Vädjan

Förmodligen var jag sist med att orka kolla på när Britneys fan Chris Crocker hulkar och gråter "Leave Britney alone!!". Det gör det ju inte mindre rörande, roande och fascinerande. Ren humor är det när Seth Green (Oz i Buffy och Chris Griffins röst i Family Guy) ber oss att lämna Chris Crocker ifred. Kolla!

Tisdagskänslan

When the first cup of coffee tastes like washing up, she knows she's losing it, yeah she's losing it.

Idol

Jennifer Fox om vad som fick henne att börja filma självbiografiskt:

I was at loss, spinning in a life in which I couldn’t see myself. I had entered my forties and suddenly realized that I was invisible in the world because I didn’t fit – I wasn’t married and I didn’t have children. And none of my experiences of love seemed to count for anything – not just in the eyes of the world but worst, in my own eyes — because they hadn’t endured. In a last ditch effort, I took up the camera to get evidence of what I was; and even more, to try to trace a path to other women that could help me find my place on the planet as a female – an identity I had rejected my entire life.

Hon har en blogg, såklart.

Röra

Alltid efter att jag har pluggat/skrivit/tänkt en hel dag är jag beredd att ge upp och bara gråta/gräva ner mig/slåss. Jag blir märkligt hyperaktiv och utmattad på en gång, det kryper i nerverna, huden känns fet och humöret minst sagt instabilt. Saker och ting blir helt meningslösa och livsviktiga på en och samma gång och jag tycks ännu mer än vanligt förlora förmågan att skilja på vad som är värt att oroa sig för och inte. Jag är så dålig på att vara student. (Och då har jag ändå inte pluggat ensam idag och vi har faktiskt kommit någon vart. Men jag fasar redan inför morgondagen.)

*

Viktigt: igår sände SVT första delen av sex i en dokumentärserie vid namn En Fri Kvinnas Bekännelser, en sorts intellektuell videodagbok där filmaren Jennifer Fox skildrar sitt och sina vänners liv. Jag satt som trollbunden och såg Jennifer berätta om sitt trassliga kärleksliv och hennes problem med monogami. Man fick även följa hennes samtal med sina vänner, som alla hade sina problem (hjärntumör, gifta sig och få barn?, vårdnadstvist) samt hennes ljuvligt judiska familj. Missa inte!

*

Åhh! Jag har sällan varit så avundsjuk. Allvarligt.

Söndag

Första vintertidsdagen i Malmö bjöd på septemberkänsla med ljumma vindar och mattor av gula löv överallt. Fast nu, när klockan är tjugo i fem och det börjar skymma, känns det inte som tidig höst längre. Och det här är bara början.

Jag stannade uppe sent i natt (för att få nöjet att ställa tillbaka klockan så att det plötsligt inte var så sent längre) och såg på Spiderman 3. Den största behållningen med den filmen var när Tobey blev ond och fick svart dräkt, kammade fram luggen och vässade blicken. Vips, så försvann säkert 75% av präktigheten. Men Spiderman är annars ingen favoritsuperhjälte för mig. Jag föredrar Wolverine eller Christian Bales Batman. Lite mer svärta.

Strange what desire will make foolish people do

Okej, jag kan inte slita mig från YouTube, så här kommer en fantastisk låt till: Wicked Game med Chris Isaak.

-Men är videon fortfarande lika het?
-Ja.

You know this boogie is for real

Förutom att detta är sång-och dansmannen Jamiroquais bästa låt (jag började nästan gråta till den en gång på Sivans dansgolv), är det en fin video också. Jag är fortfarande hemskt svag för 90-talskillmodet med träningsoverallsjacka och Adidas (röda!). Never goes out of style.

Cleopatra, comin' at ya!

Jag gick till frisören med en vild fantasi om att klippa haklång page, möttes av protester och kom därifrån med kort lugg och stort hår. Kanske en hyllning till transorna på Regnbågsfestivalen? (På bilden har det lagt sig lite. Bonus: jag har ett lazy eye!) Min frisör fixade partyhår och jag ska fira det med att läsa lite om kvantitativ metod, äta wraps och kolla på film, tror jag. This ain't the high life.

