With eyes completely open but nervous all the same

Jag har lyssnat på många fantastiska låtar idag, men det är två som kvalificerar sig som Dagens Låtar:

I've nothing much to offer
There's nothing much to take
I'm an absolute beginner
And I'm absolutely sane
As long as we're together
The rest can go to hell
I absolutely love you
But we're absolute beginners
With eyes completely open
But nervous all the same

If our love song
Could fly over mountains
Could laugh at the ocean
Just like the films
There's no reason
To feel all the hard times
To lay down the hard lines
It's absolutely true

Nothing much could happen
Nothing we can't shake
Oh we're absolute beginners
With nothing much at stake
As long as you're still smiling
There's nothing more I need
I absolutely love you
But we're absolute beginners
But if my love is your love
We're certain to succeed

If our love song
Could fly over mountains
Sail over heartaches
Just like the films
There's no reason
To feel all the hard times
To lay down the hard lines
It's absolutely true

Absolute Beginners, David Bowie.

Kanske för att jag är en absolute beginner?

--------------------------------

It's over
You don't need to tell me
I hope you're with someone who makes you feel safe when you're sleeping tonight
I won't kill myself trying to stay in your life
I've got no distance left to run

When you see me,
Please,turn your back and walk away
I don't wanna see you
'Cause I know the dreams that you keep
That's where we meet
When you're coming down
Think of me here
I've got no distance left to run

It's over
I knew it would end this way
I hope you're with someone who makes you feel that this life, is a life
Who settles down,stays around,
Spends more time with you,
I've got no distance left to run
I'm coming home
It's over
Come on home
No more

No Distance Left To Run, Blur

Jag tror att Damon skrev den strax efter att det tagit slut med Justine Frischmann (för övrigt en av världens snyggaste kvinnor. Damon har heller aldrig varit ful. Han har dock blivit gubbe.) Låten är så ledsam och videon är också fin; Blurmedlemmarna är filmade av Dogmaregissören Thomas Vinterberg när de sover. Knappast oattraktivt.

Epilog

Det blev ingen Emily-topp, ty den var midjekort och midjekort har jag alltid varit för gammal för. Köpte istället en snygg, svart, stor väska med ett märke som ser ut som Jimi Hendrix. På stan fanns det studentsångare som sjöng in våren. Det var vackert.

Nu ska jag dricka kaffe och äntligen titta på Kobra-avsnittet med Jeff Tweedy och Joan Didion som handlar om sorg. Sedan blir det morgonens avsnitt av Buffy, där Willow håller på att hämnas på hela världen. Motivet är just sorg.

I can still smell you on my fingers and taste you on my breath

Lördag, långhelg framför mig, alldeles för lite sömn för ungefär sjätte dagen i rad. Man jag andas ändå lite lättare idag. Jag lyssnar på Belle and Sebastians Dear Catstrophe Waitress, som N plockade fram igår kväll. Jag hade alldeles glömt att den (och I'm A Cuckoo!) existerade så han gjorde ett bra val där. Ibland är det skönt när någon annan tar sig an ens skivsamling.

Idag har jag ärenden på stan och en 30-årsfest att närvara vid. På stan hoppas jag kunna köpa den här. Jag är egentligen lite för gammal för Emily-prylar, men den här vackra, mystiska, snygga toppen är ganska oemotståndlig.

Pang

Klockan är 10 fredag morgon och jag ska snart gå och lägga mig. Jag tror dock att jag måste skriva av mig det senaste dygnet för att kunna komma till ro.

Jag somnade natten till torsdag med panik i kroppen och vaknade igår av Bonos röst, som strömmade ur klockradion: You've got to get yourself together, you've got stuck in a moment and now you can't get out of it. Don't say that later will be better now you're stuck in a moment, and you can't get out of it.

Jag tror stenhårt på tecken i tillvaron och låg kvar en stund och funderade på hur jag skulle tolka detta. Som en tröst, att någon förstår? Som en spark, att jag ska skärpa mig? Men i så fall hur? Om jag inte kan skärpa mig då?

