Fler bra grejer med Erlend Öye:

*Han har If I Ever Feel Better med Phoenix som en av sina favoritlåtar.

*Han är verkligen lång på riktigt också och inte bara på bild, som vissa andra kändisar/musiker. (Kortaste musikerna jag sett: alla killarna i Vue (nej, det är inte många som minns dem), som trots klackastövlar inte nådde mer än till axlarna på mig.)

*Han använder ordet käresta som synonym till flickvän i senaste Sonic.

*Han tycks inte ha någon käresta.

foto: Emma Svensson www.rockfoto.nu

I get a kick out of you

Igår var jag vaken i nästan exakt 24 timmar och dansade i nästan exakt fyra av dem. Varför då? Jo, så går det när man arbetar från tidig morgon, upptäcker att telefonen är sönder när man kommer hem och ägnar tiden åt Telia istället för att vila och sedan hastar iväg på popklubb och dansar till tidig morgon. Var det vilken popklubb som helst? Nej.

Igår var det Erlend Öyes kväll.

Vi gick till Crush redan innan elva eftersom det borde ha varit kö - alla borde älska Erlend. Det var det knappast, men jag kunde i alla fall koppla av och tänka: "I'm in!" Sedan kom han så småningom gående mot dj-båset; lång, smal som en sticka, lockhårig och iklädd en senapsgul t-shirt, en färg som han nog är ganska ensam om att kunna bära upp. Ja, glasögonen var såklart på också, så min fetisch fick sin näring. Från det att han började spela dansade man inte med sina vänner, bara; man dansade med Erlend. För det var extremt svårt att ta blicken från denna fina uppenbarelse. Jag borde egentligen kalla honom DJ Kicks, för det var det han var. Proffs ut i fingerspetsarna, sjungandes med i låtarna han spelade. Några rader ur en Smiths-låt här, några fina ord på norska där (Nu har jeg kommit hele vägen från Bergen till Malmö och så vill ni ikke ha mig?! strax innan refrängen i Human Leagues Don't You Want Me.) Vilken eufori! Jag föll handlöst, särsilt när han avslutade med att sjunga Wicked Game - en av världens bästa låtar. Och med hans sammetsröst blev den så sorgsen.

Oj, oj, flicka, jag tror jag är kär.

Senare dansade jag till I'd Rather Dance With You och fick återigen bekräftat att den är en av världens mest perfekta låtar.

Vet jag ens vad jag heter idag? Nej.

2. 2005 - böckerna, enligt mig

Årets böcker:

The Wonder Spot av Melissa Bank
Jag har läst i denna bok regelbundet sedan jag öppnade den för första gången i somras. Den innehåller allt som jag älskar att läsa om - New York, förlagsbranchen, relationsproblem, att växa upp - formulerat med ord som är så genialiskt sammanlänkade att jag vill citera varje sida. Den här boken är, tillsammans med Flickornas Handbok... och Den Hemliga Historien, mitt allt.

Harry Potter And The Half-Blood Prince av J.K. Rowling
Jag läser Harry Potter som jag läste böcker när jag var i 10-12-årsåldern: i timtal, utan paus, utan att blinka (känns det som), tills jag är stelfrusen och darrig av huvudvärk. Den senaste var som väntat ännu mörkare än de tidigare och slutet så outhärdligt sorgligt att jag var deppig i dagar efteråt. Precis som det ska vara.

Böcker som släpptes på pocket 2005 (jag hjärtar pocket) och därför får vara med på årslistan:

Låt Den Rätte Komma In av John Ajvide Lindqvist
En svensk vampyrroman - vem hade trott att det skulle gå att läsa? Inte jag i alla fall, men eftersom boken var döpt efter en Morrisseylåt tänkte jag att författaren inte kunde vara helt tappad bakom en vagn. Och det var han ju inte heller. Så vackert språk, så vacker kärlekshistoria - med genustwist, yay!

Vad Jag Älskade av Siri Hustvedt
En tragedi om två konstnärsvänner i New York. En av de bästa böckerna jag någonsin läst.

Middlesex av Jeffrey Eugenides
Texten på www.bokus.com säger det så bra: This is the tale of a gene that passes down through three generations and flowers in the teenage body of Callie. Thanks to this gene, she begins to realise she is part girl, part boy. What results is a fable of the intricacies of gender and the untidy promptings of desire. Eugenides borde få Nobelpriset för den här boken (och om den inte räcker, så är ju Virgin Suicides också grym.) Också en av de bästa, och viktigaste, böckerna jag någonsin läst.

