What kind of day has it been

Det är över nu och tack och lov så ordnade sig allt för alla. Jag hade inte stått ut med något annat. Hur serien kunde läggas ner är dock för mig en gåta större än dinosauriernas utdöende. Ren och skär skandal och, framförallt, tragedi.

I can't see the end of me

Oh Me.

Helgen i bild

Lördag:

Gick på stan med två kompisar, varav en var gravid och skulle köpa kläder att växa i. Exotiskt. Själv var jag mest shoppingstatist, tills vi kom till en liten butik på Friisgatan där jag hittade Den Perfekta Klänningen i botten av en reakorg. 800 kronors rabatt, satt som en smäck. (Kliar och sticks lite eftersom den är stickad, men whatever. Löjlig E Von Sydow-pose, jag vet.)

Söndag:

Vaknade av ett sms med förfrågan om fika och begav mig till Rörsjöstaden för att träffa F, E och J. F lanserade en intressant teori om att våra alltför intellektuella intressen - läsa, tänka, skriva - inte gör oss någon tjänst mentalt sett. Praktiska aktiviteter är så underskattade. Ge mig djur och en trädgård och jag skulle bli en ny version av mig själv.

På väg hem, förundrade över solen. F och E är fina i svartvitt. Efter det att vi hade skilts åt skulle jag ta ut pengar. Jag såg en buss som gick mot Västra Hamnen och hoppade på. Havet och solen kallade.

Trånade efter hundar, frös och bländades av havet. Mötte en kollega som är oerhört positiv i sin läggning. Hon berättade att även hon inte förstod sig på livet just nu. Det är vad en sommar med konstant regn gör med oss.

Det var så mycket blått och ljus att jag blev alldeles vimmelkantig. Chock.

Jag är nu framme vid säsong 5 av Gilmore Girls - en säsong som jag nog bara sett två gånger förut. Den är lite mer allvarlig, då Luke och Lorelai gör slut för första gången. Ont i magen. Innehåller även sug i magen-klassikern då Rory och Logan hoppar med paraplyerna på The Life and Death Brigades hemliga möte. Omtittningen är som positiv hjärntvätt. Och kärleken till karaktären Kirk växer och växer. Här kan man läsa om hans egna favoritavsnitt. Jag håller med, särskilt om A Film by Kirk (något av det bästa som visats på tv) Fiddler on the Roof och Jesusinkarnationen.

Like a heartbeat, drives you mad

Jag har drabbats av Fleetwood Mac-mani (eller kanske snarare Stevie Nicks-specifik mani.) Jag tycker fortfarande att många låtar är olyssningsbara, men de låtarna Stevie Nicks sjunger i blir jag helt svimfärdig av. Sara, Gypsy, Seven Wonders. Det känns som att hela hennes person (som jag läst mig till och delvis kanske fantiserat ihop) uttrycks med hjälp av hennes röst. Det är ett hav av melankoli och just det är väl det bästa jag vet i musikväg. Svart ska det vara.

Now here you go again,
you say you want your freedom.
Well, who am I to keep you down?
It's only right that you should
play the way you feel it.

But listen carefully to the sound
of your loneliness.
Like a heartbeat, drives you mad.
In the stillness of remembering
what you had,
and what you lost
and what you had,
and what you lost.

Man får komma över alla skitcovers man hört av denna låt och svepas med av originalet i stället. Kolla! Like a heartbeat, drives you mad. Eller en livboj.

Tjuvlyssnat

Skype är smidigt. Visste dock inte att jag är ett sådant sömnpiller.

And action.

Skratterapi

När tillvaron bäst kan beskrivas som att simma omkring i spyor blir man nästan chockad när något är kul eller smart. N uppmärksammade mig om den brittiske komikern David Armand, som mimar till exempel Torn med Natalie Imbruglia, Don't Look Back in Anger med Oasis och Wherever I Lay my Hat med Paul Young. Jag slår mig på knäna och konstaterar - återigen - att komiker måste vara det bästa yrket. J, det är väl inte för sent än att komma igång med Kärlek i Köpenhamn?!