Jag hade ont på vissa ställen i kroppen och jag skulle iväg till Lund för att göra ett inträdesprov till bibliotekarieprogrammet. Det fanns ingen tid för självterapi just då. Så jag satte på autopiloten, steg upp, åt, duschade, klädde på mig tweedkjol som jag har kanske en gång om året (det kändes passande) och tog tåget till Lund. Lunds byggnader får mig alltid att känna det som att jag är mitt i Den Hemliga Historien eller någon annan roman som utspelar sig i klassisk universitetsmiljö. Jag har alltid varit en universitetsromantiker (med specifik Ivy League-fascination) och kunde aldrig riktigt komma över Växjö universitets nya byggnader när jag pluggade där. Universitet ska vara gamla, pampiga, vackra, fyllda av latinska citat och andas historia. Kulturanatomen, där provet skulle ske, är precis sådant. På våren är byggnaden dessutom omgiven av ett hav av scilla. Det var så vackert att jag nästan glömde allt jobbigt för en sekund.

Så samlades vi därinne, alla nervösa bibliotekariewannabes, tittade lite skrämt på varandra och satte oss tillrätta. Provet var uppdelat i tre delar - en fiktiv jobbansökan, en diskussionsuppgift och en uppgift där man skulle arrangera en utställning. Det var den sista som nästan fick mig att börja gråta efteråt. Tiden räckte inte riktigt till, jag missade en av alla de 100 instruktionerna och blev så arg på mig själv. Ringde J och sprang i regnet till stationen eftersom jag, dumt nog, skulle på kurs med skolan på Bibliotekstjänst direkt efteråt. Kände redan då vilken dålig idé det var, men Luther (han på axeln, ni vet) slog mig i huvudet med en piska och jag stack dit. Satt som i koma och lyssnade på den mycket duktiga föreläsaren, stressad och tung i kroppen på en och samma gång. Hade svårt att stänga ute alla störningsmoment - folk som viskade, papper som prasslade - och det kändes som att de kom närmare och närmare, som ilskna getingar ungefär.

Efter föreläsningen gick jag in på toaletten och fick en panikattack för första gången på ganska länge. Hjärtat slog utanpå kroppen, händerna skakade och jag började hyperventilera. Jag hade känningar redan helgen innan, så jag var inte helt oförberedd. Jag blev mest bara matt och besviken. Lyckades samla mig på några minuter, gick ut och andades lite frisk luft och tog mig hem till Malmö igen. På kvällen tog J hand om mig, lagade god mat och fick mig att skratta (på ett ganska oplanerat sätt.)

Den här dagen började på sjukhuset - ett ställe jag inte gärna vänder mig till. Det visade sig dock att en liten, rund läkare med slöja var precis det som behövdes. Jag förväntade mig en stressad, vresig person - hon lyssnade, fick mig att gråta (ingen svår uppgift) för att jag kände att hon - någon, äntligen! - lyssnade, fixade två remisser och sa lugnande ord.

Så, Bono; ja, jag har fastnat och ja, jag vet inte hur jag ska ta mig ut, men idag fick jag i alla fall höra orden "Du är ung, du ska leva!" och "Jag ska fixa det."


(Jag är medveten om att denna text är ganska kryptisk på sina ställen, men vissa grejer känns för privata att skriva om. Fast man ska aldrig säga aldrig. Jag älskar ju bloggvärlden just för att den är en egen värld, där man får vara precis hur privat man vill.)

Tisdagens öde

Det finns inget fint med tisdagar. Baksmällan efter helgen hinner aldrig komma på måndagen, utan väntar alltid till dagen efter. Tisdagar är oromantiska och omagiska. Tisdagen är veckodagen jag måste stiga upp så tidigt att jag är vanvettigt trött hela dagen. Tisdagen är veckodagen jag oftast har ont i huvudet eller magen eller mår illa. Jag är alltid röd om kinderna av trötthet. Jag är alltid som fulast på tisdagar. Trots att det är min kortaste arbetsdag på veckan känns den längst för att den är så stillastående.

Solen lyser inte upp en tisdag. Inte ens vårkänslor räddar en tisdag.

Det enda som är bra med tisdagar är att man får åka till Stars Hollow klockan 20. Så jag drar nu.

Vänstertrafik

Trots att det är måndag blev jag lite kär i våra elever vid samlingen idag. De sitter där med sina randiga tröjor, lila leggings och hängiga jeans, med sina bruna ögon och blå ögon. Vissa är lite frånvarande, deras blickar indikerar att de är långt borta i tankarna. Vissa är så koncentrerade att deras munnar är halvöppna. Någon gäspar och gnuggar sig i ögonen, någon viskar något till barnet bredvid. 32 världar samlade i en ring på ett golv. Det är häftigt, på något vis.

