gång tidigare) och fick tag i nya Franz Ferdinand.
Nu ska vi förnya våra Sonic-prenumerationer för att hålla oss uppdaterade och jag ska träna upp min uppfattningsförmåga så att även jag väljer ett bra pris nästa gång.

PR

Fredagen den 7 oktober ska man stiga upp tidigt och lyssna på Morgonpasset i P3. Då får man nämligen höra Billie the Vision and the Dancers (se länk t h) spela och prata med Anders och Måns. Det är stort - alla måste lyssna.

En ace CD

Här är den ultimata dans-skivan jag skulle ha bränt till J:s fest igår om jag hade haft en CD-brännare (jag vet, stenåldern kan börja):

1. Le Sport - Tell No One about Tonight (Mont Ventoux remix)
2. B 52's - Summer of Love
3. Vapnet - Kalla Mig
4. Kings of Convenience - I'd Rather Dance with You than Talk with You
5. Phoenix - If I ever Feel Better (DJ Kicks-remix)
6. Radio Dept. - I don't Need Love I've got my Band
7. New Order - True Faith
8. Embassy - Some Indulgence
9. Robyn - Who's that Girl?
10. The Knife - Heartbeats
11. The Cure - Just like Heaven
12. The Postal Service - Such Great Heights
13. Mauro Scocco - Sarah

Perfektion. Jag tycker att jag förtjänar beröm, faktiskt.

So this is good bye?

Klockan är 14.00 fredag eftermiddag och jag är inte på jobbet. Jag har tagit semester idag och sitter istället på mitt anonyma favoritcafé och dricker gott kaffe. Jag vaknade idag med en överväldigande känsla av sorgsen sommarnostalgi. Inte sommarnostalgi som i en längtan efter stranden och bara ben (jag vill ha kappa och stövlar nu), utan efter våra utekvällar. Precis som för två somrar sedan var våra utekvällar denna sommar pur livsglädje – och sådan är ju mycket ovanlig. Fantastisk musik – Kings of Convenience, Phoenix (oh my God, det oväntade Too Young-ögonblicket på Crush!), Kylie, Le Sport, My Favorite…- och manisk dans till fem på morgonen. Eftersom B bara bor här på sommaren nu för tiden blev varje kväll så intensiv och viktig, för man visste att tiden var så begränsad.

Jag tror att min nostalgi egentligen började redan igår, när jag skickade ett avskeds-sms till någon jag inte trodde att jag skulle behöva ta avsked av så snart. Men det är ju inte upp till mig att bestämma. Jag hade fasat för detta sms i en vecka, så när det väl var skickat gick luften ur mig. Hans svar gav mig dock en känsla av efterlängtat lugn.

Jag hade annars en tuff dag igår, då jag var på jobbet mellan 8 och 20.30 (förutom en kort rast på stan då jag köpte hårvårdsprodukter för över 300 spänn – jag spenderar alltid när jag känner mig lättad) eftersom vi hade föräldramöte på kvällen. Trots både kaffe och cola kände jag mig jämnad med marken när jag äntligen kom hem vid 21. Tittade på Chasing Amy och kollapsade sedan vid 23.30 – och jag som hade tänkt vara uppe sent eftersom jag har semester idag.
I alla fall, här sitter jag nu på mitt café och skriver nonsens och känner sommaren i kroppen. Jag ska snart gå och köpa Le Sport-EP:n, som en hyllning till våra utekvällar och stunderna av ren livsglädje. Sedan ska jag lyssna på Tell No One About Tonight och uh-uh-uh-Embassy-låten tills jag däckar.

Snygghet

Ibland när jag känner mig tråkig och ful och menlös önskar jag att jag vore agent Sydney Bristow (a k a Jennifer Garner) i Alias. Jag låtsas att jag ser lika tuff och självklar ut som hon gör när hon kommer gående med bestämda steg och mord i blicken. Jag kan inte se mig mätt på hennes fantastiska, atletiska kropp, hennes blanka hår, hennes otroligt vackra ansikte och hennes superhjälte-moves. Hon är något av det snyggaste och tuffaste jag vet. Och så är ju Alias en riktigt bra serie också.

Try, Try, Try

De (killar) är så olika tjejer och faktiskt ofta underbegåvade och utan förmåga att kommunicera på riktigt. Jag kan inte komma på en enda kille som är så bra som tjejer.