Loony bin-lit

(Wish I had a) Sylvia Plath.

Jag läser alltså Susanna Kaysens självbiografiska, Girl, Interrupted, som handlar om när hon som 18-åring blev intagen på mentalsjukhus för depression. Jag kanske borde ha vuxit ifrån hela den där mentalsjukhusfascinationen, men The Bell Jar är fortfarande en av mina favoritböcker och den här är inte så illa den heller. Både Sylvia Plath och Susanna Kaysen var intagna på McLean Hospital, som är anknutet till Harvard och ligger en bit ifrån Boston, Massachusetts. På 60-talet tycks det ha varit ett vackert och idylliskt ställe på utsidan och ett ganska kvävande ställe på insidan. Inte direkt Gökboet, men definitivt inte himmelriket heller. Det mest intressanta när man läser såväl Girl, Interrupted som The Bell Jar är hur de de båda författarna tycks hysa ett slags hatkärlek till institutionen. De kan spy galla över isolationen, terapin, tristessen och ångesten, samtidigt som de "längtar hem" när de är ute på permission. Inte så konstigt, eftersom sjukhuset tar över ansvaret över hela deras varande. De drogar ner dem när de blir oroliga, de ser till att de sover på nätterna, de får mat och - mer eller mindre lyckad - terapi. For many of us, the hospital was as much a refuge as it was a prison (...) In a strange way we were free. We'd reached the end of the line. We had nothing more to lose. Our privacy, our liberty, our dignity. All of this was gone and we were stripped down to the bare bones of our selves. Jag kan förstå det där, den totala kapitulationen.

I brist på foton på den riktiga Susanna Kaysen - en bild på henne spelad av Bambi i filmen med samma namn (som är sådär.)

McLean idag verkar vara en aning annorlunda än på 60-talet. På webbplatsen framstår det mer som ett spa än som ett ställe där ECT förekommer, om man säger. Inte mindre intressant för det.

Angående

Trailern till The Dark Knight, fortsättningen på fantastiskt svarta och snygga Batman Begins, bådar verkligen gott. Heath Ledger ser ut att vara grym som The Joker med utsmetat smink och Christian Bale lär ju vara lika briljant som vanligt.

Sorg

Det är så sorgligt med Heath Ledger. Inte för att jag sett honom i så många filmer, förutom att jag som så många andra tycker att han var fantastisk i Brokeback Mountain. Min känsla har alltid varit att han verkade så sympatisk. Och att han och Michelle Williams var så fina och verkade ha det så bra tillsammans med sin lilla dotter.

Jag läste som av en händelse det här i natt:

Twenty aspirin, a little slit alongside the veins of the arm, maybe even a bad half hour standing on a roof: we've all had those. And somewhat more dangerous things like putting a gun in your mouth. But you put it there, you taste it, it's cold and greasy, your finger is on the trigger, and you find that a whole world lies between this moment and the moment you've been planning, when you'll pull the trigger. That world defeats you. You put the gun back in the drawer. You'll have to find another way.

ur Girl, Interrupted av Susanna Kaysen

Ett slags tisdag

Min kropp trilskas med mig, ironiskt nog precis efter det att min läkare givit mig klartecken att chilla lite. Allting på en gång, som vanligt. Världen stannar ju konstigt nog inte för det. Idag skulle vi presentera våra ämnen för magisteruppsatsen i skolan. Min uppsatspartner och jag har varit någorlunda klara med vårt ämne ett bra tag - i stora drag. Lite för stora drag, skulle det visa sig. Vi pratade och förklarade och förtydligade tills varken vi, seminariegruppen eller vår lärare visste vad vi höll på med. När det började kännas som två dårars försvarstal lade vi ner och låtsades lyssna på de andra förslagen, medan våra hjärnor kokade. Det är inte klokt vad illa rustad man är för kritik. Duktig flicka-kostymen sitter bra, trots att det är längesedan jag rent bokstavligen var duktig. Nåja, efter seminariet stannade vi kvar och pratade med vår lärare som lät oss förstå att vi inte var ute på så lång cykelsemester som vi trodde samt gav oss några tips på hur vi kunde vässa till vårt undersökningsområde. Ibland glömmer man att hon är complete coolness när hon vill.