Den sötaste och truligaste killen i klassen var på så gott humör idag att han lät mig kittla och krama honom. Det är så ovanligt att jag blev alldeles varm i hjärtat och började nynna på Tomas Di Leva (!) Fråga mig inte hur det hänger ihop. Här är vad jag nynnade:

Det är så kallt där ute, kallt för dom små fåglarna.
Vem kommer att ta hand om dom?

Jag såg din skepnad i en taxi nere på marknaden i Soho.
Säg har du märkt att det är vänstertrafik i våran själ?
Du är rebellen som ett mode. Långt ner i Brixton, kokar grejer.
Säg har du köpt David Bowies senaste kassett?

Ja du är fri att bli den som du blir, men för mig så har du vuxit till en pärla.
Du är berömd...du är berömd.

Min svarta pärla i London som jag älskar med och dansar mig till ro. Ooh ooh ooh...
Min svarta pärla i London som jag älskar med och dansar mig till ro. Ooh ooh ooh ooh...

Åh jag älskar att se dig se på tv älskling, för det ger dig nya tricks i din samling,
att öppna oss för myterna.
Åh jag såg dig här i Brick Factory. Men var är du nu, det skvallras om Billy och dig,
fastän du sa jag ska befria dig.
Säg har du glömt att du är, du är kär?
Min svarta pärla... Min svarta pärla i London.
Min svarta pärlemor. Min svarta pärla i London.
Min svarta pärlemor.

Äh, den är bara så glad.

En helt vanlig kväll

Jag och J var på fest igår. Det var inga konstigheter, bara en kväll som alla andra.

Dito

Pilträden utanför mitt fönster skimrar i gulgrönt. Knopparna håller på att brista.

Dagens låt är I Wanted You To Feel The Same med The Radio Dept. Förutom den oumbärliga texten, är det något i de mäktiga ljuden som inramar den som gör att det stockar sig i min hals och kryper fram tårar i mina ögon.

I sometimes got so tired of our game
I wanted you to feel the same
And did I say I liked you on the plane?
I wanted you to feel the same

I wanted you to feel the same

It breaks my heart to say that when I was in pain
I wanted you to feel the same
But nothing gets you really
It's a shame
I can't believe you didn't feel a thing

I wanted you to feel the same

Oh Captain, my Captain!

Igår var det electrokväll på KB med Le Sport, Sci-Fi Skåne och The Whitest Boy Alive (starring Erlend Öye! Gissa det främsta skälet till att jag var där?)

Vi tar det i tur och ordning:

Le Sport var unga och söta och skapade lite rörande teenage romance-stämning med sina fina Pet Shop Boys-discolåtar.

Sci-Fi Skåne var Thomas Öberg i sitt esse - han är i och för sig alltid i sitt esse. Det är ju därför man älskar honom. Bara han kan döpa om låten Don't Worry, Be Happy till Do Worry, Be Sorry, för att det är okej - och dags - att vi oroar oss lite mer. Marcus Törncrantz var snygg bakom skivspelarna/mixerbordet, Jonas Jonasson log tryggt med sina synthar och Martin Kann tassade omkring på dansgolvet och tog kort, alldeles sig lik från Omslag: Martin Kann.

Sedan var det dags. Vi parkerade oss längst fram, jag och mina vänner. In på scenen kom fyra magra norrmän med snygga gympaskor. Magrast - och finast - av dem alla var givetvis Erlend. Han spelade så fingerfärdigt på sin gitarr, trummisen spelade med lätt autistisk min på sina trummor, basisten såg ut som någon i The Strokes och var grym och keyboardisten hade mustasch och såg glad ut. De var så älskvärda och lät ungefär som Phoenix på sina ställen.
Det var svårt att ta blicken från Erlend. Jag växlade mellan att stirra på hans snygga, vita gympaskor, hans långa fingrar och hans vackra ansikte. Ibland log han och tog några danssteg (alla som sett I'd Rather Dance With You-videon vet vad jag snackar om) och då suckade jag och S lite extra. Sedan var det ett sista "tusen takk!" och han var borta.

Idag hyllar jag solen med Pet Shop Boys och Justin Timberlake (ja, det är en grym skiva.)

