En musikalartist, där ser man

Peter Jöback.

Tack J och Jon Jefferson Klingberg.

Samma år som vi sågs nån gång på Gondolen
sen sågs vi igen och jag längtade så
det var nånting i luften den hösten
det var dimman och ljuset och rösten

Jag ser smutsen och mörkret i Gamla stan
känner doften av rädsla från Stureplan
och jag vill bara gråta
så vackert är Stockholm i natt.

Förutom att låten är underskön, får jag lite Sarah-vibbar av videon. Fast mer 2000-tal och arty. Och utan Sarah då.

Nej

Det har regnat i tre dygn, i morgon är det oktober och jag har ett berg av ouppklarade saker och ångestkänslor framför mig. Ont i magen.

Men igår var det inflyttningsfest.

En sjuklig längtan efter det romantiska, kosta vad det kosta vill

The Girl Least Likely To är en intressant blogg om litteratur och populärkultur. Jag hakar på uppmaningen att citera några romaninledningar som satt spår:

1. I was born twice; first, as a baby girl, on a remarkably smogless Detroit day in January of 1960; and then again, as a teenage boy, in an emergency room near Petoskey, Michigan, in August of 1974.

(Middlesex - Jeffrey Eugenides. Fantastisk historia.)

2. Jag föddes 1927, enda barnet till medelklassföräldrar, båda engelska, och vilka själva var födda i den groteskt förlängda skuggan - som de aldrig tillräckligt lyckades höja sig över historien för att ta sig ur - efter den monstruösa dvärgen drottning Victoria. Jag skickades till en privatskola, jag slösade bort två år på min militärtjänstgöring, jag studerade i Oxford, och där började jag inse att jag inte var den jag ville vara.

(Illusionisten - John Fowles.)

3. Finns det som man brukar kalla "det ödesdigra misstaget", den där iögonenfallande mörka sprickan som löper tvärs igenom ett liv, utanför litteraturen? Jag brukade tro att det inte gjorde det. Nu tror jag att det gör det. Och jag tror att det är det här som är mitt: en sjuklig längtan efter det romantiska, kosta vad det kosta vill.

(Den Hemliga Historien - Donna Tartt. Boken som förändrade mitt liv.)

4. Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York. Jag är fånig med avrättningar. Tanken på att avrättas i elektriska stolen ger mig kväljningar, och det var det enda tidningarna skrev om - feta rubriker stirrade upp mot mig i varje gathörn och vid varenda unken, jordnötsosande tunnelbanehåla. Det hade ingenting med mig att göra, men jag kunde inte låta bli att undra hur det kunde kännas att brännas levande längs med nerverna.

(Glaskupan - Sylvia Plath. Inledningen sätter tonen för hela boken.)

5. En tidig morgon i Mumindalen vaknade Snusmumriken i sitt tält och kände att det var höst och uppbrott i luften. Ett uppbrott kommer som ett språng! Med ens är allting förändrat och den som ska resa är rädd om varenda minut, han drar upp tältpinnarna och släcker glöden snabbt, innan han blir hindrad och utfrågad, han springer medan han kränger ryggsäcken på sig och är äntligen på väg, plötsligt lugn som ett vandrande träd med varje blad i fullständig vila. Tältplatsen är en tom rektangel av vitnat gräs. Och senare på morgonen vaknar vännerna och säger: Han har gett sig av, det blir höst.

(Sent I November - Tove Jansson. Uppbrottets melankoli uttryckt så som ingen annan kan göra det.)

Jag älskar för övrigt även fortsättningen på samtliga ovanstående böcker. Obligatorisk läsning allihopa.

Bara så att ni vet:

Så här några månader efteråt, är The Mary Onettes skiva fortfarande en av årets bästa. De återfinns nu även som ringsignal i min nya mobil (Under The Guillotine.) Jag funderade även på denna, för att jag älskar den. Inte riktigt ringsignalsmaterial, dock.

Decennium

I veckan läste jag i min dagbok från 1997. Det märks att jag var 19 år då, om man säger. Allting som hände mig var intressant (utropstecken!) och jag trodde att jag visste ett och annat. Givetvis hade jag ingen aning.

För tio år sedan:

...tog jag studenten.

...åkte jag på endagsbiljett till Hultsfred för att få se Suede, fick hög feber och låg halvt medvetslös under ett träd hela konserten. Sedan körde jag hem medan mina vänner sov i baksätet.

