En anledning till att jag önskar att man inte behövde se den efterlängtade Sex and the City-filmen på bio är att de andra i salongen är tjejer som före filmen haft en tjejdag (hata sådana uttryck, till exempel tjejmiddag!) med spa/skönhetsbehandling/champagne samt klätt upp sig i fåfänga försök att likna Carrie. Det är knappast uthärdligt.
Bekännelse: Innan Foo Fighters blev bandet som måste spexa ihjäl varenda video de gör och bara var bandet med trummisen från Nirvana, gillade jag dem ganska mycket. Särskilt den här låten.
Jag har inte gått under jorden, jag håller bara på att fixa en massa med nya lägenheten. Vi flyttar lite saker dag för dag, plöjer igenom Erikshjälpen och Myrorna (inte hutlösa Malmöpriser direkt!), planerar och plockar. It's all good. Lite sommarväder, bättre hälsa och mail om godkänd uppsats på det vore alla tiders.
(Och förresten, härligt att se C.J. (Allison Janney) som lojal styvmamma till Juno! Underbar.)
Precis innan jag åkte till Jönköping började jag läsa Gun-Britt Sundströms Maken för kanske fjärde gången. Den är verkligen slitstark och engagerande, precis som en viktig roman bör vara. Romanen bär undertiteln En förhållanderoman och trots att så många böcker handlar om kärleksrelationer känns denna helt unik. Annina Rabe uttrycker det bra på Shampoo rising:
Har man inte läst Maken bör man - MÅSTE man - göra det. Den är en av de där böckerna som kan ha en livsavgörande effekt. Paradoxalt nog tänkte jag ibland lite på just Sex and the City när jag nyss läste om Maken för första gången på säkert femton år. Maken är ju, precis som tv-serien var i sina mest briljanta stunder, något man sedan refererar till i förhållanden och förhållandeprat resten av livet.
Hon skriver även mycket bra om boken här.
Iförd ett par knall-lila strumpbyxor som fick en sexårig tjej att utbrista "oj!" och titta frågande på sin mamma begav jag mig först till Arbetsförmedlingen, där en schyst man gav mig en bra deal ("Ska du flytta till Jerusalem?!") och där 13 minuter av mitt liv kastades bort framför ett obligatorisk bildspel om Arbetsförmedlingens tjänster. Därefter shoppade jag frenetiskt två välbehövliga toppar. Sedan gick jag in till en frisör som såg snäll ut och fick en tid på onsdag.
Andas ut.
Åh, jag kom till Malmö igår kväll för första gången på två veckor och det kändes så skumt. Idag skulle jag upp "tidigt" för att hinna med både Arbetsförmedlingen, skaffa försäkring och hitta en drop in-frisör och så vaknar jag av att mamma ringer vid 12. Sedan dess har jag irrat runt, svettig och bombad i huvudet, och försökt bestämma mig för vilket som är viktigast, anmäla mig som arbetslös eller att jag ser ut som ett helvete i håret. Nu försöker jag varva ner lite. Det går sådär.
...
En annan bra grej med den här dagen är att jag tvättade alla mina byxor och tajts i natt, så jag har inga torra underdelar att ha på mig. Håll utkik på stan efter mig, kan bli intressant.
Min nya favoritbutik är Mediamarkt, där jag idag fyndade hela första säsongen av West Wing (som jag inte sett fastän det är en av mina favoritserier, skandal!) för endast 149 pix. Den brukar kosta mellan 500 och 700. Underbart.
N spelar Hitman och jag har just sett Rocky Balboa (i tvåan) springa sjukt snabbt genom halva Philadelphia - i ett par platta Converse Allstars! Aj benhinnorna och knäna. Själv har jag ont i höfterna efter två och en halvtimmes badmintonmatch igår kväll. Inte direkt den del av kroppen jag förväntade mig att få ont i. Men kul var det och även skönt att utnyttja sommarkvällen. Ikväll var det mer höstkväll än sommarkväll, men vi pratar inte mer om det nu.
Älskar den här bilden. Ser ni mig?
Västkustön var fenomenal. Himlen var blå, värmen var sval (om ni förstår) och på klipporna fick man känslan av att vara ensam i världen, på ett bra sätt.
Vi åkte därifrån när alla andra skulle dit och fira nationaldag. Vi drog till Vänern, där värmen var het. Kvällarna var dock himmelska. En kväll träffade vi två älgkalvar som inte slutade stirra.
Hejhej, uppsatsen är inne och jag bloggar från en brygga (tack för det Telia surfzon) på en ö på Västkusten. Cheerio!
Efter ett studiebesök hos Eventgänget (park, sol, häng, lite lek, vin) såg jag äntligen Rocky, som jag i många år känt att jag borde se. (Finns det något prat om en filmkanon, på samma vis som det talas om litterära kanon? I så fall tänker jag mig att filmer som Taxi Driver, Scarface, Deer Hunter och Rocky är med där. Därmed inte sagt att jag är för kanon, jag har bara väldigt lätt för att tänka i listor och kategorier.) Första halvan var lååångsam och det var lite svårt vid att vänja sig vid Rockys lätt efterblivna sätt att tala. När jag sedan kom in i stämningen, gillade jag mest den där lite skitiga, fadda 70-talskänslan och, framförallt, Rockys kamp för att få den tysta, knepiga tjejen* som ingen annan ser och skulle de av en händelse råka se henne, skulle de anse henne vara helt körd. Det var riktigt fint. Tafatt, men äkta.
Tjejens bror: You really like her?
Rocky: Sure I like her.
Brorsan: I don't see it, what's the attraction?
Rocky: I don't know. Fills gaps, I guess.
Brorsan: What's "gaps"?
Rocky: I don't know. She's got gaps, I got gaps, together we fill gaps, I don't know...
Det är så det ska vara.
*Att hon sedan genomgår något slags omärklig make over och plötsligt är skitsnygg är ju en annan historia.