Gentlemän och Gangsters

Jag hatar egentligen att resa och kommer aldrig någonsin nära ett flygplan. Min kropp är kolossalt konservativ och uppfattar minsta lilla förändring som våld. Jag skulle helst av allt vilja bo i en termitstack - exakt lika tempererad året om. Jag avskyr alla häftiga ljus- och ljudförändringar. På bio mår jag ofta illa och jag undviker gärna människor med gäll röst och dålig lukt. Hela min kropp är så att säga disponerad för idyllen; men så fort jag äntligen befinner mig i den hammock eller syrenberså som gärna kallas idyllisk får jag ryckningar, spasmer och måste därifrån så fort som möjligt.

ur Gentlemän av Klas Östergren

Ända sedan den släpptes i höstas har Gangsters legat på mitt sängbord. Jag var fruktansvärt snabb med att köpa den och ivrig att börja läsa den. Så fort jag öppnade den insåg jag dock att det jag mindes från föregångaren, Gentlemän, som jag läste för kanske 7-8 år sedan inte var så mycket mer än att jag tyckte mycket om den, att någon hette Henry och att Röda Rummet, boxning och skumma affärer var inblandade. Det kändes inte rättvist att läsa Gangsters med så få minnen från boken den egentligen är en förlängning av. Så jag bestämde mig för att läsa om Gentlemän först. Detta var innan jul någongång.

Igårkväll, några månader senare, fann jag mig själv utan något att läsa (inte helt sant vet alla som sett drivorna av pocketböcker på mitt sängbord) och öppnade så Gentlemän. Jag fick ganska direkt ett sug i magen som jag inte riktigt hade väntat mig. Det är hela den där "ung man (författare, i det här fallet) som driver omkring och råkar ut för saker som förändrar hans liv" - grejen som alltid får mig att falla. (Samma grej med till exempel Illusionisten av Fowles, The Catcher In The Rye av Salinger, The Great Gatsby av Fitzgerald och, the one and only, Den Hemliga Historien av Donna Tartt.)

Den långa resan mot slutet av historien om Klas Östergren och bröderna Henry och Leo Morgan har börjat.

Fullständigt galen

Häromdagen citerade B texten till en av världens bästa låtar, I Don't Want To Get Over You med Magnetic Fields, på sin blogg. (Det är för övrigt från den låten den här bloggen har fått sitt namn.) Detta fick mig att plocka fram 69 Love Songs igen för första gången på länge. (Minnen, transport bakåt i tiden: vår i Växjö, ljusa kvällar, vitsippor, jag sitter på en bänk vid Trummen (en sjö på campus) och är lite ledsen och lyssnar på Let's Pretend We're Bunny Rabbits.) Direkt möts jag av en av mina andra Magnetic Fields-favoriter, Absolutely Cuckoo. Den är kort och snabb och lite utformad som en musikalisk bagatell, men texten är, liksom texten till I Don't Want To Get Over You, fullständigt lysande:

Don't fall in love with me yet
We only recently met
True I'm in love with you but
you might decide I'm a nut

Give me a week or two to
go absolutley cuckoo
then, when you see your error,
then, you can flee in terror
like everybody else does
I only tell you this cause
I'm easy to get rid of
but not if you fall in love

Know now that I'm on the make
and if you make a mistake
my heart will certainly break
I'll have to jump in a lake
and all my friends will blame you
There's no telling what they'll do
It's only fair to tell you
I'm absolutely cuckoo.

Båda låtarna är så jag; brasklappar, avståndstagande blandat med närhetsbehov, hopp, rädsla för besvikelser och stora svårigheter med att släppa saker och gå vidare.

Kan vi bli kompisar?

Zoom, som en torped

Världens regnbåge över Karlskronaplan just nu. Märklig företeelse, det där, men mycket vacker.

Påsken tog som vanligt trettio sekunder och jag är i är alltså i Skåne igen. Storkatten var som ett plåster innan jag åkte, eftersom han hade råkat bli instängd i garaget över natten och behövde extra mycket kärlek. Lillkatten sov tungt på rygg. Han var antagligen utmattad efter att igår ha fångat (och dödat) tre möss, en sork och en ödla (!) Pappas kommentar: "Man tycker ju att han kunde låta ödlorna vara." Mammas kommentar: "Hoppas att han låter bli grodorna."

Åkte första klass ner också och jag är tveksam till hur jag någonsin ska kunna åka något annat. Gott om plats för långa ben, inga barn som låter, stillsam stämning, folk sköter sig själva = ingen risk att känna sig trängd, kvällstidning på varje plats och gratis kaffe. Lägg till Radio Dept. (igen) och det var faktiskt riktigt fint (och då avskyr jag egentligen att transporteras på alla sätt.)