Andas ut

Fredag och jag har fått lite gjort! Jag började dagen med 40 minuters telefonkö som, efter att sköterskan suckat "jag får egentligen inte ge ut tider utan remiss, men jag gör visst det ändå", faktiskt resulterade i en specialisttid om redan ett par veckor. Science fiction. Efter denna chock drabbades jag tydligen av tillfällig sinnesförvirring och glömde äta upp frukosten jag hade gjort i ordning, vilket jag kom på när jag rusat iväg för att möta min blivande uppsatspartner. Huvudvärken gjorde sig påmind redan då. Vi gick till min gamla arbetsplats för att låta en 5-6:a fylla i en enkät om skolbibliotek som vi behöver till en uppsatsplan. Eleverna var så djäkla underbara. Jag drabbades faktiskt av saknad. Läs bara detta snusförnuftiga svar på om något fattas i skolbiblioteket som det ser ut idag: Lite mer myshörna för läsning och att böckerna är sorterade i en annan ordning typ efter kärlek/djur/fakta/skönlitteratur, för det är inte många barn som vet författaren! Hoppas på bättring! Jag gillar seriösa barn.

Efter skolbesöket drack E och jag kaffe och sedan har jag vibrerat runt på stan en stund, suktat efter cirka 50 klänningar på H&M och unnat mig ett mörkt vinrött nagellack för 25 kronor. Det är ju ändå fredag och jag har inte varit helt handlingsförlamad hela dagen.

Ang. Mark Kozelek...

...och det faktum att det ibland känns som att det inte är någon idé att formulera sig när det bästa redan är skrivet.

Best of Mark Kozelek och Red House Painters (kan ni finna låtarna i texten?):

Giving into love and sharing my time, letting someone into my misery. I'd like to come home to see you and to catch your sickness by the bedside. But then you'd know how much I really need you.

It's all in your head, she said, morning after nightmare. You're building a wall, she said, higher than the both of us. So try living life instead of hiding in the bedroom, show me a smile
and I'll promise not to leave you.

We walked down the hill, I feel the coming on of the fading sun. And I know for sure that you'll never be the one. I need someone much more mysterious to be my miss, to be my mistress.

But there in the clearing I know you'll be wearing your young aching smile and waving your hand.

And you're the dark of our home. But still the home that I feel won't let up or let go
and this I'm certain.

...

When everything we felt failed and some music soft in distant sails. But it don't sound like it did before, then I know I'm left with nothing more
than my own soul.

Glass on the pavement under my shoe,
without you is all my life amounts to.

...

Till sist: en låt som Mark inte skrivit men likväl förvandlar till magi: The Cars All Mixed Up.

Aaron Sorkin och annat

Jag märker att jag efter varje avsnitt av Studio 60 on the Sunset Strip säger "det här var nog ändå ett av de bästa avsnitten hittills" och det tyder ju helt klart på att serien är grymt bra och välgjord. Jag älskar att allt är genomtänkt in i minsta detalj; karaktärerna, humorn, den vassa dialogen och, framförallt, stämningen. Sällan har jag så gärna velat kunna försvinna in i en serie. Jag skulle bara vilja sitta där och njuta av Dannys och Matts snack, kolla på när folk övar på sina repliker och känna mig lite delaktig. Det är inte klokt vad njutbart det kan vara med bra tv.

Detta har jag tänkt på under dagens föreläsningar. Jag har även gjort onödiga saker på Facebook, dagdrömt om trevliga saker, varit hypokondrisk och somnat till i ungefär 30 sekunder åt gången. Även om jag hade fått betalt för det, skulle jag inte kunna berätta vad förmiddagens statistikföreläsning gick ut på. Åh, meningsfullheten.

Okej, nu slumpade iTunes fram Last Christmas. Om en månad kommer den redan att vara spelad till döds i alla butiker, men nu är den fin och sorgsen. Den är ju det, egentligen.

A crowded room, friends with tired eyes
I'm hiding from you and your soul of ice
My God, I thought you were someone to rely on
Me? I guess I was a shoulder to cry on.