...kysste jag någon på riktigt för första gången. Vi var på fest utomhus, han kom från Värnamo och var aspackad och jag hade mönstrad långkjol på mig och tänkte "what the hell, jag kan ju alltid testa." Framåt natten trillade han ner från en hög trappa och min kompis och jag körde honom till jourläkarcentralen.

...flyttade jag hemifrån.

...tog min kompis och jag bussen till Jönköping en tidig lördagsmorgon för att köpa tulpaner på torget, för att vi tänkte att det var sånt man borde göra.

...träffade jag J och S för första gången. Första intrycket av S var "hon ser snäll ut och verkar inte heller känna någon" och av J "hon ser ut att vara äldre än jag och hon verkar tycka att jag är en tönt, men jag sitter kvar i alla fall." Tur att jag gjorde det.

...promenerade S och jag runt ett festande campus i Växjö för första gången, varpå följande dialog utspelade sig:

-Jag kommer nog inte att gå ut så mycket.
-Inte jag heller.

(Något år senare var vi en del av möblemanget på både Sivans och Stallarna.)

...yttrades meningen "vi kommer att vara medvetet diffusa", följt av "reflektion kan stavas både med kt och x" av en lärare på en pedagogikföreläsning och jag kände hur mitt föväntansfulla leende stelnade och hur jag började omvärdera min syn på högskolevärlden som utmanande och spännande.

...citerade jag dikter i min dagbok.

...läste jag Den Hemliga Historien av Donna Tartt för första gången. Jag golvades och har fortfarande inte rest mig.

...spillde jag ut en kopp nykokt te över hela min arm så att huden raskt krullade ihop sig ända upp till armbågen.

...klippte jag av mig mitt långa hår en vecka innan studentbalen.

...delade J, S, P och jag ett big pack några gånger i veckan, med resultatet att vi alla snart fick ha byxorna uppknäppta när vi satt ner.

...hade jag inte en tanke på att en dag flytta till Malmö.

Say it ain't so

Nyss var Billie med i SVT:s Andra Avenyn. Programmet i sig var det absolut sämsta jag sett på svensk tv sedan Alva trodde att hon var gravid med en alien i Tre Kronor (dekoren som andas 1993, den helt orealistiska storyn som jag antar ska föreställa vardaglig, de stela repliksskiftena, en kille som kallas Dildo. Inte Scorsese direkt.) Och detta ska vara SVT:s största satsning någonsin? Pinsamt. Tur att Billie var med och skapade några minuters fin kvalitet.

SVT, I expected more from you. Jag menar, ni skapade ju Spung! Vad hände sedan?

Misstag

En liten varning till alla konsumenter: jag befinner mig i en väldigt märklig ekonomisk situation, vilket gör att jag försöker att inte köpa något utöver det jag verkligen behöver. Om jag ska unna mig något speciellt, satsar jag på det billigaste jag kan hitta. Häromveckan insåg jag att min flera år gamla mascara var minst ett år för gammal. Jag överlade med mig själv och kom fram till att, ja, en mascara hör till sakerna jag faktiskt behöver. Eftersom det ändå kändes lite smålyxigt att köpa smink köpte jag den billigaste jag kunde hitta (som fortfarande var märkt med ett respektabelt varumärke.) Big mistake. Huge.

IsaDoras build up extra volume mascara har nämligen två väldigt dåliga och paradoxala egenskaper: den sitter inte kvar och den går inte att få bort. Idag när jag såg mig i spegeln på toa i skolan upptäckte jag att ett lager av svart damm liksom fallit ner från fransarna och impregnerat den puffiga huden under mina ögon. Jag såg ut som någon som gått på gatan lite för länge och, tro mig, det är inte min bästa look. När jag sedan skulle duscha på kvällen fick jag tvåla in ögonen tre gånger på rad innan all mascara var borta. Jag var inte snygg efter det heller.

För att göra en kort historia ännu kortare:


Snålheten bedrar visheten. Jag borde lagt till femtio spänn och kört på L'Oréal i stället.