Som ni märker har jag egentligen inget att berätta.

Påskafton

Jag bestämde mig för att ta en promenad.

















Micke ville hellre sura bredvid en gammal skogshuggarhandske.

















När mamma skulle åka och handla startade inte bilen, så hon passade på att chilla lite i väntan på lagning.

















Molle hängde utanför garaget.

















Det var soligt men knappast vindstilla ute.

















Så här ser det ut bakom vårt hus. Här brukade jag leka stenåldersmänniska när jag var liten.

















There is hope.

Småland revisited

Det är långfredag och jag är hemma hos mina föräldrar. Sitter framför datorn i lediga byxor och en gammal Atomic Swing-tröja som fortfarande håller ihop trots att den är 13 år gammal. Försöker att inte småäta hela tiden, samt att inte fastna totalt framför VH1.

Jag åkte tåg hem igår tillsammans med Radio Dept:s nya skiva, Pet Grief. Jag tror att min önskan att krypa ihop inuti en högtalare har blivit uppfylld. Ljudet omslöt mig så mycket att jag till och med missade att SJ bjöd på kaffe och godis. (Jag åkte första klass för första gången i mitt liv - det var samma pris som andra klass - och satt för mig själv i en fåtöljliknande stol med lurarna i öronen.) Johan Duncanssons loja röst är inte av denna värld, lite av en själslig knock-out, faktiskt. Jag älskar textraden he's got the worst taste in music, if I didn't know this I'd lose it i svartsjukelåten Worst Taste In Music. Det skulle trösta mig lite också, om min föredetta hade träffat en tjej som gillade "det som spelas på radion just nu."

Jag och B diskuterade det där med musiksmak när vi fikade i veckan. Någon hade sagt till henne att ens partners musiksmak inte spelar någon roll, det skulle hon märka när hon väl "träffade den rätte", ungefär. Vi tyckte båda att detta var bullshit - det är ungefär som att säga att det inte är så viktigt att ens partner kan andas. Om musiken genomsyrar ens liv totalt skulle det ju vara vansinnigt trist att vara med någon som stod helt oförstående till varför man börjar gråta när I'd Rather Dance With You Than Talk With You spelas på dansgolvet eller när Claire i Six Feet Under sjunger med i Death Cab For Cutie.

Nej, jag ska inte jaga upp mig. Jag har ju semester.

Idag älskar jag...

...Jan Stenmark.




























Den sista bilden kommer från boken Kunde Jag Älska Skulle Jag Älska Det Här (åh, titeln!), som jag plockade fram innan jag skulle sova igår. Den är helt fantastisk, tragikomisk och intelligent. Jag läste hela och sov som vanligt alldeles för lite.

You choose drugs

Det var längesedan jag tjatade om den här låten:

I withhold your medicine
But you've still got a connection
They remember everything
In the sky, oblivion

I never knew your innocence
Your white skin glistens
You pried my eyes open
I've lost my ambition

I say it's me or drugs
You choose drugs
I say it's me or drugs
You choose drugs
I say it's me or drugs
You choose drugs
I say it's me or drugs
You choose drugs

Drugs, drugs

Choose Drugs, Juliana Hatfield

Kanske för att det känns som 100 år sedan A gav den (och 45 andra Juliana Hatfield-låtar) till mig. Det var september och varmt. Man kunde cykla i t-shirt på kvällarna nästan hela månaden. Jag hade precis börjat jobba där jag jobbar nu. Jag jobbade så mycket som möjligt för att få in pengar, och senare, för att glömma och mota bort tankarna.

Jag är nästan inte alls sentimental över den tiden, faktiskt. Men låten kommer alltid att vara speciell.

Måndag i alla bemärkelser

Måndag och jag är fortfarande så jäkla emo. Lyssnar på min brittiska radiokanal och översköljs av låt efter låt som tycks spelas just för mig (jag sa ju att jag var emo.) Live Forever, Beautiful Ones, en James-låt och nu For Tomorrow med Blur. Jag kallsvettas. Som vanligt har jag sovit för lite i helgen. You live, you learn? No, don't think so. Igår ville jag inte acceptera att det skulle bli måndag igen, så jag var uppe alldeles för sent, lyssnade på Dog Man Star i allmänhet och The Wild Ones i synnerhet (emo var det ja) och läste ut Revolutionary Road. Den slutade tragiskt.

