Känslan man har

Ur Pappan och havet av Tove Jansson:

En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig. Han visste inte var han skulle göra av sig, för allt som fanns att göra var redan gjort eller också var det nån annan som höll på med det.

I know that feeling. I mitt fall är den ganska lömsk, för det finns säkert massor att göra och, om inte, borde jag inte annars njuta av det faktum att det snart kommer att finnas saker att göra och att jag kan ta det lugnt så länge? Det kommer ju att finnas dagar då jag kommer att önska att jag inte hade någonting att göra. Äh.

Anger management

Eftersom det inte är så varmt som det ser ut utomhus, tillbringade jag eftermiddagen med att se klart The Darjeeling Limited. Jag älskade The Royal Tenenbaums, tyckte mycket om Rushmore och Life Aquatic och bla, bla, bla, whatever*. Jag är alldeles för arg för att uttrycka mig bra, men jag tycker ändå att filmen är värd uttryck, så jag låter Weird Science göra jobbet, för de gör det med den äran. (Håller dock inte med om att Darjeeling är Andersons allra mest fulländade film. Familjen Tenenbaum är fortfarande mest rörande.)

Ilskan har inte med filmen att göra; eller, den är irrationell och har med allt att göra. Precis som när jag var liten och blev så arg att jag inte kunde kontrollera mig själv och inte tålde någonting, allra minst mig själv.

En rolig detalj kan jag ju bjuda på: Adrien Brody (vars röst är otroligt sympatisk!) och Anjelica Huston ser verkligen ut att vara mamma och son på riktigt också.

Douze points

Jag håller med.

Jag skulle av princip kunna hata den här låten och störa ihjäl mig på muppshowen, men i stället tycker jag mer och mer om den. Det är något väldigt rörande med den, särskilt när pianot kommer igång. Sedan tycker jag att det påminner om Sigur Rós också. Och lite Manic Street Preachers.

God natt, jag borde ha sovit för flera timmar sedan, men behövde tänka på annat. Tack Bosnien!

Kom igen

Det känns som att allt står lite stilla, men kanske är det mest min hjärna. Gårdagens dagsregn var välbehövligt (jag är skadad av lantbrukarföräldrar), men också lite ovant och paralyserande. Fint dock när himlen blev alldeles ljusblå på bara några minuter vid åtta-nio på kvällen. I helgen var jag en vanlig människa och gjorde sådant som vanliga människor gör på helgerna. Gick på stan en runda, köpte en bebispresent, fikade med två kompisar, gick till Systemet. På kvällen gick jag på fest och såg den beryktade schlagern. Jag kan inte minnas när jag senast hade en sådan helg. Det måste vara månader sedan.

I natt vann Detroit andra finalmatchen mot Pittsburgh i Stanley Cup och det är bara att säga yay och kom igen svensklaget!

Inte bara bästa laget, utan även laget med snyggast logga och kläder! Inte konstigt att Zäta ser salig ut.

Eftersnack

Det enda som var bra med Rysslands bidrag var Plushenko, men man kan ju inte vinna på grund av scenshowen. Mitt hjärta klappade för Bosnien Hercegovinas märkliga men ljuvliga poplåt. Kanske ska man bara vara tacksam över att en android/Bratz-docka inte tog hem spelet, vare sig hon kom från Sverige eller Ukraina?

Jaja, samma indignation efter schlagern igår som varje år. N sa det bäst i sitt sms:

Öströst: subs. en röst given till ett land som tidigare ockuperat dig eller kan stänga av din värme.

Please don't worry, lover

Death Cab for Cuties nya skiva? Nja, jag vet inte. Jag känner lite att det är väldigt tonårigt att lyssna på dem (Seth Cohen), fast egentligen handlar det ju om att ingen av låtarna är ens i närheten av Brothers on a Hotel Bed och A Lack of Color. Synd. Jaja, jag får lyssna lite till och annars återgå till mina hits of the 80's och 90's.

Omtanke i kubik eller bara ren sjukdom

– Jag oroar mig snarare för att du ska oroa dig.
– Nu oroar jag mig för att du ska oroa dig för att jag ska oroa mig.