När vi kom ut, jämnade med marken men samtidigt lite hoppfulla, möttes vi av det mest fantastiska, gula eftermiddagssolljuset över drömhusen i Professorstaden. Det var de där sista, säregna solstrålarna för dagen och jag glömde nästan uppsatsen och allt annat för en stund. Sedan blev jag åksjuk på bussen och gick runt på Konsum med en läckande tranbärsjuiceförpackning tills en expedit frågade om jag blödde. När jag kom hem sken världens måne in i mitt vardagsrum. Hade jag varit fotograf kunde jag fångat den bättre än såhär:

Vilken värdelös bild. (Så, nu behöver inte ni säga det.)

Avslutningsvis: all min kärlek till det (snygga) lyckliga paret, Lorelai och Matt/Chandler.

Pug och hans vänner

Krigets Vindar kommer på DVD i mitten av februari och jag är sugen på den. Jag har för mig att jag älskade den till och med mer än jag älskade Nord och Syd och Macahans. Ali MacGraw spelade min favoritkaraktär, judinnan Natalie Jastrow. Men det här hade jag glömt: Curtis first thought Ali was too old for the part, but changed his mind after meeting MacGraw herself and saw how beautiful (!!! Min anm.) she was. Associate producer Barbara Steele described her as having the right independence for Natalie. She was however not rehired for the sequel "War and Remembrance" due to her poor portrayal and bad performance and was replaced by Jane Seymour. (Wiki.)

Hur kan man 1) tycka att Ali MacGraw är dålig och 2) byta ut henne mot darrläppen Jane Seymour?! Galenskap.

Into-me-see

Jag är nästan lite rusig efter ett långt samtal med S. Trots att vi tänker så lika att det nästan är kusligt, inser jag alltid något nytt om mig själv efter att ha pratat med henne. Jag känner mig styrkt, sedd och förstådd och jag tror att hon känner likadant. Det är fantastiskt.

And all that I need now
Is someone with the brains
And the know-how
To tell me what I want...Ungefär.

På tal om insikt och bra samtal, har jag följt årets upplaga av Stjärnorna på slottet med stort intresse (jag är svartpensionär.) Det har varit så intressant att se hur gruppen samtalat, utvecklats och utmärkt sig. Visst trodde jag att Arja var pretentiös och storslagen, men inte visste jag att det var så illa. Britt Ekland var mycket smartare och rakare än jag någonsin anat och Magnus Härenstam mer lågmäld än jag trott. Sympatisk med ett stråk av sorgsenhet. Mest tyckte jag dock om Peter Stormare och, till min stora förvåning, Jan Malmsjö. Peter är sådär säker i sig själv att man inte kan annat än att bli imponerad av hans person. Och Jan är bara så rolig. Han lyckas, till skillnad från Arja, med att vara pretentiös och storslagen utan att vara för mycket. Han skrattar tills svetten lackar, han brusar upp, han börjar gråta. Allting huller om buller. Och precis när man tänker att han är på gränsen till att spela över säger han något som "Låt oss bli berusade och utnyttja varandra sexuellt." Humor på sitt sätt.

Lördag

Storm? Åtta plusgrader och sol, så snarare vår. Jag ska ut och springa utan underställ.

Jag kommer ju ut så sällan

Hur börjar man bäst en fredag efter en svårsoven natt med mardrömmar om en äcklig sexförbrytare? Jo, med fint sällskap och god mat på Element.