Jag har dammtorkat klassrummet. Jag längtar härifrån.

Den där melankoliska känslan igen

Jag läste i någon recension att Josh Rouses nya skiva är en så kallad "mellanskiva". Aldrig i livet. I mitt liv spelar den lika mycket huvudroll som hans skivor alltid gör.

På förra skivan, Nashville, tog han farväl av USA och sitt gamla förhållande och det lät fantastiskt melankoliskt. På nya skivan har han funnit sig tillrätta i Spanien och blivit kär i en spanjorska. Jag har sällan hört en skiva som låter mer rusigt nykär, eftertänksamt nykär och intimt nykär. Och den gör det utan att på något sätt irritera mig; det är bara så vackert. I It Looks Like Love, skivans tredje spår, är han så berusat uppfylld av henne att han inte vet vart han ska bli av:

She sends a little photograph
that she shot in the nude
She doesn't wear a conscience
she doesn't play by rules.

She turns me on, baby, every night
and in the daytime too
I'm flyin' at her like an aeroplane
like some clueless fool

There goes that melancholy feeling again
It looks like love is gonna find a way
And just when you start believing in it
it looks like love is gonna show it's face.

(ganska explicit också:)

She cum cum baby every night
and in the daytime too
I'm flyin at her like an aeroplane
like som clueless fool.

Just den låten kan jag inte sluta lyssna på.

På Wonderful vill han bara att hon ska vara hon. På skivans näst sista spår, The Man Who..., sjunger hon (Paz Suay) själv tillsammans med Josh, med lätt hes röst och minimal spansk brytning. Intimt var ordet.

...

Playlist dagen efter:

The Smiths - Stop Me If You Think You've Heard This One Before
The Smiths - Some Girls Are Bigger Than Others
The Smiths - How Soon Is Now?
The Smiths - William, It Was Really Nothing
The Smiths - There Is A Light That Never Goes Out
Josh Rouse - It Looks Like Love
Suede - Stay Together
The Sundays - Wild Horses
Chris Isaac - Wicked Game
Brandy & Monica - The Boy Is Mine
Doves - Sea Song
Stephen Malkmus - Deado
PJ Harvey - A Place Called Home
Manic Street Preachers - A Design For Life
Mansun - I Can Only Disappoint You

Jag vill krypa ihop inne i en högtalare.

Just another false alarm

Igår eftermiddag var jag alldeles vårrusig efter tre timmar i solen och pepp inför kvällens Morrisseykonsert. När jag kom hem från jobbet lyssnade jag på Josh Rouses It Looks Like Love ett antal gånger medan jag duschade och klädde om. Mitt blod kändes kolsyrat och nerverna elektriska. Sedan träffade jag B och några till på Ölkaféet, innan vi tog en taxi till Baltiska hallen. Många människor hade samlats, givetvis. Det låg ett fång påskliljor utanför garderoben. Många män ville se ut som Stephen Patrick himself och det var lite rörande att se. Allting såg ljust ut inför kvällen. Just då började mitt humör sjunka av lite olika anledningar. (Note to self: skippa det där med förväntningar. Det blir dubbelt så jobbigt att bita i det sura äpplet när man har förväntningar innan.)

Ingenting var Morrisseys fel. Han var bra och första anblicken av honom kändes ganska mäktig. Men jag stod mest bara och slogs med fantasifoster och kämpade med gråten (särskilt i How Soon Is Now?, förutsägbart no? Den var förresten en riktig rysare live.)

Efteråt hängde jag, efter många om och men, med hem till S och vi lyssnade på låtarna vi önskade att vi hade fått höra - Bigmouth Strikes Again, The Boy With The Thorn In His Side, There Is A Light That Never Goes Out - och låtarna vi fick höra - How Soon Is Now?, Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me, Girlfriend In A Coma. Det var väl en ganska bra avslutning på den kvällen.

Toner från himlen

Gick ner till pappersåtervinningen på andra sidan gatan för en stund sedan och på vägen tillbaka såg jag en koltrast som satt i toppen av ett lustigt litet träd utanför mitt hus. Den sjöng som vore det en morgon i maj. Det går inte att beskriva känslan som gick genom varje nerv i min kropp.