This life

Jag hatar ovisshet och jag hatar att fatta beslut när alla alternativ är om inte dåliga, så i alla fall inte roliga heller. Nu är det sysselsättning det gäller och jag har haft magvärk i två dagar över hur jag ska kunna kombinera min flytt med att arbeta och inget alternativ är 100 %. Jag blir snurrig av att tänka på allt jag måste fixa och i vilken ordning det måste ske och jag blir ledsen över att det alltid måste finnas hinder överallt och jag ringde mamma i panik nu och hon var först irriterad på att jag velade och jag blev ännu mer ledsen och kände mig missförstådd. Sedan ringde hon tillbaka med dåligt samvete och var jättebra och sa med liten röst att hon var rädd att jag är så oroad över allt att jag glömt att hon fyller år i morgon och jag blev ännu mer ledsen över att hon skulle behöva oroa sig över det. Det är ingen bra dag idag.

Nothing else to do but close my mind

I eftermiddagens avsnitt av Once and Again (som fick mig att gråta så att jag hulkade) nämndes Carole King och jag kom att tänka på hur vemodig och fin So Far Away är. Här kan man se/höra den, samt höra Carole prata Brooklyndialekt och vara lite lik Barbra Streisand. Ah, judiska kvinnor.

Inte bara skogens konung

Jag mötte ett vittne på gatan idag som stack till mig "ett glädjebudskap". Jag blev lite förvånad över valet av paradis på jorden-djur:

Personliga nyheter

Min kära gästbloggare har åkt hem och det innebär inte bara att det är tomt och tråkigt här, utan även att jag måste börja skriva själv igen. Det var skönt med lite semester. (Vår omskrivna femtimmarspromenad i platta gympaskor ledde förresten till att min rygg sa "time-out!" och att jag nu måste gå lätt framåtlutad som en gammal gumma. So hot. Jag hoppas på att återfå en rak rygg inom kort.)

Så, vad nytt? Jag har tillbringat en timme av dagen med att koppla in mitt nya trådlösa nätverk och till min stora förvåning fungerade det. Bredbandsbolagets instruktions-cd var verkligen för dummies och det tackar jag för.

Jag har även ringt a-kassan och häpnat över mängden intyg och blanketter jag måste jaga rätt på innan jag ens får veta om jag är berättigad ersättning. Det är härligt att vara oattraktiv på arbetsmarknaden.

Den stora nyheten, som jag hållit på ett tag, är att jag ska lämna Malmö för HV71:s hemstad, tändsticksstaden, Smålands Jerusalem, Vätterns pärla, call it what you want. Bodil Malmsten döper sina självbiografiska böcker till Mitt första liv etc. och jag antar att jag är på väg mot vad som blir mitt fjärde liv. Först alla åren hemma på landet med drömmar om Stockholm och London (unikt ...), sedan åren i Växjö med uppvaknande, studentliv och möten med alla de människor som betyder mest för mig idag, sedan åren i Malmö med arbetsliv, ännu fler viktiga människor och händelser och nu Jönköping med ny lägenhet tillsammans med N. Jag är hemskt förväntansfull och samtidigt lite vemodig, för jag önskar ju att jag kunde tvångsflytta alla mina vänner dit också. Men livet fungerar ju inte riktigt på det viset. Eller? Jag lockar med Sveriges vackraste sjö och kanske till och med stad, den godaste kebabsåsen (har jag hört), bisarr dialekt, polkagrisar på bara ett par mils avstånd och hockey i världsklass. Och så jag då. Vad säger ni?

Sommar i Malmö

Att vara i den enda delen av Sverige som har sommar har sina fördelar, och nackdelar. Vi vaknade i idag och var riktigt, riktigt sega. Efter en lång förmiddag, nåja eftermiddag för de flesta, bestämde Maggan och jag oss för att ta till vara på vädret och bege oss ner till havet. Givetvis spårade det ur innan vi kommit till Triangeln och efter att ha varit i alla TV-spels-affärer i stan, vi lever ju i GTA IV-tider, borde vi ha fattat att det skulle bli en lång, riktigt lång, promenad. Men det gjorde vi inte. Inte heller när det tagit tre timmar att komma till havet. Fast då var vi så upprymda av att ha bestigit Mt. Dirt att vi nog inte tänkte på något annat än att vara över lyktstolparna och se hamnen ur fågelperspektiv.