B är glad, för hon har fått ett stipendium och ska ut och vara äventyrlig igen.

Det firade vi med oliv- och getostpaj och en chokladmoussetårta som var gudomlig.

Kaffet var inte bara gott, utan roligt också.

En frisk fläkt

I gårdagens avsnitt av Californication klädde en 40-årig kvinna av sig naken inför Hank och sa ungefär "min man har just lämnat mig för en annan kille, säg ärligt vad du tycker." Hank kollade på henne och sa "well, dina bröst är uppenbarligen äkta och du har hår you-know-where. Du är den vackraste kvinna jag sett på länge." Det är inget man ser på tv dagligen, direkt (jag råkade kolla lite på Hefners bunnies häromkvällen och blev desillusionerad.) Åh, vad jag gillade honom då. Jag gillar honom mest hela tiden, egentligen. Särskilt när han snackar med sin dotter.

Spending my time

Man kan göra mycket med sin tid. Att sno in sig i sina egna tankar så mycket att man varken hittar ut eller ens minns var man började är en grej. Sedan kan man ju odla en nästan orimlig fascination över TomKat och baby Suri. Det som intresserar mig mest är att Katie liksom jag är född -78, vilket betyder att hon som liten måste ha suttit där och trånat framför Top Gun och Days of Thunder, precis som jag. Och sedan gifter hon sig med killen! Tänkvärt. (Hoppas hon är lycklig, jag tycker att Tom är ganska otäck.)


Det som fascinerar mig mest är väl egentligen Katies vansinnigt snygga frisyr (se ovan och nedan) och att hela familjen har samma hårfärg. Inte så tänkvärt, bara en observation. Suri är för övrigt väldigt söt. Trollaktig, liksom. Sedan gillar jag ju Katie för att hon är lång, men den där grejen har jag gått igenom förr. Så, nu är detta ämne uttömt. Fullständigt meningslöst, men min hjärna har semester. Jag började dagen med I would like to buy a hamburger. Bra grej i stället för att känna angst. Humorn har förresten varit närvarande hela förra veckan, då N och jag tittade på Spaced säsong 1 (min julklapp till honom) och hela Police Squad! (hans julklapp till mig). Många, många godbitar.

Läget?

Genomfrusen efter några timmar på skolgården i Malmöblåst, N har åkt hem och jag måste ställa om mig och i kväll väntar intensiv läsning av uppsatsplaner inför en diskussion i morgon.

Det är januari och jag är tom i huvudet.

Ett tips i natten

Lucky Number Slevin, vilken film! Smart dialog, ursnyggt filmad, judiska inslag, en del humor och en snårig, spännande historia. Jag är dessutom vansinnigt imponerad av Josh Hartnett, som jag tidigare avskrivit som en pretty boy. Han kan ju agera!

Bästa filmen jag sett på länge, hyr!

Bokmal

För länge sedan tipsade jag en kille på mitt förra jobb om en bok till hans frus bokklubb. En annan tjej hörde detta och tyckte att det vore en kul idé om jag kom till hennes bokklubb och tipsade om böcker. Visst, visst, coolio, tyckte jag. Då. Igår, när det väl var dags och jag kände mig helt oförberedd och ovärdig - vem är jag att tipsa om böcker bara för att jag pluggar till bibliotekarie, man behöver inte ens ha läst litteraturvetenskap för att komma in på utbildningen - var jag inte riktigt lika avslappnad. Men jag packade mina böcker, gick och klippte mig (sammanträffande) och satte mig på bussen till Ljunghusen, där jag aldrig förr varit. Bokklubben satt och åt middag när jag kom och visade sig bestå av Vuxna Kvinnor. En del damer, till och med. Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag hade tagit bort mitt avskavda vinröda nagellack och för att jag valt bort vissa böcker för lite, eh, yngre kvinnor. Sedan tänkte jag att även om jag känner mig som en tonåring i detta sällskap är jag vuxen. Jag drack lite vin och kom in i "det får bära eller brista"-känslan. När jag väl började prata och upptäckte att de lyssnade uppmärksammat och kom med synpunkter kände jag att det bar och att det faktiskt var roligt att komma till en helt annan värld och vara jag. Och prata om böcker jag älskar, givetvis. Efter mitt prat bestämde de sig för att ha Curtis Sittenfelds Prep som nästa bok och Joan Didions Ett År Av Magiskt Tänkande efter det. Bra val. Skön känsla att ha gjort något nervöst och klarat av det. 