Julafton -05, sent...endast Maggie är vaken

1. 2005 - musiken, enligt mig

Årets låtar (huller om buller):

Tell No One About Tonight (Mont Ventoux remix) - Le Sport. So let's dance..and tell no one about tonight. Sexigt på dansgolvet nr 1.)

Cool - Gwen Stefani. Vacker filmstjärna- i- Italien- på- 50-talet-video, vacker låt.

A Man From Argentina - Billie The Vision And The Dancers. Hopp och uppgivenhet i en bitterljuv blandning som jag aldrig tröttnar på.

Daft Punk Is Playing At My House - LCD Soundsystem. Coolness på dansgolvet.

They're Building Walls Around Us - Moneybrother. Stråkarna! Kören! Man blåser nästan iväg!

One Of Us Is Gonna Die Young - The Ark. Synthslingan!

Marching Bands Of Manhattan - Death Cab For Cutie. And it is true what you said, that I live like a hermit in my own head, but when the sun shines again, I'll pull the curtains and blinds to let the light in.

Some Indulgence - Embassy. Uh-uh-uh, sexigt på dansgolvet nr 2.

Koka Kola Veins - The Tough Alliance. Jag får nostalgiska tonårshångelvibbar trots att jag inte hånglade i mina tonår.

Hung Up - Madonna. Minus Abba, tack.

Alla Vill Till Himmelen Men Ingen Vill Dö - Timbuktu. Jag kan inte stå emot detta Malmö-anthem. Mycket roligt att sjunga/prata med i.

Be Mine! - Robyn. But you never were, and you never will be mine. Jo, jag har lärt mig det.

Who's That Girl? - Robyn. Min kamp.

Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare) - Kent. En av deras bästa låtar någonsin, en av de bästa sista-låtarna på en skiva någonsin.

En Midsommarnattsdröm - Håkan Hellström. Dans, dans, dans.

My Love Has Gone - Josh Rouse. Vemodigt ledmotiv till tidig vår.

Live Tomorrow - Laleh. Jag skulle kunna gråta.

Kalla Mig - Vapnet. Totalt avväpnande och extremt fyndigt.


Årets skivor (huller om buller):

Josh Rouse - Nashville
Josh har en alldeles egen plats i mitt hjärta; han är beyond cool. Jag älskar den här skivan och det tog lång tid innan jag kunde slita mig från den i våras.

Death Cab For Cutie - Plans
Jag har lyssnat på Marching Bands Of Manhattan, Soul Meets Body och Brothers On A Hotel Bed 1000 gånger. Det här är USA när det är som bäst; uttalet, rösten, melodierna och texterna,som känns som en roman om livet och döden.

Kent - Du Och Jag Döden
Jag köpte skivan av plikt, retade mig på att det saknades ett kommatecken i titeln, störde mig på de fula figurerna på omslaget och lät den ligga bredvid stereon oöppnad i ett par veckor. Så, inför tältturnén, började jag lyssna och upptäckte att det här kanske är Kents bästa skiva någonsin. Svart som natten, hård som sten, skör som glas. Jocke, I still love you.

Billie The Vision And The Dancers - The World According To Pablo
Spontankonserterna på stan under våren och sommaren gjorde väntan lite lättare att stå ut med, men oj, vad den här skivan var efterlängtad. Den är genial; titeln, omslaget och de svängiga, ärliga, bittra, extatiska, sorgliga, underbara låtarna.

Håkan Hellström - Ett Kolikbarns Bekännelser
Jag var skeptisk, men B tjatade om hur bra den här skivan var tills jag köpte den efter Håkans konsert på Malmöfestivalen och, ja, hon hade såklart rätt. Jag får fortfarande nostalgiska kickar av En Vän Med En Bil (studentradioavskedsfesten) och Magiskt, Men Tragiskt (Växjö överhuvudtaget), men just nu föredrar jag den lågmälda och eftertänksamma versionen av Håkan.

Jenny Wilson - Love And Youth
Jag vill vara Jenny, ty hon är definitionen av cool och stark. (Jag kan vara lite Karin Dreijer också.)

Kent - The Hjärta & Smärta EP
En förlängning av albumet, med fantastiska Ansgar Och Evelyn, som ångar av ödslig öststatsromantik.

