Jag har börjat läsa igen

Det kan nog inte bli så mycket snyggare än sådär, va?

Som det är

Long time no see. Jönköping har blivit kallt, nätterna är frostiga och klara. Jag har jobbat mycket, stressat mycket och varit hundvakt i en vecka. Kombinationen var sådär.

Jag måste berätta om mitt läkarbesök idag, för det var ett sådant där läkarbemötande man trodde att man bara kunde drömma om. Det var andra gången vi sågs och innan vi ens gick in på min hälsa pratade vi i säkert tio minuter om mitt jobb, var jag bor nu, om huruvida konditoriet runt hörnan var bra och så vidare. Sedan gick vi lugnt och metodiskt igenom mina besvär och han var så snäll och förstående och gjorde allt för att jag skulle känna mig avslappnad och bekväm. Sedan undersökte han mig och vi pratade lite om den sicilianska maffian. När jag skulle gå höll han mig om axlarna och sa lycka till med jobb, lägenhet och allt. Seriöst, det är ju sådant man ser på tv! Såklart jobbar han inom den privata vården och såklart går han i pension nu. Men ändå.

Jag har fått antibiotika med antabuseffekt. Kvinnan på Apoteket var mycket noga med att påpeka att jag absolut inte får dricka en gnutta alkohol för då blir jag "våldsamt sjuk". Inte ens en lättöl. Då kan det bli "kraftig ansiktsrodnad, hjärtklappning, huvudvärk, illamående och kräkningar." Shit. Inte för att jag behöver dricka alkohol i helgen, men jag brukar alltid ta en klunk öl av N när han dricker. Jag får förse mig med alkolås.

Status

Jag har huvudet fullt, men får inte fram några ord. Inte här, inte hemma, inte någonstans. Jag hoppas att det lossnar snart. I kväll har jag sett Sex and the City-filmen på dvd, alldeles själv, precis så som jag hade tänkt mig. Det kändes konstigt att vara där igen. Men visst kom det tårar, även om filmen befann sig många mil från värmen och pulsen i det allra sista avsnittet av serien (eller hela serien, för den delen.) Nu är ännu en dag slut och det känns knappt som att jag hunnit hem från jobbet. Dags för mina fem timmar.

Låt den rätte komma in

Kan filmen vara lika fantastisk som boken? Det återstår att se. Men trailern ger mersmak.

De sista skälvande minuterna

Helgen är över om några timmar och jag hyser samma känsla av förlust som jag gör varje söndag. Usch. När den nya veckan väl har börjat brukar det fungera ok, men såhär innan... jag vill bara fly. Jag känner mig ful, förfallen och meningslös. Trots detta har dagen varit fin, med födelsedagsfika och umgänge med delar av N:s släkt. Solen sken och Stars Hollow kändes nära. (Om jag bara varit lite mer Lorelai och lite mindre jag. Couldn't hurt.)

Jag måste börja läsa igen. Jag läser Alex James Bit of a Blur på bussen, men den är mer roande än en verklig läsupplevelse. Jag har nog inte haft en sådan sedan jag läste The Sorrows of an American i våras. Eller somras? Jag vill ha mer sådant, gärna amerikanskt (jag är alltså inte Horace Engdahl.) Tips mottages tacksamt.

Good morrow

Lördag!

Jag ville egentligen bara säga det, men kan lägga till att det är mulet och blött ute och att alla orangerödgula färger trots detta dominerar. Jag kan inte minnas när det senast var en så här vacker höst. Kanske upplever jag den som extra vacker för att jag för första gången på sju år bor på ett ställe där det finns en hel del träd i omgivningarna. Men ändå! Och det har faktiskt varit sol hela veckan, så jag kan inte klaga på molnen (än.) Jag ska bege mig ut på stan och leta långärmade, tunna toppar att ha på jobbet, då det är tropisk värme i klassrummen och jag inte gillar att ha kortärmat när det inte är sommar.

Strung out in heaven's high, hitting an all-time low

Jag är en periodare när det gäller Bowie. Just nu är han mitt förstaval nästan varje dag när det ska lyssnas på musik, mycket tack vare serien Ashes to Ashes (som i övrigt är väldigt blek i jämförelse med föregångaren Life on Mars? Huvudrollsinnehaverskan är den mest överspelade sen Lila i Dexter och det enda som är sevärt är egentligen mannen med den grövsta manchesterdialekten efter Liam Gallagher anno 1994, DCI Gene Hunt.) Shit, vilken grym låt Ashes to Ashes är! Det är låtar som den som får det att kännas som att det inte spelar så stor roll att jag har noll koll när det gäller ny musik.

Det var dagens tanke.

Upptäckt

Dagens låt är Lonely Soul med U.N.K.L.E featuring Richard Ashcroft.



I believe theres a time when the cord of life
Should be cut, my friends.

Inte alls upplyftande, men ack så bra.

Lördag

Igår såg jag fram emot att inte behöva lägga mig "tidigt" (som om jag någonsin gör det, men jag såg åtminstone fram emot att inte behöva ha ångest över att jag lagt mig för sent). Vid elva somnade jag med huvudet i N:s knä* i soffan när vi skulle se på Lord of War (och det var i och för sig så vansinnigt skönt och tryggt att det var värt det.) Poängen är dock att jag somnade flera timmar tidigare än jag gör en arbetskväll. Sedan var jag vaken några timmar till, njöt av att krypa ner i sängen, sov gott till halv åtta, vaknade, ville somna om, var i stället jobbig och gav upp med att somna om vid halv tio. Det grämer mig nu att jag inte sovit mer än ungefär fyra timmar. Men det är lördag och jag är fri och just nu skiner solen och jag ska icke krascha. Jag ska till systemet, lämna tillbaka en jacka och förhoppningsvis hitta en annan jacka. Synd att jag ser ut som sju svåra år bara. Det hade varit roligare att känna sig som ny. (Min kusins tjej utbrast "Vad pigg och fräsch du ser ut!" när jag mötte dem på stan efter jobbet igår. Jag hade fett hår, korvig kjol, röflammig hud, trötta ögon och hes röst. Antagligen ljög hon för att vara snäll och visst, det går alldeles utmärkt.)



*Jag är väldigt trött nu, men knä?! Heter det så? "Får jag sitta i ditt knä?", så säger man väl? Det är ju helt befängt, kroppsdelsförvirring. "Får jag sitta på dina lår?" låter i och för sig...obscent på något vis. Och obscent, stavas det verkligen så? Jag ger upp.

Updatering

Tredje arbetsdagen till ända, igår var botten av ån - lägre, om det är möjligt - och idag nästan uppe på kanten igen. Jag återkommer så snart jag hämtat andan lite.