Flyttfågel

Efter enkätstillverkning hos min klasskompis idag mötte jag upp med N och hans pappa för att flytta ut N:s kvarlämnade grejer i lägenheten han bodde i förut. Déjà-vu från förra flytten, men saker och ting är ganska annorlunda nu. Lustigt att tänka sig att den lägenheten inte kommer att vara killnäste med feststämpel något mer, utan vuxen med samboskap. Saker förändras, the end of an era osv. Fastän vi var trötta och slitna tyckte i alla fall jag att det var märkligt skönt med kroppsarbete. Tunga lyft, spring i trappor. Jag har inte sprungit på över en vecka, kanske är det därför jag drabbas av en känsla av att nästan spricka/explodera/börja gråta med jämna mellanrum?

Nu ska jag försöka att inte tänka på något mer än att jag ser fram emot att se George och Izzy ånga på i Grey's Anatomy om några minuter. Lite Studio 60 på det kan kanske få separationsångesten att stanna på behörigt avstånd.

Status

N ligger och sover (trygghetskänslan) och jag petar i mig frukost. Jag har just varit kuliss på TV4:s morgonintervjuprogram (eller, jag var det förra veckan men det sändes nu). Min klasskompis och jag söker febrilt efter artiklar om skolbibliotek på sökdatorerna på Malmö stadsbibliotek medan regissören Ulf Hultberg intervjuas och spelar nyckelharpa i förgrunden. Nästan 15 minutes of (lokal) fame för mig (haka och nedåt.)

Och nu är jag snart försenad. Kanske kan jag en dag skriva något som åtminstone är i närheten av intressant här. Håll tummarna.

Vakuum

Jag är för trött för att blogga.

Helgnöje

Idag har jag varit på hockey. Jag och hockey har tidigare känts ungefär lika sannolikt som, tja, jag och rodeo. Men jag tar seden dit jag kommer och det var kul! Spännande med två perioder utan mål och sedan tre mål på kort tid i tredje, på något sjukt sätt kul att se spelarna slåss på isen och (tragi)komiskt att höra mogna HV-fans ropa "Brinner det!" till (rödhårige) Jörgen Jönsson (som vunnit två OS-guld, två VM-guld och fyra SM-guld) när han gick in i utvisningsbåset. Den kommentaren har man ju annars knappt hört sedan mellanstadiet.

HV71 vann med 3-0 mot Färjestad hemma. Bara så att ni vet.

Generation Ex

Jag är förtjust i Kents nya skiva (förutom den där Stockholmslåten). Jag gillar det kalla och synthiga, jag gillar att höra Jocke vara bitter över att bli gammal och jag gillar textrader som De ljög och bedrog oss med sanningen. Men jag märker att jag har svårt att stå för det. Det har inte varit okej att gilla Kent sedan Isola eller egentligen knappt sedan Ingenting Någonsin på första skivan. Vad tycker jag egentligen om sådant? Riktigt illa. Jag fyller 30 om drygt ett halvår, väx upp liksom. Det är okej att hata Kent om man inte gillar musiken, det är inte okej att hata dem för att vara rätt. Det gäller alla band, förresten.

Slut på präktighet.

Jag saknar att ha en dagstidning och irrar runt på nätet och läser. Jag upptäckte att en av mina favoritskribenter (ett faktum som inte gör mig det minsta unik, det är jag medveten om. Fast hade det funnits objektiva och allmängiltiga sanningar så hade Fredrik Strage är en av Sveriges bästa skribenter varit en sådan. Så är det bara.) listar de 100 största rockögonblicken på YouTube i DN. Fint att slå ihjäl lite tid med.

Här

Jag är tillbaka i Malmö igen och sitter som fallen från skyarna. Jag har ont i hela huvudet, inklusive under ögonen, över näsan och i kinderna. Klockan är bara fem och ändå är jag stressad över att hinna med något innan det blir kväll och Boston Tea Party och Dexter. Men vad ska jag hinna med? Promenad. Försöka undvika att stressa upp mig över alla arbeten som ska vara klara innan jul. Kan jag inte sluta stressa då? Oklart.

Innan jag åkte hem idag hade jag äran att träffa min yngsta moster, som mamma och jag hämtade upp på väg till tåget. Hon har bara något år kvar till 60 och är ändå flicksöt à la Lena Endre och smärt som en gymnast. Vi var och fikade och pratade om vegetarisk mat, träning, mitt liv och hennes liv. Om några dagar sticker hon och hennes man till Afrika igen över hösten och vintern och lever vad som i mina öron låter som livet. Bad i havet varje morgon, träning på gymmet, olika sammankomster med engelska kvinnor, till exempel book- and tea-meeting första tisdagen i varje månad och så lite mango och apelsiner i trädgården på det. Overkligt.

