Get a grip, woman!

Jag var uppe sent inatt, lade mig när det började ljusna och somnade aldrig ordentligt. Vid ett-tiden idag kravlade jag mig ur sängen, nästan förlamad av tidsångest, hälsoångest och tilltrasslade tankar. En normal människa hade kanske tänkt: "So what om jag sover till ett? Jag är ju ledig och har ändå inget för mig. Jag kan väl unna mig det som plåster på såren för alla morgnar som jag tvingats stiga upp 06.00." Men jag är ingen normal människa. Det blir extra tydligt ibland.

Nu sitter jag vid min dator (vi kommer varandra närmare för varje dag som går) och försöker skaka av mig obehagskänslorna. Jag försöker att inte tänka på att klockan är tre och att jag inte ens har klätt på mig än. Eller på att jag ska vara redo för alkohol och underbart umgänge om fyra timmar. Jag behöver kaffe.

Lite av nattens ångesttid ägnade jag åt I En Klass För Sig. Jag tycker så vansinnigt mycket om den. Ibland känner jag igen mig så mycket i ett resonemang eller bara en mening att jag måste sluta läsa och tänka ett tag. Efter avsnittet där Lee hade haft besök av sina föräldrar och hon ägnade all sin kraft åt att se till att de inte skämde ut sig (eller henne) för alla de andra, rikare och mer belevade, föräldrarna kände jag ett sådant styng i hjärtat över mina egna skämsattacker som jag hade över min mamma när jag var tonåring. Det handlade aldrig om klass och rikedom, snarare om att hon helt enkelt var för mycket i mina ögon. Hon har ju aldrig varit en blyg viol och det älskar jag henne för nu. Hon är stark. Trots all sarkasm och alla avsnäsningar hon fått (och fortfarande får) från mig har hon alltid tagit mig för den jag är. Hon har aldrig dömt mig för något. Åh mamma. Förlåt om jag var en grym tonåring. Jag ska försöka fortsätta att växa upp.


Det finns så många guldkorn i boken.

"Ha det så roligt", sa jag med ett tonfall som jag hoppades var varmt.

Självklart undrar jag nu var ifrån jag hade fått idén att andra helt och fullt måste vilja att man var med för att man skulle kunna delta i en sammankomst och att allt annat än fanatisk glädje från deras sida betydde att man var till besvär. Varifrån hade jag fått uppfattningen att det var så farligt att vara till besvär? Nu tänker jag ibland på alla chanser jag inte tog - att få manikyr i stan, att titta på tv i ett annat studenthem, att gå ut och ha snöbollskrig - och hur det blev en vana för mig att säga nej, och hur jag skulle känna att det var iögonenfallande om jag någonsin var med. En gång när jag gick andra året satt jag vid ett lunchbord när Dede höll på att organisera en grupp som skulle gå på restaurang före vårbalen. Hon gick runt bordet och räknade och pekade på var och en av oss medan hon räknade, och när hon kom till mig sa hon: "Okej, inte du, för du går aldrig på danserna." Och det var sant, men jag skulle ha gått med på restaurangen, jag skulle ha satt på mig en klänning och åkt i den abbonerade bussen och suttit tillsammans med mina klasskamrater vid ett runt bord i ett stort rum med en jättestor röd servett i knäet, jag skulle ha druckit Sprite genom ett sugrör, ätit nybakta kuvertbröd och rostbiff och dessert; allt det där skulle ha varit hanterligt. Men i det ögonblicket när Dede hoppade över mig, hur hade jag kunnat förklara det?

Jag vill inte att den ska ta slut.

Klockan är 15.35. Jag måste skärpa mig, ändå sitter jag kvar.


(Om man som jag gillar att se författare och skribenter lista sina favoritböcker kan man titta här. Jag hittade listan på Thereses blogg, en av många som jag är beroende av. Om man som jag ogillar Nöjesguiden behöver man inte oroa sig - det märks inte att artikeln är tagen därifrån. Eller jo, lite, men man kan i så fall hoppa över introtexten.)

Feel like waking up in your house someday

Nu har jag en ny Teiturfavorit:

I’ve been haunted by this old ghost before
I want to hear your voice you know it’s been so long
Like a dancing wave you balance on the shore
It would feel so good to see your face again

I still sleep with the lights on
I still stay up late alone
I still love another one
I still sleep with the lights on

We both understand we got no way back
Our love was strange in a strange land
We got broken wings we were bound to fall
Until the sun comes up you can hold my hand

I still sleep with the lights on
I still stay up late alone
I still love another one
I still sleep with the lights on

Take it easy, take it slow
Let’s just watch the tides they grow
The wind is coming from the side
We are sleeping in the light
Feel like waking up in your house some day
Or eating off your hand like a bird astray
But nothing’s gonna change, we’ll still be the same
We’ve said what’s to say, nothing’s buried nowhere

I still sleep with the lights on
I still stay up late alone
I still love another one
I still sleep with the lights on

Teitur, Sleeping With The Lights On (Poetry And Aeroplanes)

Jag önskar att jag skulle kunna citera melodin, ja, hela upplevelsen, också, för allt tillsammans blir så sjukligt bra.



















