Torsdagskväll

Packad/en pinsamt dålig hommage till Guy Bourdin/känslan man har/ett försök till skoj mitt i den konstiga stämningen i en lägenhet som börjar sluta vara min.

Inkonsekvens

Att PC Jersild vill dubba eller texta skånska på tv går ju inte riktigt att ta på allvar för att det är så skrattretande. Men det här är ju nästan för bra för att vara sant när det gäller märkliga idéer:

PC Jersild accepterar skånskan i lokala program samt Radioteatern. Stjärnadvokaten Leif Silberskys dialekt får också dispens.

Leif Silbersky?! Jeez.

Själv på jobbet

Jag börjar fortfarande gråta när trummorna kommer igång, publiken börjar jubla och Stevie tittar ner och ler både nöjt och förläget (0.54). Och sedan bara: Drowning in the sea of love, where everyone would love to drown.

Snille och smak

Det är, bland mycket annat, de där små och, för handlingen, onödiga scenerna i West Wing som gör serien till vad den är:

Sams assistent: Sam?
Sam: Yeah?
Assistenten (pekar på en kvinna): Bernice Collette.
Sam: Thanks.
Bernice: Hey, Sam.
Sam: How are you doing, Bernie?
Bernice: Not wild about people calling me Bernie.
Sam: Sure, what should I call you?
Bernice: Bernice is fine.
Sam: But how will you know I'm your buddy?
Bernice: I'm ok living in the dark on that.
Sam: Ok.

Och det riktiga samtalet börjar.

Maniac

Efter stressattacken från helvetet igår kände jag: enough. Idag bad jag om ledigt på fredag och mina två änglar till kollegor sa "självklart!", fastän de egentligen är för få då. Det är precis det man vill höra när man är på gränsen till att bryta ihop. Inte "det är okej", "vi får försöka fixa det", utan en ström av omtanke och övertygelse. Jag svär, omtanke när man är som darrigast och mest utmattad är som att vinna en miljon på lotto. Jag kände hur hela min kropp liksom gav ifrån sig en suck och slappnade av. (Nu är den ju uppstressad och arg och nervös och manisk igen, men annars vore jag inte jag.)

Den här lyssnar jag på flera gånger om dagen:




I'm gonna ruin my black mascara.
You're drinkin' whiskey when it should be wine.
You keep a-lookin' into that mirror.
But to me you're lookin' really fine.

(Alison Krauss & Union Station - Let Me Touch You For A While)

Countryromantik.

Lisa för själen

Mitt i allt kaos, känslomässigt och flyttmässigt, höll jag på att glömma det enda fina som hände den här dagen:

Privat meddelande

J, jag hittade just burken med pepparkakor jag bakade tillsammans med dig och A för två, tre år sedan. De var inte mögliga, men ganska bleka. Jag tycks inte ha ätit en enda av dem, trots att jag köpte en speciell pepparkaksburk på Åhléns enbart för dem.

Lördag v söndag

Såhär avslappnad var jag igår:

När jag satt här:
N sov efter att ha jobbat natt och jag promenerade i Stadsparken och såg fram emot att gå hem och väcka honom. Det var lagom varmt, jag lyssnade på Alison Krauss och Fleetwood Mac och kände in min nya stad.

Idag slog all min oro och stress till och jag blev omöjlig att ha att göra med. Jag vet att jag blir sådan och jag kan se mig själv utifrån, hur jag liksom sluter mig och mulnar igen. På insidan pågår allt i ljusets hastighet. Allt ifrån Ska jag hinna packa allt samtidigt som jag jobbar heltid? Kommer vi att kunna parkera flyttlasset utanför huset? Kommer min bråkiga kropp, som numera får mig att vilja gråta dagligen, att hålla? Kommer jag att få a-kassan i tid den här gången då? Kommer andrahandshyresgästen att betala hyran i tid? till tyngre tankar om livet och sakernas tillstånd. Jag är inte van vid såhär stora förändringar. Jag är så kontrollerad och vaneberoende att jag kan få ångest över en oplanerad dagstripp till Lund eller en spontan grillfest i Folkets Park. Så samtidigt som jag blir så trött på mig själv känner jag att jag får ge mig själv en chans och inte vara så hård mot mig. Jag gör faktiskt något jättestort nu och fastän det är något jag har längtat efter och sett fram emot (om jag har!), så är det fladdrigt i bröstet just nu. Mycket som ska hända och fungera och klaffa och jag, jag är ju bara jag. Det känns inte alltid som att det räcker.