En måndag

En ung Stevie Nicks, vacker.

För första gången sedan julafton steg jag idag upp vid åtta och var inte ens trött (jag gjorde det givetvis inte frivilligt, jag hade ett sjukhusbesök att ta hand om. Men ändå.) Jag promenerade i Pildammsparken vid tio och solen sken och tusenskönorna blommade mellan isfläckarna. Tänkte att jag kanske kunde ta tag i något den här dagen. När jag kom hem hängde jag vid datorn, kom inte åt mailen där arbetet jag ska opponera på finns, drack kaffe, kollade på Gilmore Girls, somnade och vaknade igen när det hade blivit mörkt. Bra dag.

I kväll har jag i alla fall hämtat ut min nya Jan Stenmark-väggalmanacka, eftersom jag inte fick någon gratis från VA-verket i år. I stället för bilder på rödbetor, havrefält och barn som hoppar i vattenpölar får jag i stället humor och livsvisdom. Uppköp.

Till sist några ord om Sara med Fleetwood Mac. Mitt förhållande till det bandet är ungefär så att jag börjar gråta av Landslide, får lite ont i magen av Little Lies och ryser och av redan nämnda Sara. I övrigt tycker jag att musiken är rätt trist, faktiskt. Kanske har jag aldrig gett dem någon äkta chans, men för nu räcker det att en handfull av deras låtar är fenomenala. Sara låter ungefär likadant hela tiden och lyckas ändå växa och växa i intensitet. Stevie Nicks röst är inte av denna värld heller. Den här videon från 1979 är mycket fin, tycker jag.

Tv-nytt

Meh, Californication började ju på TV2 Danmark förra onsdagen! Och nu missade jag reprisen i natt också, frak! Jag får helt enkelt börja med del två. Dansk tv = räddningen för oss som inte laddar ner tv-serier. Alltid steget före Sverige.

I miss you, I'm pregnant

Åh vad jag tyckte om Knocked Up! Visst, den var väldigt grabbig på sina ställen, men inte på det där viset så att man känner manshat. Jag log, skrattade ofta och kände mig varm i hjärtat. Fint att se min favorit i Grey's Anatomy och ganska många procent av Freaks and Geeks-ensembeln i samma film också.

Konversation när paret ska lära känna varandra några veckor efter one-night-standet som blev till en graviditet:

- You're a sweet guy, right?
- I think I am, yeah.
- Don't fuck me over, ok?
- I wouldn't do that. I'm, just so you know, I'm the guy girls fuck over, I'm that guy, so you don't fuck me over, ok? I couldn't take it, I can't raise this baby alone.

Gott nytt år

Om några månader fyller jag 30 och mitt självförtroende är sämre än det varit på flera år. Det känns ju verkligen som ett steg i fel riktning. Ovärdigt. Jag ligger vaken på nätterna och försöker hitta sätt att ta itu med saker som kanske skulle kunna hjälpa mig att hamna lite mer rätt igen, men på morgonen känns det mesta urvattnat. Och en morgon som denna, då den fina snön från igår blivit till grått slask, känns det extra svårt. Januari, du och jag kommer aldrig att bli vänner.