Stäng av mig

Efter en smärre panikattack på Konsum förut i kväll är jag...nervig. Finns ens det ordet? Det är så det känns i alla fall. Det var inte så farligt egentligen - darriga händer, hjärtklappning, torr mun och en känsla av att vilja krypa ur kroppen - och jag kan väl ana varför det hände. För mycket tänkande och ältande leder till kortslutning förr eller senare. Men jag blev ändå besviken på hur snabbt allt kan gå från okej till svart. Nu är jag mest less och besviken på allting och funderar på utvägar. En vore att lämna allt. Köra den där minnesraderingen från Eternal Sunshine of the Spotless Mind (för det visade ju sig vara sunt) och börja om på nytt.

Herregud, vilken orealistisk klyscha.

Det enda jag kan göra nu är att se på Tre Män och en Baby.

Det har hunnit bli oktober nu fryser gräset och går av

Ute är det redan kallare (4 grader) än det knappt någonsin var under hela förra vintern. Jag tog på mig allt jag kunde hitta och gick ut och träffade djuren och naturen --> Flickr.

Hjälp

Jag skulle precis börja vara emo över hur konstigt jag har sovit i natt men nu hör jag att min mamma har börjat sy in benen på ett par gamla bootcut-jeans som jag hade med mig hem för omstyling (fattigmansfashion) UTAN ATT KOLLA HUR MYCKET HON SKULLE ÄNDRA! Det här kan ju bli hur som helst. Återkommer...

UPPDATERING:

Mamma körde på känsla och efter några smärre förändringar blev det faktiskt bra! Detta betyder alltså att jag faktiskt har ett par byxor som går att använda. Lyx.

Kristinaland

Så, nu är jag hemma hos mina föräldrar för första gången sedan i somras. Jag lämnade ett soligt och "för varmt för jacka"-ljummet Malmö vid lunchtid och steg av i Alvesta - a k a en annan klimatzon - vid tre. Vantar och benvärmare på, men det hjälpte föga. Stötte ihop med Lasse Åberg och hans fru vid tågbytet. De hade likadana reklamjackor på sig och skulle också på skräptåget till Värnamo. Tåget var överfullt och jag stod intryckt i ryggen till ett säte och tjuvlyssnade på två par som förmodligen var på väg till Göteborg för lite nöje. Det kändes som hemma att höra folk uttala sort* och kurs* på samma sätt som jag gör det. I Värnamo väntade mamma och vi gick som vanligt och fikade på Stigs. Väl där började en märklig fotosession (för mammas kollega vill se hur den omtalade dottern ser ut.) Min mamma vill alltid posera och jag vill aldrig posera. Min instruktion till henne lyder således "Men se NATURLIG ut!" och hennes till mig "Men titta in i kameran och SKRATTA nu då!" Så här blev det:

Inget fototävlingsmaterial, direkt.

*Sått och kuss. Så är det. Inget att göra något åt.

Lingo

Idag har jag och en i min grupp hållit i vår projektredovisning för klassen och tre av våra lärare (på engelska!) Trots att vår länksamling kanske inte var ace gick det bra, vi pratade på och fick ingen skrattattack som befarat utan log nog mest bara maniskt. Det var en trevlig dag, institutionen bjöd på bagels och allas länksamlingar var snygga och bra.

När jag kom hem låg mitt första nummer av Språktidningen - tidningen som bevakar och bejakar språket på mattan. Jag kan nog inte riktigt få fram hur till mig jag är över denna tidning. Jag älskar språk! Språk är något av det viktigaste och roligaste som finns! Det är säkert, jag kan komma på mig själv med sakna den där obskyra grammatikkursen jag läste någon gång i Växjö. Eller för all del, latinlektionerna på gymnasiet. Jag kanske inte ska sälja skinnet innan björnen är skjuten, men den här tidningen verkar grym:

- en av rubrikerna utanpå lyder "Högt blodtryck av särskrivning." Oh yes.
- Jonas Hallberg (som vi alla älskar sedan tv-serien Dominans och P3:s Spanarna) har en sida med titeln bättrevetaren.
- Fredrik Lindström (som vi alla älskar sedan sketcherna på Guldbaggegalan för ett antal år sedan) har en sida där han är Fredrik Lindström.
- den innehåller en artikel om pronomenrevolutionen.
- den innehåller en artikel om jiddisch, som gläder mig lite extra eftersom judisk kultur, judiska traditioner och, tja, judiska personer är något av ett specialintresse för mig. (Jag skulle gärna byta efternamn Friedman eller Cohen om det inte vore falsk marknadsföring.)