Jag hittade ett gammalt vykort från min kompis C i London när jag läste en av mina gamla dagböcker nyss. Kortet är datumstämplat 2001-07-29, men citatet ovan är ju ständigt aktuellt. Något att tänka på, bära med sig och påminna sig om, om och om igen. Big hade fattat det i näst sista avsnittet av Sex and the City, när han erkände för Carries kompisar att han gjort allt fel med Carrie och att han nu förstått att han verkligen ville ha henne. You three know her better than anyone. You're the loves of her life. And a guy is just lucky to come in fourth.

Igår lyssnade jag på Some Indulgence med Embassy och blev mest frustrerad av stönen och arg och ledsen för att jag inte fick dansa just då. Jag saknar att dansa. Det är fyra veckor sedan sist.

Idag har jag återupptäckt Smashing Pumpkins sista skiva, Machina/The Machines of God. Jag är en av de få i världen som tycker att det är deras bästa skiva (efter Adore då, givetvis.) Stand Inside Your Love och Try, Try, Try är pur skönhet.

Ikväll ska jag se om två av mina favoritfilmer, Kissing Jessica Stein (förlagsvärld och ett försök till lesbisk kärlek i New York) och The Station Agent (helt vanliga udda existenser på vischan i New Jersey.) Shalom.

I don't need love I've got my band

Det är lördag kväll, fullmånen lyser över Karlskronaplan och jag är lite lätt rusig efter att ha ätit en halv lax, potatis, hummersås och druckit ett glas vin och en jättestor mojito på Restaurant Möllan. De är ju kända för sina stora portioner så "en halv lax" är faktiskt ingen stor överdrift. Paret vid bordet bredvid hade en halv oxe var på sina tallrikar. Eftersom min skolas vegetariska mat oftast är en ofrivillig bantningskur och eftersom jag knappt aldrig lagar något annat än sojakorv med bröd, pasta med någon sås eller böngryta med ris (och äter jäkligt mycket nötter däremellan), är jag tacksam för varje gång jag får i mig ett riktigt mål mat.

Idag vaknade jag annars upp med huvudvärk och kunde inte fatta att det redan är lördag igen. Gick en sväng på stan, förbannade utbudet på jeans, köpte en topp för 69 spänn på H&M, en jättefin petrol-blågrön dagbok (Bookbinders design) på Hamrelius och Embassys (ganska) nya singel. Jag gillar stönen mycket. Sexy singel.

Igår kväll var jag, J och M på Canarie Records kalas på Café Barbro. Ett spöke från förr spelade lite oväntat sin musik, men jag var självklart där för att se Billie. De spelade sist och det var precis lika roligt som alltid att se dem. Jag kan aldrig höra mig mätt på A Man from Argentina, bara introt får mig att vilja gråta. Jackson Five from a car stereo singing I want you back, want you back...Jag lyssnar på den varje dag.

Men nu lyssnar jag på Radio Dept:s Pulling our Weight-EP. De är nog faktiskt ett av världens bästa band. Jag ska tillbringa resten av kvällen med mig själv, fundera på varför saker har blivit som de är den senaste tiden och kanske unna mig att vara lite låg.

Till sist en namn-anekdot:
Sexårig flicka från en annan avdelning (kompis med några av mina elever) kommer fram till mig på rasten och frågar:
-Vad heter du?
-Maggan.
-(Paus.) Kan man inte kalla dig Margareta?

Mitt otympliga namn har blivit ett smeknamn.

And when she talked about the fall...

Jag hörde på tv i måndags att det skulle bli höst igår (onsdag.) Jodå, det regnade för första gången på länge, men särskilt kallt var det inte. Jag kände ändå ett sug efter att börja klä mig i svart igen efter sommarens pastellfärgade turné, så idag klädde jag på mig svart skepparkavaj, svart- och grårandig tröja, kort svart manchesterkjol, svarta tunna strumpbyxor och svart-och vitrutiga tygskor. Och jäklar vad kallt det är; mina ben är som två isglassar och händerna är kalla som på vintern - men eftersom jag fått höra att jag är fin idag (det är tydligen fortfarande väldigt ovant att se mig i kjol), får jag låtsas som ingenting. (Det är i och för sig väldigt läraraktigt att klä sig praktiskt, så detta får bli ännu en av mina tysta protester som ingen annan än jag själv märker av.)

Slutligen måste jag bara säga att gårdagens O.C.-avsnitt var lysande. Jag tycker annars att den serien tappat stinget, men igår - det var bitvis Gilmore Girls-klass på det hela! Seth Cohen! Hela hans uppenbarelse är ju mycket fin, men hans komiska talang är nästan ännu bättre. Seth som Spiderman, Seth lyssnar på Boys II Men under täcket, Seth tror inte sina ögon när han inser att Marissa och Alex har ett förhållande...och så någon sorts cover-version av Champagne Supernova (som jag älskar) mitt i alltihopa. Underbart.