Emo

Okej, jag är inte världens mest lättsamma människa direkt. Det är ingen hemlighet. Med risk för att låta otroligt klyschig och patetiskt storslagen så är det musiken som ständigt räddar mig. Den här veckan har så skilda saker som Sisters of Mercys mäktiga Under The Gun, Happy Mondays sludder, Bluetones innerliga och välformulerade pop och Rock The Casbah på KB:s dansgolv i natt agerat livbojar. Och i kväll vankades det gospel, då J och några av hennes vänner under helgen deltagit i en gospelworkshop och skulle visa upp resultatet i Johanneskyrkan. Jag har alltid varit svag för gospel, tårarna brukar börja rinna som på kommando så fort en kör stämmer upp i Go Tell It On The Mountain (till och med sångnumren i En Värsting Till Syster gör mig gråtmild!) I kväll blandades min allmänna larger than life-gospelkänsla med stolthet över J på scenen och mina ögon var knappast torra. Givetvis sjöngs Ain't No Mountain High Enough och det slog mig att det måste vara en av världens tryggaste låtar. Hett va? Men trygghet är allt jag söker hela tiden, överallt. Så jag tycker mycket om Ain't No Mountain High Enough.

If you need me call me
no matter where you are,
no matter how far (don't worry baby)
just call out my name.
I'll be there in a hurry
you don't have to worry.

Cause baby there
Ain't no mountain high enough
Ain't no valley low enough
Ain't no river wide enough
To keep me from getting to you, babe.

Jag tycker också mycket om Tammi Terrells röst. Några månader efter den här videon spelades in kollapsade Tammi på scen och fördes till sjukhus, där det visade sig att hon hade en stor tumör i hjärnan. Ett par år senare dog hon, 24 år gammal. Det är inte rättvist. Och klockan är alldeles för mycket på natten för att jag ska orka tänka på det.

Främlingen

Igår träffade jag B ordentligt, i lugn och ro, för första gången sedan hon kom hem från New York. Vi testade hennes systers spritsorter och hon berättade för mig om den, eh, judiska aspekten av New York. Sedan begav vi oss till KB, där kön var tio år yngre än jag. Väl inne fanns dock flera som uppnått eftergymnasial ålder, tack och lov. Vi dansade i flera timmar. Det var ett år sedan sist, men kändes som tio. Eller en annan livstid. Som att vara tillbaka i det förflutna och känna igen sig så väl, samtidigt som allt så främmande. Nåja, jag ska inte överanalysera det. Vi brände hål på både dansgolvet och våra sulor. Det är gott nog.

Idag är jag vankelmodig och hoppas att jag trots ledbrutenhet klarar att springa långa rundan i Pildammsparken för, boy, do I need it.

Flickr

Never too late

Kolla kolla, Bluetones skiva från förra året är otroligt snygg och väldigt Tove Jansson- inspirerad:


Troll:

På den tiden britpop var stort retade jag och min kompis hennes kille för att han älskade Bluetones. Oklart varför vi gjorde det, men det ledde ju till att jag aldrig lyssnade särskilt mycket på dem. Kanske dags att börja, såhär tio år senare?

Mycket fint från senaste plattan:

Hope And Jump

The Last Song But One

Always your
first instinct
compels you to
jump head first in
the comfort you crave
is not in the grave
but here in my arms.

Nobody told you to make up your mind

Jag testar det här med att dela med sig. Varsågoda, den kanske dystraste låten på senaste Interpolplattan. Det är bara att klicka på länken, lyssna, deppa och gråta.

Wrecking Ball

Nedslagen

Idag ville jag inte stiga upp och nu vill jag inte gå utanför dörren. Måste sluta grubbla när jag ska sova. Men hur ska jag kunna? Jag har ju saker att grubbla på.

Bäst just nu

Jag älskar Studio 60 on the Sunset Strip. Älskar.

Hemma igen

Jag har varit på iväg på långhelg hos N, åkte hem i morse och direkt till skolan i Lund. Där byggde jag en webbsida i sann "hej det här med hemsidor verkar häftigt!"-stil anno ca 1997. Jag gillar HTML skarpt. Sedan åkte jag hem och gick på infomöte rörande bostadsrättsbildning i mitt hus. They lost me at hello, men jag skrev i alla fall upp mig på intresselistan.

Nu har jag äntligen hunnit sätta mig ner lite. Har den där klumpen i halsen och lite tomma och lipiga känslan som jag alltid drabbas av när jag är ensam igen. Sjukt jobbigt. Helgen har varit så bra. Vi har gått i skogen, sett en snok, kollat på film, rört en ny iPod nano, hängt, skrattat, varit ute och somnat (och vaknat) med en sådan här underbar varelse i sängen varje natt:


Är det konstigt att jag saknar?

NYC

Det är gott att ha vänner som tillbringar tid i New York och tar med sig lite kärlek hem till mig:

You've come a long way, baby

Nu blir det tomt.