Så, det där var metoden en av eleverna berättade att han körde när han var rädd och orolig på nätterna (fast han ritade av sig det oroliga i stället.) Nu ska jag ta en kopp kaffe, smäkta med värmen, lyssna på Mark Kozelek och packa ner allt i köket. Sedan ska jag sjunka in i några avsnitt av, you guessed it, West Wing s3.

Hur det kan vara att kommunicera med barn

Jag sitter och småpratar med ett gäng flickor och vi kommer in på vad deras pappor jobbar med.

Jag: Vad gör din pappa?
7-årig flicka: Hm, han är hemma...jag vet inte riktigt vad han gör just nu.
Jag: Jaha, jag menar mer vad han jobbar med. Vad gör han då?
Flickan: (Tänker en stund.) Jag vet inte riktigt, men han har fönsterna öppna ganska ofta.

Att packa ner allt

This used to be my bokhylla.

Efterlyses: köksbord och tre stolar.

Det jobbigaste att packa hittills: kylskåpspoesi. (Alternativ bildtext: poetry in motion. Haha.)

*

Känns det konstigt? Nej, det känns inte ens verkligt. Jo, nu kändes det lite konstigt när jag skrev det.

Tisdag - not all it's cracked up to be

Förra veckan var det ilska som fick mig att gå, den här veckan är energin slut. Jag är så utmattad att jag knappt orkar använda armar och ben. De skakar och värker. Idag insåg jag också, när jag hamnade framför en spegel i dagsljus, att jag börjar bli så gråhårig att det faktiskt syns ganska väl. Som en mamma.

...

En ny anledning att gråta: att gå till pappersåtervinningen över gatan med ungefär fyra-fem års prenumerationer av Elle och Damernas Värld, ett par års prenumeration av Sonic samt en ansenlig mängd lösnummer av In Style. Hade detta varit för några år sedan hade jag velat spara tidningarna och i stället fått gråta på flyttdagen. Nu är det bara så skönt att bli av med dem. Puts väck. Endast pop och bibel får stanna, för de känns lite som historiska dokument.

När blir jag modern?

Idag är det Margaretadagen. Ett tips: bildgoogla (svenska Google) på Margareta. Alla är minst 30 år äldre än jag.

Rättelse: glömde bort att jag är trettio, så kanske minst 25 år äldre än jag, om man ska vara petig.

Yada, yada

I ett fåfängt försök att ignorera flyttpackandet klamrar jag mig fast vid datorn. Här är lite tidsfördriv från The Girl Least Likely To:

1. Hur gammal är du om fem år?
35. (Min scary age? Jag vet inte.)

2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag?
Jag steg nyss upp och natten tillbringade jag med mig själv.

3. Hur lång är du?
182 cm.

4. Vilken är den senaste filmen du sett?
No Country for Old Men (bra, men det är en gåta att den fick Oscar för bästa film) och Eastern Promises (borde ha fått Oscar för bästa film, grym!)

5. Vem ringde du senast?
N.

6. Vem ringde dig senast?
N.

7. Hur löd det senaste sms:et du fick?
Det är väl klart att jag gör.

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Beror helt på vem det gäller. Jag hatar att ringa till många, men gillar att ringa vissa.

9. Är dina föräldrar gifta eller skilda?
Gifta sedan snart 31 år.

10. När såg du senast din mamma?
För några helger sedan.

11. Vilken ögonfärg har du?
Brun med en hint av oliv.

12. När vaknade du i dag?
Först vid 8.00, sedan vid 11.00.

13. Vilken är din favoritjulsång?
Fairytale of New York med Pogues och Kirsty MacColl. (Sjukt att iTunes i detta nu slumpade fram Just Like Christmas med Low!)

14. Vilken är din favoritplats?
Hemma på gården och någonstans med utsikt i Jönköping.

15. Vilken plats föredrar du minst?
Någonstans där jag inte själv kan bestämma när jag får ta mig ut.

16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Så kan jag inte tänka.