Som prenumerationspresent får jag en bok med latinska citat. Alltid fint.

Carrie & Big

Med Sex and the City - the movie (premiär 2008, peppen!) i sikte värmer jag upp med några av mina favoritscener från serien. Det finns ju hundratals, men här är två jag tänker på ofta:

ur Running With Scissors, säsong 3:
Carries affär med Big uppdagas av Bigs fru när hon kommer på Carrie i lägenheten. Carrie flyr ur lägenheten, Natasha springer efter, trillar och slår ut en tand, vilket leder till att Carrie får följa med henne till akuten. Efter ett tag möter Carrie Big i väntrummet, de växlar några ord och Carrie går. Big ropar "I'll call you" efter henne och hon vänder sig om. Man ser mattheten i hennes ansikte när hon säger "What for? We're so over, we need a new word for over." Så går hon.

ur Ring a Ding Ding, säsong 4:
När Carrie har brutit med Aidan och plötsligt befinner sig i en situation där hon behöver köpa sin lägenhet och inte har några pengar, besöker hon Big på hans jobb för att få lite tips på hur hon ska kunna fixa sina finanser. Han frågar henne vad som har hänt och hon förklarar. Så tittar hon ner i knät och säger "I'm worth nothing." Big tittar på henne och säger:

"You're worth a million bucks, Bradshaw."

Sådär som bara han kan säga det. Isbergsteknik, big time.

Klantskalle

Jaha, då var de närmsta sju åren shot to shit.

Never as tired as when I'm waking up

Jag vaknade vid nio med ansatsen att börja dagen med en springtur. Sedan begick jag misstaget att ligga kvar i sängen lite för länge så att jag hann börja tänka och då sprack hela planen. Jag vet inte hur jag ska få ihop allting. Jag tänker och tänker men hittar ingen lösning. Ändå fortsätter jag att tänka. Nu är klockan 11 och jag hinner inte springa innan jag ska till Lund. Jag saknar den tiden då varje dag kändes ny och inte som en evig fortsättning på den föregående.

Om någon timme ska jag ha muntlig framställning så jag måste gaska upp mig. Jag satte på lite musik och fastnade med en låt som N brukar nämna som en av världens bästa; Putting Out Fires med Bluetones. Jag börjar förstå vad han menar, men tyvärr gör den mig alldeles gråtfärdig. Det är ett väldigt gott betyg. Dålig timing, bara.

ur The Sportswriter av Richard Ford

"Oh, boy blue", she murmurs, "boy, boy blue." She kisses my ear until my legs tingle, and I want to squeeze my eyes shut and give up control. This is enough to bring us back up to ground level, and send us to the airport with all my old hopes ascendant.

I am easily rescued, it's true.

...

Me too.

Där ser man

Jaha, den Maggie jag skulle vilja vara, miss Gyllenhaal, är modell för Agent Provocateurs senaste linje, LA Story. Synd att man inte har råd att shoppa.

Jaha nu ska hon citera igen

Märkligt. Jag plockade fram Kents The Hjärta & Smärta EP eftersom Popmorsa nämnt den i en text som för övrigt beskriver mitt förhållande till Kent mycket bra (förutom att jag känner mig rätt ointresserad av den kommande plattan). Jag hade glömt att EP:n ens fanns, eftersom jag aldrig lyssnar på Kent längre. Jag hade även glömt att jag älskade den en gång i tiden. Och med tanke på mitt förra inlägg är det nästan lite otäckt att höra textraderna Du kommer aldrig mer bli dig själv och Man blir så trött på ditt jävla gnäll upprepas gång på gång. Hm.

Men så kommer romantiska Ansgar & Evelyne. Visst, Kentpretto (Ansgar & Evelyne var ett kärlekspar i den tyska tv-serien Heimat) men ändå.