Teitur kommer från Färöarna, låter lite som Damien Rice och är lite lik Stella McCartney.

Insikt, please

Jag har haft - och har nog fortfarande - svårigheter att inse och uppskatta att jag är ledig. Det brukar vara så och det irriterar mig. Jag har längtat efter sommar och ledighet sedan jag vaknade den 1 januari i år. Vissa dagar har jag längtat så mycket att jag har gråtit. I mars, när det kändes som att vintern aldrig skulle ge sig, var jag på riktigt rädd att det aldrig skulle bli sommar; att vi var fast i någon ondskefull Narnia-istid där ingenting någonsin skulle bli fint igen.

Nu är det snart juli, midsommar har passerat och jag är ledig. Ledig. Jag kan vara uppe hela natten om jag vill. Jag kan se fem filmer om dagen. Jag kan läsa tills jag blir yr. Jag kan dansa tills tidningsbuden kommer fram. Ändå kan jag inte riktigt skaka av mig vakuumet som jag befinner mig i. Jag försöker påminna mig om hur mycket jag kommer att sakna och romantisera den här tiden senare, men det fungerar inte riktigt. Och det gör mig ledsen. Ständigt denna svårighet att uppskatta nuet!

Det har dock förekommit glimtar av ljus (och insikt.) Igår vandrade jag runt på stan och gjorde ärenden dagtid - utan att behöva tänka att jag måste hem och laga mat och hinna med det ena och det andra innan jag ska gå och lägga mig. Jag hämtade bland annat ut mitt nya körkort (svårt att fatta att det har gått tio år sedan den ångestfyllda uppkörningsdagen.) Nu är jag 28 och inte 17 på min körkortsbild. Jag kan, tack och lov, se förändringen. Jag är inte rödlila i ansiktet (dålig layout 1996) och jag ser inte så ledsen ut som jag kände mig när jag tog bilden.

På kvällen gick jag och J runt kvarteren och fastän omständigheterna inte var så lustiga kände jag doften av schersmin och känslan av tidlöshet och det gjorde mig lite lätt om hjärtat.

I morse vaknade jag av att N ringde och efter en stund insåg jag hur skönt det var att prata i telefon i lugn och ro istället för att rusa omkring i lägenheten och göra mig i ordning för jobbet.

Nu lyssnar jag på Teitur (she stole my grandmother's watch, a treasure to touch, to keep time to herself) och är långsam. Känslan av vakuum är nog knappast helt borta, men det finns i alla fall små lufthål.

Kärleksbomb

The Royal Tenenbaums går på fyran just nu. Eftersom jag redan har sett den flera gånger vågar jag inte se den igen av rädsla för att slita ut den- hemska tanke! Men, himmel, det räcker ju att zappa förbi och se en scen för att man ska bli alldeles varm i kroppen och gråtmild. Wilson-bröderna, sjukt snygga Gwyneths apatiska blick, Ben Stillers rörande, överbeskyddande, ensamstående pappa, Anjelica Huston som Matriarken, musiken, replikerna, New York, New York!















I love you, why won't you talk about it?

Äntligen!

Klockan 2.34 inatt slog jag ihop pärmarna till Gangsters och mitt läsprojekt är därmed avslutat. Och, det här skäms jag nästan för att säga, men it's about time! Visst, det är otroliga böcker, ambitiöst skrivna och myllrande av karaktärer och, visst, jag kände ett stänk av vemod när jag lade ifrån mig Gangsters. Men mest kände jag lättnad, för himmel vilken tid det har tagit! Då läser jag ändå snabbt! Så, hej då Klas Östergren, Henry Morgan och Maud, nu är det dags för mig att träffa någon ny.

















You were my EVEREST!



Nu väntar:

I En Klass För Sig av Curtis Sittenfeld (äntligen!)
Mannen Som Älskade Yngve av Tore Renberg
A Heartbreaking Work Of Staggering Genius av Dave Eggers
Tillsammans Är Man Mindre Ensam av Anna Gavalda
Trollkarlens Hatt av Tove Jansson
A Plea For Eros av Siri Husvedt

Och då har jag ändå inte köpt fyra pocket för priset av tre än. Tur att jag har, trumvirvel, semester!