17. Vad skrämde dig om natten som barn?
Då liksom nu var jag rädd för det mesta och vaknade jag på natten var förmodligen döden, sjukdomar och spöken på topp tre-listan.

18. Vad fick dig verkligen att skratta senast?
När Josh halkade på sina nya hala skor när han skulle göra en smooth entrance i Senathuset i nattens West Wing-avsnitt. Jag älskar att de inte gör någon grej av det, utan bara låter det hända i förbifarten.

19. Hur stor är din säng?
Min nuvarande 105 cm, min kommande 180 cm.

20. Har du stationär eller bärbar dator?
Bärbar.

21. Sover du med eller utan kläder på dig?
Som Gud skapade mig.

22. Hur många kuddar har du i sängen?
Två.

23. Hur många landskap har du bott i?
Två, Småland och Skåne.

24. Vilka städer har du bott i?
Gislaved (eh stad?), Växjö, Malmö och snart Jönköping.

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Jag fryser om fötterna året runt, så strumpor om jag inte är barbent. Då går fåfängan före.

26. Är du social?
Mindre nu än för något år sedan. Kan vara en riktig loner när det vill sig.

27. Vilken är din favoritglass?
Tja, någon med choklad.

28. Vilken är din favoritefterrätt?
Jag gillar mest kakor.

29. Tycker du om kinamat?
Jag HATAR kinamat. Fadd smak!

30. Tycker du om kaffe?
Mmm, med varm mjölk.

31. Vad dricker du till frukost?
Först ett glas vatten, sedan halva apelsinjuice, halva tranbär.

32. Sover du på någon särskild sida?
Helst närmast dörren.

33. Kan du spela poker?
Jag har spelat det en gång, men har för defekt minne för att kunna minnas reglerna.

34. Tycker du om att mysa/kela?
Ja, med vissa katter och hundar och en viss man.

35. Är du en beroendemänniska?
Oh God yes. Försöker jobba på det.

36. Känner du någon med samma födelsedag som din?
Nej, men halva världen fyller år dagarna runtomkring.

37. Vill du ha barn?
Ja, fast tänker jag närmare på det blir det ju rundgång i skallen.

38. Kan du några andra språk än svenska?
Engelska, lite franska, spanska och tyska. Förr var jag en fena på latin, men det defekta minnet spökar igen.

39. Har du någonsin åkt ambulans?
Nej, men taxi som om den vore en.

40. Föredrar du havet eller en bassäng?
Havet, givetvis.

41. Vad spenderar du helst pengar på?
Tillfredsställelser, som dvd-boxar, vissa kläder och böcker.

42. Äger du dyrbara smycken?
Knappast.

43. Vilket är ditt favoritprogram på tv?
Alla mina favoriter har ju slutat gå, så Sex and the City, The West Wing, Gilmore Girls, Six Feet Under, Studio 60...nu följer jag bara Dexter.

44. Kan du rulla med tungan?
Rulla ihop? Japp.

45. Vem är den roligaste människan du känner?
Åh, jag tycker att jag är omringad av roliga människor!

46. Sover du med gosedjur?
Nej, nej och åter nej. Nej.

47. Vad har du för ringsignal?
Slow med The Mary-Onettes.

48. Har du kvar klädesplagg från då du var liten?
De ligger kanske i en av alla miljoner garderober i vårt hus.

49. Vad har du närmast dig just nu som är rött?
Min nya röda Puma-t-shirt.

50. Flirtar du mycket?
Inte som förr.

51. Kan du byta olja på bilen?
Det borde inte vara så svårt.

52. Har du fått fortkörningsböter någon gång?
Nej, fast jag borde ha fått det på väg till Hultsfred för 11 år sedan...

53. Vilken var den senaste boken du läste?
Mörkt Vatten av Joyce Carol Oates.

54. Läser du någon dagstidning?
Nix, ibland DN på nätet.

55. Prenumererar du på någon veckotidning?
Nej, för dyrt för min ekonomiska situation just nu.

56. Dansar du i bilen?
Nej.

57. Vilken radiostation lyssnade du till senast?
Jag lyssnar aldrig på radio.

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Ännu en kom ihåg-lapp om flytten.