Vill ni veta hur våren mer kan låta? Lyssna på Josh Rouses nya skiva, Subtítulo. Känslan är densamma.

My Adidas

"Hur gamla är de där skorna egentligen?", frågade en av mina elever med vänlig röst idag och pekade på mina en gång vita Adidas Stan Smith. Vad hon egentligen tänkte var nog: "vad är det för gammal lump du har på fötterna egentligen?" De är verkligen slitna; man skulle kunna tro att någon har gått loss med en rasp på ovansidan. Men jag kan inte sluta använda dem.

Jag minns precis när jag köpte dem. Det var i Växjö för ganska exakt sex år sedan. De var så bländande vita att man fick kisa om man skulle titta rakt på dem. Helvita gympaskor är alltid stiligast. Jag älskade dem från första stund. När jag hade dem ute på lokal för första gången kom en kille jag gillade fram och sa att jag hade "skitsnygga skor."

Jag har haft dem till vardags och fest, i sol, regn och snö, till jeans och kjol. De är de bästa skorna jag har haft. Nu har Adidas ändrat storlekarna så att skorna är antingen för stora eller för små för mig. Dessutom har de moderniserat designen lite så att de ser plastiga ut.

So this is goodbye? Det verkar inte bättre. Jag går omkring i mina ruiner till skor ett tag till och tar ett långsamt farväl.

My Adidas and me, close as can be,
we make a mean team, my Adidas and me,
we get around together, rhyme forever,
and we won't be mad when worn in bad weather.

My Adidas, Run D.M.C.

Välfärdsangst var det ja

Jag borde ha läst Dave Eggers vid det här laget. Varför har jag inte gjort det? Ska i första hand skaffa mig A Heartbreaking Work Of A Staggering Genius - titeln lovar ju så mycket. Extra sugen på att läsa den blir jag när jag får veta vad Dave Eggers lyssnade på när han skrev boken:

I went out to to the Wizz off the highway to buy a CD or two and ended up getting Beth Orton's Central Reservation. Then I did what I always do, I latched onto a particular song, in this case Sweetest Decline, and listened to that one song, on a continous loop, for the next six days. No joke. I tend to try to wear a song out, to rid myself of it. But that song, I still haven't solved. I still listen to it for days on end.

Hans nya novellsamling, Hur Vi Hungrar, recenseras av Björn Af Kleen i Sydsvenskan idag och den verkar också mycket intressant:

/.../ "Hur vi hungrar" skildrar en samling västerlänningar som beslutar sig för att klia bort den välfärdsangst de alla mer eller mindre lider av. Verbet klia återkommer, som om Eggers vill betona det fåfänga i karaktärernas självdiagnostik: de kommer bara åt symptomen, inte sjukdomen.
En singelkvinna reser till Costa Rica med en manlig bekant för att kompisknulla sig till det där behagliga dvalaläget strax under medvetandenivå. En frisk sjuttioåring drömmer om att få arrangera sin död enligt modern dokusåpadramaturgi, han vill kola vippen inför storpublik. /.../

Yada, yada, yada

Idag hörde jag så många präktiga klyschor i personalrummet på en och samma rast att jag hade god lust att ställa mig mitt på bordet och svära en lång ramsa bara för att provocera. Jag hamnade i helt fel lärarcrowd, helt enkelt. En del är värre än andra. Idag fick man till exempel höra "huuur kan barn få titta på Harry Potter-filmerna, de är ju sååå otäcka!", "det är inte klokt vilket vokabulär det är i filmer idag" och så, den helt orimliga kontentan, "jag undviker att läsa Bröderna Lejonhjärta för barn för att den är så hemsk." Bröderna Lejonhjärta?! Den är ju klassisk! Vem är det som har bestämt att barn ska tro att livet enbart är en dans på rosor?

Det är ett under att jag inte blev spontandöv.

Lover, you should have come over

Det är fortfarande ljust ute. Himlen är full av gråblå moln som skingras och blandas upp med rosa himmel över Västra Sorgenfri. Jag lyssnar på Jeff Buckley. Det passar perfekt. Jag blev påmind om honom när jag tittade på Vanilla Sky i helgen, eftersom Last Goodbye spelas någon gång i mitten av filmen. Förutom världens vackraste Hallelujah, är det helt klart den bästa låten på skivan, som ju heter Grace och släpptes 1994, det vill säga året innan Jeff fullt påklädd vadade ut i Mississippifloden för en simtur och aldrig kom tillbaka igen.