Kungafamiljen som omedvetna karikatyrer av sig själva

Läs, läs, läs Kjell Häglunds analys/recension av Kungafamiljen 2007 som sändes på SVT häromdagen. På pricken är inte uttryck nog för hur precis den är. Texten må verka grym och elak på sina ställen, men alla vi som såg programmet vet ju att det inte alls handlar om att Kjell försöker göra sig rolig på andras bekostnad. Det handlar, skrämmande nog, om absolut sanning.

Ghetto fabulous

Efter ämnet i mitt förra inlägg känns allt annat djäkligt ovidkommande. Därför kan jag lika gärna stirra upp mig lite över att jag idag råkade hitta ett par nya gympaskor! Jag tror nästan inte att det är sant. De stod undangömda under ett litet lågt bord på Åhléns City och jag vet inte varför jag fick för mig att titta dit. Jag, som faktiskt behövt nya skor väldigt länge, lyfte upp en och tittade. Svarta, Adidas och på rea. Skitsnygga. Som luttrad gympaskobärare visste jag bättre än att bli glad då, eftersom det aldrig finns några skor i min storlek, särskilt inte på rea. Jag gick bort till expediten med sammanbiten min, frågade efter min storlek, såg henne försvinna iväg och väntade mig att se henne komma tillbaka tomhänt. Men så kom hon med en blå låda i handen. Skumt. Jag provade skorna. De passade. De var så sköna att jag skulle kunna bege mig ut och jogga i dem. Mitt hjärta rusade i väg. Nu är de mina:

De kommer från Missy Elliots Respect ME-kollektion*, så jag fick avblingifiera dem lite (silverkronor fastknutna i snörningen). Nu hoppas jag att de kommer att bli goda, trogna vänner.

Respect ME is a platform for positivity, empowerment, style, skills, friendship, and above all, respect. Okej då, jag är med!

Prisbelönt tv

Under delar av den gångna natten och under tågresan söderut idag har jag tänkt på Jordan och Danny i gårdagens avsnitt av Studio 60. Det som fångade mig så totalt var kärleken dem emellan. Jordan hamnade på sjukhus eftersom hon inte känt sin bebis i magen sparka på hela dagen och när hon ringde efter Danny kom han bokstavligen springande till henne. Det är inte hans biologiska barn, men att det ändå är hans barn har det liksom aldrig funnits någon tvekan om, fastän Jordan redan var rätt långt gången när de blev tillsammans. Det är den där självklarheten som är så fantastisk. Det var mycket förnekelse och strul innan de blev tillsammans, men när de väl erkände för sig själva och för varandra att de var kära fanns det liksom ingen tvekan längre. Inga spel, inga masker. Allt är bara så ärligt och öppet. Jag älskar hur jämlikheten och ömsesidigheten i deras kärlek är skildrad. Ingen är i överläge eller underläge, båda är lika starka och lika svaga, lika behövande och lika självständiga. En scen i gårdagens avsnitt, när Jordan låg på akuten, svettig av havandeskapsförgiftning och stress över barnets avtagande andning, och Danny bad henne att gifta sig med honom så att de kunde vara en familj alltid, var så naken och nära att jag tror att jag höll andan när jag tittade. Jag tänker på när Carrie stod i den där dyra sviten i allra sista avsnittet av Sex and the City och avslutade sitt förhållande med Petrovsky med orden: I'm looking for love. Real love. Ridiculous, inconvenient, consuming, can't-live-without-each-other love. Hade hon sett Danny och Jordan i det där sjukhusrummet hade hon inte behövt leta en sekund till.