59. När var du i kyrkan senast?
För någon vecka sedan, när jag hjälpte mamma att vattna blommorna där.

60. Vem var din favoritlärare på högstadiet?
Min svensklärare och tillika klassföreståndare, Magnus.

61. Hur länge har du campat som längst i ett tält?
En vecka. Det var ett annat liv.

Lite om musik:

Jag är så trött på Feist att jag inte kan höra en ton av hennes röst utan att det kryper i mig, jag har ingen ny musik, jag vet inte vilken ny musik jag skulle vilja ha, jag lyssnar oväntat ofta på Bon Jovis Living on a Prayer, Morrisseys låtar borde användas i engelskundervisning som exempel på distinktionen i uttalet mellan när s ska uttalas [s] och [z], viktigt för att i tal kunna skilja mellan till exempel orden eyes och ice, även Oasis är bra på detta i till exempel She's Electric, Badly Drawn Boys A Journey from A to B har efter ett par år utkristalliserat sig som en av de grymmaste låtarna på Born in th U.K. och Gud ska veta att jag har haft många favoriter på den skivan, igår rös jag av Leif Eriksson igen, ganska ofta har jag lust att kasta min iPod på marken och trampa på den för att dess innehåll är så uttjatat, jag gillar särskilt textraden Gina dreams of running away, when she cries in the night Tommy whispers: Baby, it's okay, someday i Living on a Prayer för att den känns så mycket 80-talsfilm med Rob Lowe, jag behöver en nytändning.

Och igen

Alla barnen kollar på sommarmorgon och jag dricker kaffe och retar mig på att man på en modern skola kan ha datorer med Windows 2000 och uråldrigt Internet Explorer, där man inte kan använda flikar och måste skriva in www.

Men! Jag ägnar mig åt ord på yinglish, det vill säga ord som härstammar från jiddisch och används för att krydda det engelska (amerikanska) språket idag. Jag njuter varje gång ett sådant ord dyker upp på tv eller i film. Mina favoriter är shiksa (icke-judisk kvinna, Harry kallar till exempel Charlotte i Sex and the City för a shiksa godess), farkakte (goddamn), mensch (en bra kvinna eller man, en som har karaktär), klutz (klumpeduns), putz och schmuck (typ idiot, men ursprungligen penis, hohoho. Putz till och med unclean penis! Underbart.)

Här finns mer.

Och nu?

Igår var, oh wow, en lugn och trevlig dag på jobbet. Ilskan och samtalen gjorde förmodligen nytta och striderna var knappt nämnvärda. Däremot var de roliga samtalen många och killgänget överraskade oss lärare med att plocka några liter vinbär på innergården som de kom in med samtidigt som de ropade "De är till er!" i munnen på varandra. Spännande att se hur det ska gå idag, särskilt eftersom jag började sju, har sovit max fyra timmar och nästan känner mig full.

Jag kunde inte varva ner igår eftersom vi, vips, köpte en soffa på Blocket för 600 pix (ganska många tusen mindre än vi räknat med) och i glädjeyran beställde två snygga planscher på nätet: Approaching a city av Edward Hopper och Forward, Russia! av Vladimir Sachkov.

Winning a battle, losing the war

Idag blev sju resor värre och vid lunch exploderade jag, fick hjärtklappning och darrade i hela kroppen. Ringde föräldrar (kände inte ens telefonskräck), vissa nonchalanta, andra vettiga. Har sällan varit så arg. På eftermiddagen lade sig lugnet (en kille dukade ett bord utan att någon bad honom, sci-fi) och till sist var bara de trevliga barnen kvar och jag kunde börja varva ner. Kunde prata med min underbara arbetskompis (som för övrigt är en gammal bekant från Växjötiden) och le igen.

I kväll tog dagen ut sin rätt och jag känner mig yr och gråtig. Omtumlad. Kommer ihåg läsåret då varje dag var såhär. Frustrationen är nog obeskrivbar för någon som inte har varit i situationen. Som min kompis sa idag: nästa person som säger ett syrligt "Ah, du är lärare, skönt med långa sommarlov va?" riskerar att utsättas för våld.