Anna Ternheim - Shoreline EP
Anna gillar också Little China Girl - jag gillar Anna.

Embassy - Tacking
Jag tänker glassiga drinkar, sommar, cigaretter, höga klackar, hångel, en grym dj och en fest som håller på hela natten

Christmas came and went

I could have been someone,
so could anyone,
you took my dreams from me,
when I first found you.

I kept them with me babe,
I put them with my own,
can't make it all alone,
I've built my dreams around you.

Fairytale of New York spelades flera gånger under julaftonen hemma hos oss och den blir mer och mer gripande för varje gång jag hör den. Jag är överhuvudtaget väldigt sentimental den här julen. Den finaste stunden igår var när jag satte mig vid pappas stereo igår eftermiddag och lyssnade på sång efter sång med hjärtat i halsgropen och tårarna brännande i ögonen. Your Song och Tiny Dancer med Elton John, Leaving New York med R.E.M. (där brast det nästan), California Dreamin' med The Mamas and the Papas, The Boxer med Simon and Garfunkel och så, det mest överraskande: Superstar från Jesus Christ Superstar. Tänkte att det var ju en passande låt att lyssna på en julaftonseftermiddag och så, pang, blev jag helt blown away. Mamma tittade in för att fråga något och när jag skulle svara började jag gråta så att jag hulkade. Förträngda problem utlösta av en rockopera? Kan så vara. Kanske var det bara Judas som sjöng Don't get me wrong, only wanna know med sådan desperation i rösten att jag rös.

Have yourself a merry little christmas

Så, då sitter jag vid pappas dator igen, i gröna rummet på andra våningen i huset som vilar på en kulle mitt ute i Smålandsskogen. Ute är det alldeles tyst och det enda som hörs inne är mamma som öppnar kylskåpet. Tidigare idag var det inte lika tyst, då pappa spelade min julskiva på högsta volym i finrummet. Han upptäckte Fairytale of New York med Kirsty McColl och Pogues, spelade den flera gånger och jag kom på honom med att torka en tår ur ögonvrån. Like father, like daughter. Lite senare gick vi ut för att hugga oss en gran. När jag var yngre kunde det ta flera timmar, eftersom jag var pedant och perfektionist och började gråta om inte granen var vacker. Idag gick vi utanför dörren och tjugo meter ut på åkern bakom lillstugan, tittade ut en smal gran (mammas order) utan grenar på ena sidan, högg ner den och gick tillbaka igen. Det tog tjugo minuter. Mina gamla nojor och hang-ups har ersatts av nya, helt enkelt.

I går kväll pimplade jag öl framför Årets Bästa Överraskning: digitalboxen. Jag är van vid att titta på skräp när jag är hemma, eftersom vi tidigare bara haft ettan, tvåan och fyran. Inte längre. Nu har vi 1, 2, 3, 4, 5, ZTV, MTV, VHI, STAR!, Canal+, you name it. Jag skakade nästan av upphetsning inatt, då Cityakuten (det sorgliga avsnittet där Dr. Green måste sluta jobba p g a sin cancer), Eternal Sunshine of the Spotless Mind, sjukt bra musikvideor på VH1 och Döda Poeters Sällskap gick samtidigt. Och, jag råkade sätta på VH1 precis när I'd Rather Dance With You than Talk With You satte igång. Äntligen fick jag se den underbara videon!

Man måste älska televisionen.

Mitt liv i ord?

Det senaste är tydligen att presentera/definiera sig själv med hjälp av de ord man lagt till i sin egen ordlista i mobilen. Här är mitt liv - nästan som en dikt:

Allsångsfesten, bautasten, bibbs, adda, beth, crush, accomplished, bargain, babies, adored, boleros, conan, advertising, blew, birthday, allegro.

Decades, frustrerande, duh, fritidspedagog, deppig, flow, dementorer, darling, florell, executive, erlend, dickner, friskis, dejt, eternal, espresso, deppa, dyft, förköp, fåordiga, fyndigt, flippad, drums, find, dissade, eyes, deal, daj.

Födelsedagsmiddag, fyllegrej, gonatt, hostat, gosh, hemlagad, gorgeous, heikki, hångel, happy, håvat, grls, gympan, gestapo, hadet, halality, gynekologen, inkonst, grr, heleneholm, illröd, heels, hemtentan, inspelningskillen.