Sammanfattningsvis

Samma procedur som förra året:

1. What did you do in 2007 that you'd never done before? Det mesta kändes alltför bekant.
2. Did you keep your New Year's resolutions, and will you make more for next year? Vad jag minns blev det inga nyårslöften då och ej heller i går. Go with the flow.
3. Did anyone close to you give birth? Nej, men de blev gravida!
4. Did anyone close to you die? Nej.
5. What countries did you visit? Inte ett enda.
6. What would you like to have in 2008 that you lacked in 2007? Stabilitet, lugn, färre hjärnspöken, en tro på att jag inte bara duger, utan rent av är bra, geist, glädje och en solig sommar.
7. What dates from 2006 will remain etched upon your memory, and why? 24 februari och midsommarafton. Sedan finns det ju en massa dagar som jag alltid kommer att minnas av både bra och dåliga skäl, men datumen minns jag då rakt inte.
8. What was your biggest achievement of the year? Jag tog tag i grejer som jag skjutit upp länge, länge. Inte helt, men jag började åtminstone.
9. What was your biggest failure? Tröstlösheten.
10. Did you suffer illness or injury? Ja.
11. What was the best thing you bought? Jag har knappt köpt någonting alls i år, förutom mat.
12. Whose behaviour merited celebration? Filip och Fredrik, om vi snackar om folk jag inte känner.
13. Whose behaviour made you appalled and depressed? Alla as därute.
14. Where did most of your money go? Till SJ, Konsum och CSN.
15. What did you get really, really, really excited about? Hot stuff.
16. What songs will always remind you of 2007? Leif Eriksson.
17. Compared to this time last year, are you:
i) ...happier or sadder? Mer ledsen.
ii) thinner or fatter? Smalare.
iii) richer or poorer? Fattigare.
18. What do you wish you'd done more of? Skrattat, umgåtts, pluggat.
19. What do you wish you'd done less of? Allt det där destruktiva (grubblat, oroat mig, haft ångest), men det är en del av mig på samma sätt som mina fötter eller mitt hår.
20. How will you be spending Christmas? Med mamma, pappa, katterna och Peter's Friends.
22. Did you fall in love in 2007? Ja!
23. How many one night stands? Inga.
24. What were your favourite TV programmes? Studio 60 on the Sunset Strip, Gilmore Girls, Dexter, Boston Tea Party.
25. Do you hate anyone now that you didn't hate this time last year? Nej, det tror jag inte.
26. What was the best book you read? Extremt Högt och Otroligt Nära, The History of Love, Bitterfittan och Notes on a Scandal.
27. What was your greatest musical discovery? The Mary Onettes.
28. What did you want and get? Kärlek.
29. What did you want and not get? Kläder, ro, ett hus, Nintendo Wii.
30. What was your favourite film of this year? Zodiac, Little Children.
31. What did you do on your birthday, and how old were you? Först mådde jag piss och deppade storartat i Lund och på jobbet. Sedan mötte jag J, åt på Vespa, köpte muffins på McDonalds, fick ett fint survival kit och allt kändes bättre. Jag fyllde 29, ålderns motsvarighet till mellandagarna.
32. That one thing that made your year immeasurably more satisfying? N, vännerna, familjen, Interpol, att springa. (Okej, det var fler än en!)
33. How would you describe your personal fashion concept in 2006? Samma kläder som året innan, det vill säga svarta tröjor, svart kort kjol, svarta leggings och polotröjor. Samt ett par för stora jeans som får gubbaröv efter ett par dagars användning.
34. What kept you sane? Rädslan för att förlora förståndet helt, kanske?
35. Which celebrity/public figure did you fancy the most? Paul Banks.
36. What political issue stirred you the most? Den där äckliga bordellhärvan.
38. Who was the best new person you met? Vad jag vet har jag inte träffat någon ny människa på hela året. Eller?
39. Tell us a valuable life lesson you learned in 2006: det kan bli värre när du trodde att allt hade blivit bättre. Men det betyder inte att det dåliga är konstant för det.
40. Quote a song lyric that sums up your year: Always your first instinct, compels you to jump head first in. The comfort you crave, is not in the grave, but here in my arms. (Bluetones, Hope and Jump.)

Så, nu går vi vidare.