Hets

Jag har varit arg stora delar av dagen och några elever var föremålen för min ilska. Jag blir så vansinnigt trött på att vissa är så bortskämda, otrevliga, snutiga och elaka helt utan anledning*. Att de aldrig kan stå för vad de har gjort, att de alltid har (uppkäftiga) svar på tal och, kanske framförallt, att andra elever måste anpassa sig efter dem. När de stör andra som bara försöker leva sina liv och göra något bra av situationen (let's face it, få barn vill vara på fritids på sommarlovet) och ingenting hjälper, så är vissa barn så snälla att de flyttar sig för att lugna ner situationen. Gång på gång. Det är så fel! Jag kämpar varje minut för att de inte ska behöva det, jag vägrar att ge mig i de ständiga uppgörelserna, men ofta är det som att banka huvudet i en vägg. För vad ska man göra när ingenting man säger når fram? När man vet att deras andra lärare haft samtal med dem och deras föräldrar gång på gång under hela läsåret utan framgång? När allt det leder till är ett överlägset leende?

Än så länge har jag inte förlorat slagen helt i alla fall. Men förbannad är jag. Skolpolitik vore kanske något.

*Okej, klart att det finns anledningar (jobbigt hemma, dålig dag etc.) men vi ger dem verkligen alla chanser att bearbeta det på andra sätt. Jag är ganska säker att det mesta av störigheten beror på att de är uttråkade och att de vet att ingenting kan hända dem (tydligen.)

Ugh

Jag var uppe så tidigt att jag känner mig asketisk (minus fasta, celibat leverne etc.) Det kittlar lite att tänka att jag hela sommaren ganska ofta lagt mig ungefär samtidigt som jag idag började dagen. N och jag jobbar i skift, han ringer och väcker mig när han ska gå och lägga sig.

Dagens ögonöppnare på Weird Science: skriver Sorkin talen åt Obama? Well, Obama should be so lucky.

Retrospektivt

Nu är jag i Malmö (sommarjobb börjar i morgon) och utvärderar, eh, semesterbilderna. De var inte många och består nästan enbart av djur:

Stutarna ska byta hage och är lite försiktiga i början. What is up?, tänker de.

När de anar (den falska) friheten kommer de loss och är ganska bedårande. Klumpigt barnsliga.

Jag vaktar och anammar looken gammal torgkärring. Skulle fattats en tand i överkäken också. Elstängsel i bakgrunden.

En kille jag gillar, men som bara visar att han gillar mig tillbaka när han har lust. Är det det här du kallar kärlek? (Jag vill vara med i vilket fall.)

Här kan man tänka sig att han är en förkrympt panter alternativt en ilsken porslinskatt.

I Jerusalem tog jag inte en enda bild, men jag kan meddela att jag nu är ganska bra på Tekken 4, att vi har cyklat sommarens första uppförsbackerunda och fantasiinrett lägenheten. I går kväll var vi där och pyntade och pysslade. Gardiner, men ingen soffa. En fin räv i sovrumsfönstret, men ingen säng. En skön känsla att öppna balkongdörren och se skymten av Vättern.

A disconnection

Allting känns med ens väldigt främmande och jag känner inte igen någonting, inte ens mig själv. Otäckt. Jag letar tecken. Vad brukade jag tycka? Tänka? Känna? Skratta åt? Bry mig om? Jag, alltså. Bara jag.

Min trygga punkt är West Wing, hur patetiskt det än må låta. Att se och höra kraftfulla, övertygade, brinnande personer kanske kan hjälpa mig. Jag behöver minst två avsnitt varje dag (tack Mediamarkt.)

Det regnar och jag är uttråkad

I brist på annat: en rolig bild på tjockis när han ligger i en bortglömd hög med hö på min födelsedag tidigare i år.

Parents, you gotta love 'em

En sak som fortfarande är rolig, så här två dagar senare, är följande: det var natt och mina föräldrar hade precis kommit hem från en fest. Mamma stökade runt i köket och jag pratade i telefon med N. Jag ropade till mamma att hon gärna fick ge mig en skål flingor och mjölk och efter en liten stund kom hon in med skålen i vardagsrummet. Jag tittade ner i den och var så beredd på att se Branflakes att jag verkligen inte förstod vad det var för missfärgad mjölk och små kulor som låg där i skålen (det var ganska mörkt i rummet.) Jag frågade mamma vad sjutton hon givit mig och hon tittade på mig och sa: "Men du ville ju ha lingon och mjölk?" Sedan skrattade jag så mycket att jag fick lägga ifrån mig luren ett tag. Det är roligt på så många sätt, till exempel att jag aldrig i mitt liv ätit lingon(sylt) och mjölk, att mamma trots det bara gav mig det utan att ifrågasätta det och att det är en sådan bisarr sak att vara sugen på (om jag nu hade varit det.) Nästan, nästan, lika kul som när vi skrev upp på en lapp att N:s pappa skulle köpa Ramlösa granatäpple och han kom tillbaka med Ramlösa naturell och ett par granatäpplen.