Men det var ju en sådan dag, en dag ovan lyktstolparna, fåglarna och molnen, tillsammans med er favoritbloggare. Kan det bli bättre? Jag tror inte det. Och där uppe var verkligen allt på topp, ytterligt barnsligt och fantastiskt förälskat. Ni vet så där som det bara är när man klättrar på jordhögar, döper dem och har stenkastningstävlingar därifrån och sen fotograferar det hela. Synd bara att vi inte kunde hitta någon som kunde fånga oss båda på bild där uppe.

När vi sedan gick tillbaka längs BO01-kusten kände jag något jag inte gjort tidigare, en längtan tillbaka till Malmö. Hela området känns som om det mognat och blivit ett riktigt bostadsområde sedan förra sommaren, och livligheten där var ordentligt attraktiv. Hemma i Jönköping har vi en lika lång promenad längs vattnet men av någon anledning så känns det inte som om den har samma nerv. Visst, det ligger inte nära resturanger, caféer och bostäder på samma sätt, någon korkad människa har planerat in en järnväg mellan staden och vattnet, men folk borde väl ändå kunna aktivera området lite?

Nog gnällt om andra, det var om oss och vår dag detta handlade. Vi fortsatte efter besöket vid nyslappestället till gammelslappestället, Kungsparken, ner mot biblioteket längs med dammar och kanalen. En del av Malmö som jag alltid uppskattat mycket. Över huvudet taget har jag nog en ganska speciell relation till parker när jag tänker efter...men det är inget jag tänker ta upp här. Nåväl, det var där det dåliga med det goda vädret visade sig. Rejält. Compeed anyone? De sista hundratalen meter hem såg vi nog ganska slitna ut, men skitsamma, en sådan här dag får kosta lite!

/N (gästbloggare)

Dancing with tears in my eyes

Igår höll våra lärare examensfest för oss i Lund och det var bokmingel (jag bytte till mig en fantasybok på tyska med mjukporriga bilder i), god buffé, tal och lite dans. Någonstans bland alla de fina, rörande talen började jag inse att utbildningen är slut nu. Vi är visserligen inte godkända på uppsatsen ännu, men det spelar ingen roll. Vi har inga fler föreläsningar och kommer inte att träffas om vi inte ser till det själva. Två år, poff. Borta. Som vanligt fattar jag inte riktigt vad som hände.

Jag började dagen med gårdagens avsnitt av Big Love, som efter förra veckans stiltje tog sig ordentligt. Det är verkligen inte lätt att bli så nykär i sin äldsta fru att man inte kan vänta tills det är hennes dag utan måste ses i smyg på motell och lunchraster. Riktigt rörande. (Kjell Häglund skriver bra om seriens kärna här.) När jag ändå är inne på tv-program, undrar jag om jag är den enda i Sverige som slaviskt följer Once and Again (bilden ovan) på TV4Plus 15.40 varje vardag? Säsongen som visas nu har aldrig visats här tidigare och den är så bra. Right up there med Vita Huset och Six Feet Under. Serien handlar om det jag gillar bäst, nämligen relationer. Far/son, mor/dotter, make/fru, syster/syster, evig singeltjej/man som inte fattar vad han känner etc. Att serien är skapad av samma team som stod bakom Mitt så kallade liv säger en hel del om stämningen och äktheten i serien. Det är en gåta att tv slumpar bort Once and Again på sämsta sändningstid så att den kan råka förväxlas med vilken skitsåpa som helst.

Rysningar

(Ännu) ett exempel på varför Anna Hellsten är min favoritskribent.

Hemtrevnad

Min kära uppsatsvän E gav mig ett korsstygnsbroderi i present häromdagen och igår kväll började jag sy. Det är så roligt och perfekt när man är i tillståndet "sjukt trött och uppe i varv" som jag så ofta är. Då är det prima att verkligen fokusera på en liten, liten del av verkligheten och inget mer. Så här långt har jag kommit:

Jag blir nog klar med jävla idag och sedan är det skit och en massa blommor kvar.

Back in the day

Jag är galet trött och kanske beror det på en och en halv dag med opponering (som gick bra.) I ärlighetens namn beror det nog mer på att jag alltid, alltid lägger mig för sent.