Ur en klar himmel faller bomben ner
Vi ligger tysta i en krater, ler
När vi ser vår samtid brinna ner
Och jag ska skydda dig med kroppen min
Luften svider när vi andas in
Har alltid sett oss som Ansgar & Evelyne

Vi ska fylla våran stulna bil
Med dyra klockor och dexedrine
Souvenirer från en tid då vi var svin

Och du har tagit mig från kylan in
Från tysk hårdrock till Charles Valentin
I min bok är du för evigt Evelyne

Och som jag önskar att du var här nu
Jag vill bara höra dina hjärtslag
Och som jag önskar att vårt krig tog slut
Jag har lärt av mina misstag
Och du är lika ensam som jag.

Nej, jag kan nog inte lyssna på det här för länge. Emo.

(Popmorsa länkar även till en annan helt makalös låt.)

Critical condition

I natt har jag sovit nio timar. Nio! Jeez Louise, det är som science fiction. Jag har påsar under ögonen och känner mig ful och utsliten i alla fall men nu kan jag åtminstone tänka "jag sov nio timmar i natt" och känna mig lite lugn över det. Veckan har varit tung. På dagarna har jag suttit med min grupp i en kvav datasal och skapat en ämnesportal tills hjärnan har känts som svamp och på kvällarna har jag varit med N. Det var ju såklart en silver lining som heter duga, men jag var inte lika pigg som jag hade velat vara. Trots det var det bara så skönt att ha honom här.

Jag började lördagen med Gilmore Girls på femman och det var avsnittet där Rory fortfarande är frostig mot Logan (för att han låg med några av sin systers vänner under de veckorna Rory och han inte var ihop) och åker till Philly för att hälsa på Jess på hans förlag/café. Han kysser henne och hon kysser tillbaka tills hon inser att det inte hjälper. Hon älskar Logan. Jag fattar verkligen grejen med Logan - witty, larger than life, Robert Redford-esque, untouchable och allt det där - men som B just skrev till mig på MSN: I min värld blir det de två till sist. Jess och Rory, alltså. (På tal om Jess: åh vad jag gillar Heroes! Ingen chockerande nyhet, direkt.)

Har haft en stark overklighetskänsla hela veckan som inte riktigt vill släppa taget. Är det här mitt liv? Jag känner inte riktigt igen mig. Det är som att jag står utanför mig själv och tittar på. Det är väl bara att fortsätta att vara tills det känns som hemma igen. Jag måste skriva ett föredrag om vad som helst till tisdag. Kul. Jag vill bara titta på Buffy. Åh, vad jag saknar Buffy! Önskar att jag hade alla säsonger på dvd. Men det har jag inte.

Lördag. Solen öser ned ute. Jag vill jogga i Pildammsparken och måste försöka vänja mig vid att vara själv igen. Och skriva det där talet.

Mer än så kan ingen bli

Okej, jag kom försent till skolan idag för att jag låg och lyssnade på Stockholm I Natt på min iPod och smågrät fram till småtimmarna. Är egentligen Peter Jöback ett giltigt skäl till att inte orka stiga upp på morgonen? Jag lyssnade hela vägen till skolan också, och vägen hem. Fick bita mig i tungan för att inte brista ut i tårfylld sång på Malmö central. Och jag minns att jag såg dig på Berns Terass, och jag tänkte på allt som jag kunde ha haft, och jag tänkte på livet jag levde och jag ångrar det mesta, hur blev det så? Det är så hisnande storslaget!

Pissig dag annars. Vårt projektarbete som ska vara klart på fredag kändes plötsligt som Sisyfos stenblock och jag ville såklart bara sätta mig och gråta. Det är alltid min första instinkt nu för tiden. Jag ser aldrig bara ett problem. Varje nytt problem är som en sockerbit som alla gamla problem svärmar runt och suger sig fast vid. Get a grip, woman.

Innan jag lyssnade på Peter i natt kom jag äntligen in i en bok för första gången på länge. Jag såg New Jersey-författaren Richard Ford i Babel häromveckan och kände genast att han vore något för mig. Det var han också, det märker jag bara ett par kapitel in i The Sportswriter. Njutningen i att läsa välformulerad text och mänskliga personskildringar igen är icke att förakta.