I föräldrahemmet

Idag väcktes jag av min far, som ville att jag skulle fotografera när han och mamma flyttade stutarna från en hage till en annan. Jag hade som vanligt inte kunnat sova på natten, eftersom trötthet tydligen är något jag rationaliserat bort dessa dagar. Det var bara att dra på sig ett nattlinne, greppa kameran och vackla ut i solen. Stutarna skuttade omkring på gården, tjocka katten övervakade, jag tog kort. Synd bara att jag glömde sladden till kameran i Malmö. Nu har jag fikat med en granne som jag verkligen gillar (född i byn, blev storstadsman i 20 år, flyttade hem med familjen och blev en frisk fläkt som hade fester med pianospel, cigarrer och en "jag är med i en roman"-känsla som jag ofta suktade efter när jag var yngre) och solat tills något djur bet mig på smalbenet så att det började blöda. Då blev jag arg och fruktansvärt irriterad, vilket verkar börja bli mitt normaltillstånd. Give me a break.

Botemedel: jag håller fortfarande på med min West Wing-box, eftersom jag vill dra ut på njutningen så länge som möjligt. I natt såg jag ett av de där avsnitten som är oförglömliga och som vittnar om Aaron Sorkins mästerliga förmåga att kombinera humor, drama, budskap och karaktärer till en perfekt mix (minns till exempel de sista episoderna av Studio 60.) En scen var jag tvungen att se fyra gånger och det var när Josh (deputy chief of staff), efter sin första lediga kväll på typ ett år som ägnats åt en väns svensexa, har sovit i sitt rum i Vita Huset för att ha ett första möte med den politiska rådgivaren Joey Lucas, som han tror är en man. Till saken hör att Donna sprungit iväg med hans inrökta kostym till kemtvätten (med förhoppningen att hinna tillbaka med den innan mötet) och att han lånat Sams regnbrallor så länge. KOLLA, KOLLA! Jag kan se det om och om igen och förmodligen tycker man bara att det är kul om man älskar West Wing, Josh och Sorkin, men whatever.

Atonement

Oj, oj, oj. Så outhärdligt tragisk och så fantastiskt bra. Se.

News

Dagar och veckor passerar och plötsligt är det juli och insikten att sommaren inte är oändlig i år heller infinner sig. Jag kan knappt skilja på dagarna som gått sedan midsommar, men klart är att en hel del möbler till nya lägenheten är fixade och att jag är otålig med att få dit mina grejer. Under processen med att flytta N:s prylar har det gått upp för mig att han har massor av fina småprylar med lite olika historier bakom sig och att jag inte har något sådant. När jag var liten var mitt rum fyllt av diverse småprylar. Vad var det som hände egentligen? Märkligt. Det är ju sådant som ger ett hem karaktär. Att ta dit minbarndoms samling av cocker spanielhundar i porslin känns inte som ett alternativ.

När vi inte har fixat med lägenheten har jag försökt mig på att spela Hitman, vilket gick någorlunda på första banan, där man får instruktioner för hur man ska ge sig på sina offer. Sedan ska man klara sig själv och då dog jag innan jag ens hann innanför dörren till vingården. Jag har alldeles för dålig Playstation-erfarenhet, men jag ska jobba på det. Bättre gick det med Tekken, eftersom man där bara ska slåss och jag gillar verkligen det. Önskar ju verkligen att jag behärskade någon kampsort på riktigt också. (Eller, det gick bättre så länge jag spelade mot spelet och inte mot N.)

Nu är jag en vända i Malmö och fixar med saker. Denna dagen fikar jag mig igenom, nu senast med B, äventyraren (ovan.)