Hot

Oh, come to mama!

(Mer.)

Bra gårdag, blå måndag

Igår hade jag höstens första skivpool hemma hos mig och oj, vad det var skönt att träffas igen (J, vi saknade dig!) Vårt lilla gäng är en trygg grupp där ingenting är tabu att prata om. Det är grymt.

Mitt skivval blev Rilo Kileys Under The Black Light; en skiva som är väldigt varierad och, hur trist det än må låta, sympatisk. Att sångerskan Jenny Lewis är en sight for sore eyes är väl både en bonus och en källa till avund.

Smakprov. I was your silver lining, but now I'm gold.

Flickr.

*

Idag är en grå måndag som kontrasterar starkt mot förra veckan som var så bra. Jag är oinspirerad, trött på Lund, velig angående min utbildning, ful, sliten och frustrerad. I need a fix.

Giftermål

Igår var det bröllop (pics) för två av mina vänner. Stort! De första i min bekanskapskrets att gifta sig och troligen inte de sista. Brudparet var rörda och fina, precis som det ska vara när two become one.

Jag känner mig alltid som Fiona i Fyra Bröllop och En Begravning när jag är på bröllop eller större fester, men middagen var trevlig, människorna var roliga och talet som jag och mina vänner höll gick hem. Jag levde på Panodil, vin och lite potatissallad och blev socialt missanpassad och folkskygg vid midnatt. Sedan skedde en nytändning vid ett och några av oss styrde upp dansgolvet (big time!) fram till strax efter två. Sedan var kvällen till ända och det var både fint och lite overkligt att lämna mina två kompisar som herr och fru.

Habegär

Sulan är röd. Så hett.

...I'm glad I spent it with you

Igår var det en väldigt solig dag och på eftermiddagen promenerade N och jag ut till Ribban och Västra Hamnen. Det blev en händelserik strapats. När vi stod på en av broarna vid Bo01 upptäckte vi att en iller bodde bland stenarna. Han kilade fram och tillbaka mellan vattnet och sitt bo och dök då och då ner i vattnet för att hämta krabbor. Han var inte bara bedårande utan även cool, skulle det visa sig. När vi och några till stod och beundrade honom som bäst kom nämligen en tant i blå gummistövlar fram och började gasta om att de hade satt ut fällor för att fånga honom, att han ändå inte skulle klara sig i naturen eftersom han blivit utsläppt nånstans ifrån och att han skulle skjutas för att han ger sig på svanungarna i hamnen. Vår reaktion var mest "Eh?!", eftersom killen tydligt klarade sig alldeles utmärkt med sina krabbor och inte verkade bry sig nämnvärt om de gigantiska svanungarna som simmade runt en bit bort. Tanten började därefter följa efter illern bland stenarna allt medan hon klappade och sjasade. Vad hon ville uppnå med detta var väldigt oklart. Ville hon ta den med sina bara händer? Jaga den ur stan? Illern låg hela tiden steget före tanten och tittade upp på olika ställen bland stenarna för att förvirra henne. Alla vi som tittade på skrattade förstås och höll på illern, men tanten fattade inte riktigt utan ropade "Var är den?!" till oss. Farsen fortsatte, tanten klappade och illern försvann längre och längre bort. Vi skakade på huvudena och gick vidare.

Nästa stopp var skateparken, där killar mellan 5 och 30 imponerade stort genom att glida runt i "poolerna" som vore det världens enklaste sysselsättning. Inte lika coolt som illerns krabbfiske och katt-och-råtta-lek med tanten, men nästan.

En bit bort höll några andra killar på och trixa med sina motorcyklar. Västra Hamnen - the place to be när det gäller action verkar det som.

På kvällen blev jag först i Sverige med att få den nya iPod nanon.

Bilder på iller och iPod - The White Stripes (limited edition) finns här.

The downward spiral

Söndagsångest, krämpor och höst på en och samma gång. It's too much. Jag säger upp mig.

Lindring 1: How My Heart Behaves med Feist. It's too much.

Lindring 2: jag hade missat att de är tillbaka. Underbart.

Kasedans

Nu är det lördagskväll, dags att bjuda upp till tryckare.

Antingen: The lady in red is dancing with me, cheek to cheek.

Eller: Before I knew about the equality way, I wanted to get laid to "Take my breath away".

Seriöst, det är verkligen inget fel på tryckare. Jag skulle inte säga nej tack just nu. (Min danspartner befinner sig tyvärr för långt norrut.)