Japp, låttext, leksell, jkpg, know, klackskorna, liza, lekman, krokarna, kalendarium, logh, listergatan, kitsch, krya, läskigt, karaoke, knäcks, lipa, leave, kvällskonferens, kurerat, local, jay, läges, kasst, komplimang.

Mörkhårig, nemas, maggie, mångtydig, norwegian, nope, maggan, nah, oglittriga, neve, needy, mens, ness, moodyson, mailade, möllan, oplanerad, nothing, mette, nanna, nånstans, messat, oattraktiv, mazettihuset, nål, nagel, nojig, nellie, mkt.

Straight, skit, polypen, polyp, sängkläder, shoppa, potter, separation, sinnesförvirring, sannah, sassa, rudi, sugits, raggrapport, ???, solarie, skallige, sötast, skippar, skvallra, relaxa, rönneholmsv, pumpat, panodil, shoppat, painters, spiderman, rip-off, perfa, piss.

Usch, tornen, thåström, tjafs, undanflykt, tequila, translation, urinvägsinfektion, very, vagabond, tina, typvärr, than, timbuktu, two, tight, taggat, yeah, your, wish, whitney, woman, with, wahey, yay.

...............................

Jodå, man kan se att jag bor i malmö, gillar Harry Potter och använder engelska uttryck lite för mycket. Och en del annat.

Alldaglighet och Keanu

Idag har jag: nästan börjat gråta på väg till jobbet för att bussen aldrig kom och jag höll på att blåsa bort i stormvindarna, varit blasé under två utvecklingssamtal (jag tror inte att det märktes så mycket), jobbat i vårt fina bibliotek, beställt böcker till vårt fina bibliotek, sprungit upp och ner för skolans tre trappor allt för många gånger, sett Snygga Pappan i min klass i vass kostym, varit snäsig mot min chef igen (I have to learn to bite my tongue!), fått tre kramar av klassens hyperaktiva lilla pojke, ätit god mat från Norman's Deli, två hembakta lussekatter och däckat i soffan.

Ikväll ska jag: titta lite på The Matrix på tv, för det är trots allt en av världens snyggaste filmer. Scenen när Neo och Trinity målmedvetet stegar in i den där foajen och skjuter sönder allt är något av det coolaste jag vet. Jag kan inte få nog av Keanu. Jag vet, jag vet, han är träaktig och stel och Gud vet vad, jag vet, jag har hört det förut. Men Keanu är mörk, sur och bitter, på riktigt och i sina roller (kombinerat med schyst kostym och kedjerökning i Constantine), and I like it. Jag har gillat honom sedan hångelscenen på surfbrädan i Point Break, som jag och mina kompisar såg åtskilliga gånger på högstadiet.

Events

Fredagen den 30/12: Erlend Öye på Crush.

Lördagen den 4/2: Death Cab for Cutie på KB.

Detta är science fiction.

Broken spirit + frukt = salvation?

Jag tänker att allt - mitt hår, min mage, mitt humör, mitt liv, mina tankar, mitt samvete - skulle bli bättre om jag åt mer frukt. Problemet är att jag sällan lyckas få i mig mer än en frukt per dag. På gymnasiet var jag fanatisk; fem äpplen (den enda frukt jag inte inbillade mig att jag var allergisk mot) om dagen, gissa om jag höll doktorn borta från magen! Samt morötter så att jag blev alldeles gul i huden. Det där höll ju inte i längden, eftersom jag ibland fick hetsäta tre äpplen innan läggdags för att jag inte hunnit få i mig dem under dagen. Så jag släppte det, allt eftersom. Lättnaden kom med tiden.

Lite för mycket, kanske.

Nu kanske jag har kommit på ett knep. Jag köper hem ungefär tre sorters frukt åt gången. Sedan gör jag fruktsallad varje kväll. På det viset slipper jag äta frukterna en och en. Igår blev det en kiwi, ett äpple och en banan, blandat med valnötter och russin. Idag blir det detsamma, förutom kiwin. Så jag hackar, äter och knäpper mina händer för att allt ska bli bättre.

Comfort of Strangers

The new Beth Orton album, 'Comfort of Strangers', is in stores on February 7th, 2006. The 14-track album was recorded at New York's Sear Sound studio in the spring of 2005, with the much-acclaimed musician and composer Jim O'Rourke as producer. O'Rourke -- most recently guitarist and bass player with Sonic Youth -- has previously worked on recordings by such diverse groups and artists as Wilco, Stereolab and the noted American guitarist John Fahey.