This is our last goodbye
I hate to feel the love between us die
But it's over
Just hear this and then I'll go
You gave me more to live for
More than you'll ever know

This is our last embrace
Must I dream and always see your face
Why can't we overcome this wall
Well, maybe it's just because I didn't know you at all

Kiss me, please kiss me
But kiss me out of desire, babe, and not consolation
You know it makes me so angry 'cause I know that in time
I'll only make you cry, this is our last goodbye

Did you say "no, this can't happen to me,"
And did you rush to the phone to call
Was there a voice unkind in the back of your mind
Saying maybe you didn't know him at all
You didn't know him at all, oh, you didn't know

Well, the bells out in the church tower chime
Burning clues into this heart of mine
Thinking so hard on her soft eyes and the memories

Offer signs that it's over... it's over

(For the record: jag lyssnar på ny musik också, även om man inte kan tro det. Igår lyssnade jag på The Tiny och Radio Dept:s nya.)

Jag som Jack Killian

Minns ni tv-serien En Röst I Natten? Jack Killian? Klart att ni gör. Den gick på söndagskvällarna när man var liten och jag kunde riktigt längta efter den. Te och rostat bröd framför tv:n, den sista utposten innan det var skoldag igen. Jag var ganska kär i Jack också. Såklart. Han var ju en untouchable på många sätt, redan då var det den typen av män jag föll för.

Jag sitter och väntar på ett telefonsamtal, så jag tänkte skriva lite under tiden. Klockan är strax efter tre och jag har haft en bra kväll. Den började i och för sig med att jag skulle ta min cykel på innergården och inte kunde hitta min cykel på innergården. Jag antar att den har blivit stulen. Jag orkade inte ens bli upprörd, men det blir jag säkert imorgon. Eller på måndag kanske. Promenerade istället till Ölkaféet med öppen jacka och andades in den lätt ljumma kvällsluften. Det var fint. På Ölkaféet väntade B med några av sina vänner. Vi skulle samlas för att vinka av två av dem som åker till Kina imorgon. Himmel vad overkligt. Skönt att jag själv bara ska vakna och kolla på Buffy, inte packa och bege mig till flygplatsen. De är äventyrare, det är inte jag. Jag är raka motsatsen. Jag åker knappt ens till Lund.

Ett tag kunde jag knappt fokusera på något annat än de pommes fritesen som B beställde på Ölkaféet. De doftade så gott och var så goda att jag hade kunnat hetsäta dem på tre sekunder. Jag hejdade mig och smakade bara några stycken. Små, små delar av himmelriket.

Ja, sedan skulle det dansas och det skulle det först göras på KB, men jag sprang bort till Retro för att se vad som hände där och där visade det sig vara popklubb, så jag hämtade de andra och så gick vi dit istället. På vägen in möttes vi av She Bangs The Drums och det är alltid ett gott tecken. Jag och D poserade för S och han tog fina bilder på oss där vi såg ut som allvarliga kulturarbetare. Egentligen är vi kommunalt anställda båda två. Väldigt oromantiskt.
På miniatyrdansgolvet i källaren var det så varmt och fuktigt att mitt hår växte tre storlekar och snurrade ihop sig till korkskruvar. Vem behöver locktång när man kan gå och dansa i Retros källare? Vi dansade lite och pratade om snuskiga ord som finns. Folk droppade av och till sist var det bara jag och B kvar av gänget. Vi försökte dansa lite och jag stirrade på en annan untouchable, sedan gick vi hem.

Jag har haft klänning på mig och inte känt mig obekväm. Inte som om jag vore utklädd. Trevligt.

Nu lyssnar jag på Doves och väntar.

Godnatt Sverige, var ni än är.

The Constant Gardener

Den första april bjuder på regn i år (jag ser det som rening inför våren) och vad passar väl då bättre än att stanna inomhus med en film? Idag blev det The Constant Gardener, en tragisk historia om läkemedelsföretagens utnyttjande av Afrikas fattiga befolkning med Ralph Fiennes och Rachel Weisz i huvudrollerna. Den var grymt bra. Jag är djupt attraherad av både Ralph Fiennes (jag föll redan i Den Engelske Patienten) och Rachel Weisz. De är båda väldigt brittiska, fast på olika sätt; han torr och återhållsam, hon witty och skönt uppkäftig.

Och vackra är de, båda två.