Jag vill uttycka min glädje över att Filip och Fredrik i nästa High Chaparall ska möta Shannen Doherty, alltså Brenda i Beverly Hills. Hon är förmodligen skvatt galen idag. På den tiden var hon utan tvekan min favorit i den serien, fastän (på grund av att?) hon var en riktigt pretto drama queen. Det var ju Brenda man ville vara (hennes fina hår!) och jag fattade aldrig grejen med den där I Hate Brenda-klubben som fanns. Kelly då? En snipig, störig översittare som aldrig kunde kommunicera med en kille utan att använda bebisröst. Hu. Jag förlät aldrig Dylan för att han lämnade Brenda för henne.

En dag senare

Mamma och jag har varit i solen hela dagen.

Och pappa kör så att det ryker.

How YOU doin'? Jag får allltid dåligt samvete när jag bara lägger upp en bild på den ena av katterna. Här är den andre också, tillsammans med mig. Rättvisan har segrat ännu en gång.

The big 3-0

Nu har jag varit trettio år gammal i några timmar. Eftersom jag på något vis mentalt fyllde trettio förra året, känns det inte så konstigt. Dagen har varit omtumlande (det händer stora, coola grejor just nu), solig och faktiskt, ganska rolig, trots att jag inte firat med dem jag allra helst ville fira med. De fanns ju med på länk, tack och lov.

Igår hade jag väntetid solo i Värnamo och den tiden tillbringade jag med räkmacka, nya Billie-skivan och omläsning av Vad jag älskade på en uteservering. Det var bitterljuvt. Alla andra på fiket satt inomhus. Konstiga människor.

När jag vaknade idag möttes jag av ovanstående utsikt. Lite fladder i hjärtat. Jag läste i solen i tre timmar. Sedan blev det släktumgänge.


Och lite kattumgänge. Jag våldhåller honom inte alls.

Lite samhällsinformation

En liten lyx jag tycker om att unna mig är Ramlösa med smak. Ramlösa granatäpple, som stått stadigt på första plats i smak i cirka ett år, får nu anse sig besegrat av Ramlösa jordgubb och lime. Vilken godissmak, vilken sommardoft! Vackert.

Topp tre-listan i Ramlösa ser alltså ut såhär:

1. Ramlösa jordubb och lime
2. Ramlösa granatäpple (Smakar som GB:s jordgubbsglass (!))
3. Ramlösa päron och citronmeliss (Spännande, lite hemtrevlig smak.)

När jag ändå är igång vill jag passa på att påpeka att jag tror att Ramlösa blåbär har potential samt varna alla för Ramlösa stilla med citronsmak, vars smak av AD-droppar nästan fick mig att kräkas på X2000 för någon månad sedan. Detta trots att jag minns AD-droppar som något gott på den tiden man drack dem.

Från Jkpg till bombstaden

I kväll har jag rest från Jönköping till Malmö och jag var lipig hela vägen. Jag brukar vara lite lipig mellan Jönköping och Nässjö bara för att jag avskyr att åka ifrån, men i kväll var jag blöt i ögonen hela vägen, alla tre timmarna och femton minuterna (inklusive tågförsening.) Förutom att jag förmodligen är världens mest lättgråtna person, var det väl lite allt möjligt som gjorde det extra svårt att åka i kväll: att Vättern låg som en overklig spegel i kvällssolen, att vi har haft en sådan skön, nära långhelg, att träden var ljusgröna, att det är maj. Maj är för mig årets bästa, märkligaste och vackraste månad. Varje år blir jag lika förvånad över att den kommer och lika ledsen när den är förbi.

På tåget försökte jag skingra tankarna med Åsa Linderborgs Mig äger ingen, men den gjorde mig ju knappast mindre ledsen. Trots att jag inte är något fan av Åsa Linderborg som person, tycker jag att hennes berättelse var förkrossande. Det var längesedan jag sträckläste en bok på detta sätt, höll jag på att skriva, men jag sträckläste ju faktiskt precis The Sorrows of an American, som på sina vis också var förkrossande. Inte lika hjärtvärksframkallande som What I Loved, men nära på. Lika mycket sorg.