Nya singeln finns på http://bethorton.astralwerks.com/ Och man kan säga så här: den får mig inte att ångra att hennes bild hänger inramad på paradplats i mitt vardagsrum. Tvärtom.

Lisa för själen

Sådärja, då har man surat sig igenom en arbetsvecka till. Mitt humör blir inte direkt bättre för var dag som går. Idag, när jag satt på personalrummet och skrev en utvärdering av vår lärarstudent (sjukt att jag utvärderar studenter, I guess I’m all grown up now. En annan student på skolan frågade om jag ville vara hennes handledare nästa termin, eh.) och utbrast: ”Det här är det sämsta jag skrivit i hela mitt liv!”, tittade L på mig och sa: ”Du blir bara svartare och svartare för varje dag. Det är rätt intressant att se.” Det är å ena sidan ganska komiskt att jag, som kan klä in nästan alla känslor i skratt, helt plötsligt blir ansedd som svartsynt. (Alltså jag är ju det allt som oftast, men hur förbannad/ledsen/förtvivlad jag än är får jag ändå höra att jag "alltid är så glad".) Å andra sidan är det ganska jobbigt att varje morgon vakna med ett ”åh nej” i kroppen.

Varje moln har ju dock en silverkant. Ibland är det asjobbigt att jobba med barn när man mår dåligt, men oftast, nästan jämt faktiskt, har de en förmåga att få fram en "här och nu"- känsla som sopar undan det dåliga för ett tag. Jobbet kan vara en egen verklighet ibland, som existerar mellan det riktiga livet på morgonen och på kvällen. Ibland ett andrum, ibland en svart sörja.

Idag hade alla förutsättningar att bli en dålig dag. Min kollega var sjuk, vilket innebar övertid och en ensam eftermiddag med barnen för mig. Flera stycken på en annan avdelning var också sjuka och deras barn skulle därmed bli min och en vikaries ansvar. Mitt humör gjorde att jag inte orkade höra vissa lastgamla diskussioner om vissa barn i personalrummet. Lägg till två rastvakter, magont och utvecklingssamtal och, ja, det vore synd att säga att jag var peppad i morse. Så, på middagsrasten, kom J, en sexårig, mycket speciell, hyperaktiv pojke i min klass och ropade: ”Maggan, kolla, kolla, kolla, jag har en fotboll!!! Ska vi spela?!" What the hell, tänkte jag, som annars brukar stå och frysa på skolgården, och sparkade bollen till honom. Det är mycket rörande och stor humor att se sexåringar spela fotboll. Koordinationen är inte den bästa och varje passning kräver koncentration till tusen. Så fort jag sköt en boll till honom tog han ner den med handen så att den låg stilla, för att sedan skjuta iväg den. Hela tiden med uppspärrade, knallblå ögon och halvöppen mun. Vi sprang runt hela skolgården och bara sparkade bollen till varandra och jag kände hur jag liksom slappnade av i hela kroppen. J var så otroligt glad över att jag spelade med honom att han nästan slog knut på sig själv och just då kunde inget kännas finare. Vi hamnade på fotbollsplanen och några av mina killar i tvåan som tränar med MFF, alltid spelar fotboll på rasterna och är dåliga förlorare, hängde på och spelade och jag blev så rörd över det överseende de hade med J. De passade till honom, sa inget dumt åt honom när han tog bollen med händerna och skrattade inte bakom hans rygg. Just där, just då, kunde inget vara finare.

Efteråt var jag så förvånad över hur roligt det var att spela fotboll – jag har ju alltid avskytt det förut. Jag tänker på kompisgänget i Vårt Hemliga Liv, som samlas på en gräsplätt vid havet i Melbourne och spelar fotboll i nästan varje avsnitt. Killar, tjejer, advokater, läkare, dagdrivare. Alla tillsammans. Pratar lite, spelar lite, släpper allt annat för en stund. Så skulle jag också vilja ha det.

(Basket går också bra.)

Mark Kozelek, KB, 5/12-05

- Oh, go right on. It's not that important.