Freak out

Det är två luftballonger på himlen utanför mitt fönster - så fint. Fastän alla mina fobier förbjuder mig från att sätta min fot i en luftballong representerar den frihet för mig.

Idag har jag varit hemma från jobbet. Man kan inte börja dagen med magont, kallsvettningar, hjärtklappning och gråten i halsen och sedan gå till jobbet som om ingenting har hänt, det går bara inte. Så jag lade mig och hoppades sova bort det onda, vaknade igen vid 11, läste om viktiga delar av (you guessed it) The Wonder Spot och började sakta om min dag. Som vanligt kan jag inte undkomma det dåliga samvetet över att missa en arbetsdag. En missad dag är allt som krävs för att jag ska börja oroa mig för att tappa kontrollen och vips så är steget inte långt från drogmissbruk och socialbidrag. Jag måste vara uppfostrad av Martin Luther.

Såg lite av riksdagens öppnande (Victoria hade tanthatt men såg i övrigt snygg ut), Falcon Crest (Cole var jättesnygg, det tyckte jag nog inte när jag var liten) och Buffy (så skönt med lite Xander/Giles/Willow-sarkasm en dag som denna.)

Nu ska jag försöka att inte skåda för långt in i min navel.

Varför jag älskade The Wonder Spot av Melissa Bank, sista delen (tror jag)

Even knowing this, I lay in bed that night going over everything I had said and done, trying to place the moment when I'd lost him.

Varför jag älskade The Wonder Spot av Melissa Bank, del 4

Then our teacher stood up. She was wiry with muscles and had long, thick, auburn hair. Her name was Maureen and she was the kind of fifty that made getting older seem like a reward instead of a punishment for living. She spoke with a Midwestern accent and said "you guys", like a camp counselor; meanwhile, you could tell how smart she was.
Her teaching style, she confessed, was loosey-goosey and had become even more so since she'd adopted a three-year-old insomniac from Vietnam. If we wanted serious instruction, she said, she'd give us the name of another instructor. She seemed to know exactly who she was, and this made me want to copy her.

Lördag kväll

Jag lyssnar igenom alla de bästa låtarna på min nästan kompletta Red House Painters-samling. Medicine Bottle, Katy Song, Have You Forgotten?, Grace Cathedral Park, Song for a Blue Guitar, All Mixed Up...oj, oj, valium utan biverkningar.

Igår hade jag ett sammanbrott och var nära att explodera. Tack och lov landade jag när M och J kom över och vårdade mig lite grand.

Idag har jag varit lite lullig i huvudet (drabbas alltid av mental istid och sömnighet efter ett sammanbrott) och gått en sväng på stan. Mötte en före detta elev som nu går i sexan utanför Espresso House. Hon sa: "Du passar in på Espresso House, tycker jag. Det är nog din frisyr." Jag förstod inte riktigt vad hon menade, men tyckte ändå att det var en kul grej att säga. En del människor har hockeyfrilla, jag har Espresso House-frilla.

Det som flyter genom mina ådror

Så, nu har även jag fattat att Kalla Mig med Vapnet är VÄRLDENS BÄSTA LÅT JUST NU*. Jag ska strax köra lite frigörande dans till den i vardagsrummet.

Så simpel som jag är
kan jag inte förstå
hur jag ska bära mig åt
för allt blir så uppenbart
för allt blir så fel
och hur du ser på mig
stämmer ganska bra
med hur jag ser på mig.

Så kalla mig cp
kalla mig bög
det kanske är fel
men en bra metafor
för hur jag ser på mig.


(Fler: Pulling My Weight - The Radio Dept., A Man From Argentina - Billie the Vision, Sarah - Mauro Scocco, Mannen i den Vita Hatten (16 År Senare) - Kent, Who's That Girl? - Robyn, Summer of Love - The B 52's, Too Young - Phoenix.

Kom ihåg:

De säger att hon lever ensam och kanske vill hon ha det så,
men om hon lärde känna mig, skulle det ändra nåt då?
- Mauro Scocco, Sarah

Oh rainfalls and hard times coming they won't leave me tonight, I wish I knew what I was doing, just do let this spirit survive.
- Phoenix, Too Young

Good girls are pretty, like all the time. I'm just pretty some of the time. Good girls are happy and satisfied. I won't stop asking until i die.

Good girls are sexy, like every day, I'm only sexy when i say it's ok.
- Robyn, Who's that Girl?