Mark Kozelek står på KB:s scen och fingrar lite på gitarren när någon i publiken börjar prata högljutt. Ett argt "schh!" hörs från någon annan i publiken och det är då Mark tittar upp från golvet, ler lite och fäller ovanstående kommentar. Han låter inte det minsta arg eller ironisk. Bara väldigt ödmjuk, och kanske lite uppgiven. Han ser mycket trött ut och påminner faktiskt lite om Michael Douglas i vissa vinklar.

När jag kommer till KB har jag haft en usel måndag. Jag försöker svälja bort illamåendet och anstränger mig för att kunna förstå att sångaren i Red House Painters finns i byggnaden. Så kommer han in på scenen, en helt vanlig måndagskväll då jag lika gärna hade kunnat sitta hemma och titta på Cityakuten som vanligt. Han tittar inte på oss, utan börjar spela introt till vackra Grace Cathedral Park. Jag undrar om han inte inledde med den låten förra gången jag såg honom också. Det känns lite overkligt att höra den där speciella rösten på riktigt igen. Mark Kozelek är ju upphöjd i min (och många andras) värld. Det är lite speciellt att gå på konsert och höra låtar som varit så otroligt viktiga för en under en viss period i ens liv. Man har lyssnat på dem så mycket att de för alltid finns inom en; de ligger latenta i ens medvetande. Att höra dem igen, för första gången på länge, väcker känslor - minnen - till liv.

Ungefär tjugo minuter in i konserten kommer den, låten han inte spelade sist: Katy Song. Han kör den helt akustiskt och den låter inte alls som på skivan, men orden och stämningen är den samma. Jag försöker ta in den på samma sätt som man försöker uppskatta vitsipporna på våren - här och nu, bara för ett litet tag.

Glass on the pavement under my shoe,
without you, is all my life amounts to.

En av världens mest sorgsna textrader? I should think so.

Mark spelar mest gamla Red House Painters-låtar, vilket gör mig positivt överraskad. Han är lågmäld och sympatisk. Han spelar All Mixed Up! Han ursäktar sin trötthet med att han var tvungen att åka till "Fucking Helsinki last night", skrattar lite och säger att han är så borta att han knappt vet vad han heter.

Mot slutet av konserten kommer en helt makalös version av Ruth Marie och jag tänker att nu är allt fulländat. Då drar han till med Mistress som extranummer. Is längs ryggraden. Han ser svimfärdig ut när han går av scenen. Jag tar min jacka och ska precis gå när han kommer ut en tredje gång. Han skakar på huvudet, skrattar till och säger:

- Fuck you guys, I don't even know what I'm doing here.

Sedan börjar han spela igen och jag tror nästan inte mina öron när jag hör att det är Revelation Big Sur. Jag älskar den och hade aldrig väntat mig att få höra honom spela den live. Det är nästan magiskt.

And you're the dark of our home,
but still the home that I feel won't let up
or let go.
And this I'm certain,
and this I'm certain.

Han avslutar låten abrupt, mumlar ett "thank you" och så är han borta.

Bodil, min Bodil

Många tycker det är fånigt med äldre kvinnor som sitter vid sina DVD-spelare och dyrkar yngre män som Viggo (Mortensen), Mads eller Mikhail Khodorkovsky, den vackre oligarken som Putin så orättmätigt kastat i fängelse.Dessa många har fel.Det är inte hälften så fånigt som äldre män som inte nöjer sig med att sitta vid DVD-spelaren och dyrka. Utan som måste förföra varenda vacker ung kvinna som faller dem på läppen för att bekräfta något som ändå aldrig går att bekräfta utifrån.

Bodil Malmsten på www.finistere.se

Jag är med dig, Bodil. Fastän jag är ung tänkte jag dyrka Viggo som Aragorn ikväll.

Tillstånd # 2

(Torsdag som går i grått, that time of the month, vidrig soppa i matsalen, nära tårarna på Åhléns på lunchen. I mitt huvud spelas öppningsspåret på en av årets bästa skivor.)

I wish we could open our eyes, to see in all directions at the same time
Oh what a beautiful view, if you were never aware of what was around you
And it is true what you said, that I live like a hermit in my own head
but when the sun shines again, I'll pull the curtains and blinds to let the light in.

Sorrow drips into your heart through a pinhole
Just like a faucet that leaks and there is comfort in the sound
But while you debate half empty or half full
It slowly rises, your love is gonna drown.

Marching Bands of Manhattan, Death Cab for Cutie, (Plans)