Maggie, c'est moi!

Den vackra Josephine-låten (my neighborhood queen) och kommentarerna som följde fick mig att börja fundera mer på låtar och namn. En låt får helt klart en extra dimension när personen den handlar om döps och inte bara nämns som "hon", "han", "he" eller "she." Genast känns låtens story mer verklig och som lyssnare blir man väldigt intresserad av relationen mellan artisten och den besjungna; vem är egentligen denna Katy som Mark Kozelek sjunger om och dedikerar skivor till? Glass on the pavement under my shoe, without you is all my life amounts to. Hon var ju uppenbarligen betydelsefull i alla fall. Och Mauro Scoccos Sarah, som han skulle ta ner månen och stjärnorna för, inte kan hon vara helt uppdiktad? Joni Mitchells Richard (i The Last Time I Saw Richard), varför lämnade han henne för ett tråkigt liv med någon konståkerska som han köper kaffebryggare och diskmaskiner till?

Om namnet i låten råkar vara ens eget hajar i alla fall jag till lite extra och får en stark "det är jag!"-känsla. Jag har roat mig med att googla låtar (jag har semester!) som handlar om Maggie* för att se vad någon med mitt namn, på riktigt eller som alias, satt för avtryck.

Fiktionens (?) Maggie tycks vara någon man önskar att man aldrig träffat:

Maggie, how I wish we'd never met
Never kissed or tried to fall in love
For Maggie fashion's not the same as love
It's just a game we're soon tired of.
(Maggie, Bobby Bare)

Men man kan ändå inte riktigt skaka av sig henne, även om man försöker:

Oh Maggie I couldn't have tried any more.
You led me away from home cause you didn't wanna be alone
You stole my heart
I couldn't leave you if I tried.
(Maggie May, Rod Stewart.)

Hon verkar vara ganska hot:

All I needed was a friend to lend a guiding hand
But you turned into a lover
And mother what a lover, you wore me out.
All you did was wreck my bed
And in the morning kick me in the head.
(Maggie May, Rod Stewart)


Hon lämnar det tråkiga åt någon annan:

It's a shame the way she makes me scrub the floor.
I ain't gonna work on Maggie's farm no more.
(Maggie's Farm, Bob Dylan)

Hon verkar frammana fina minnen också:

They say we have our different time, Maggie
As they hear our song that we sung
But to me you're the same as you were, Maggie
When you and I were young.
(Statler Brothers, When You and I were Young, Maggie)

Replik på allt det där:

I'll never be your Maggie May
The one you loved and left behind
The face you see in light of day
And then you cast away
That isn't me in that bed you'll find.
(Suzanne Vega, I'll Never Be Your Maggie May)

Jag tror att jag gillar henne.





*Nej, jag vet att Maggie inte är mitt dopnamn, men det är ett smeknamn och jag tycker mycket om det. Med Margareta kommer vi inte längre än till Hagasessorna och Sten och Stanley.

Sommarnattens leende

Jag firade midsommar i något slags sagolik, parallell verklighet. Eftermiddagen var solig, natten var ljummen, himlen blev aldrig riktigt mörk.





















Skånsk sommar sammanfattad i en enda blomma.

















Jag i en sval skogsdunge.

















Gäst hos verkligheten.

















Jag får alltid en klump i halsen av en fin solnedgång.

Que sera, sera, whatever will be, will be

Det är torsdag fast det känns som fredag och jag har firat midsommar med barnen på jobbet. Vi åt nypotatis med fiskpinnar (!) och gräddfil à la skolkök, det vill säga helt utan finesser (fast med nyplockade blommor på bordet.) Sedan klädde vi en kärra (?!) med blommor och dansade runt den.

Jag har känt mig helt oinspirerad hela veckan och dagens festligheter gjorde ingen större skillnad. När jag skulle gå från jobbet slog det mig att det var min sista dag (förutom några strödagar i sommar.) A sa "Vi kommer att sakna dig" och jag insåg att jag kanske inte kommer att jobba där mer. Om (jag säger om) jag kommer in på min utbildning i höst betyder det en ny värld och min nuvarande - förra - värld kommer att finnas i det förflutna (fast jag hoppas så klart att jag i så fall kommer att få jobba extra där.) Det kändes lite konstigt att tänka på. Jag förstår inte att jag inte tänkt på det förut? Kanske för att det varit nog med andra uppbrott och tankar den senaste tiden? Aktiv förträngning? Min vägran att inse att det är sommar?

På hemvägen kände jag mig ganska emo. Då passade det bra att lyssna på den vackraste låten jag hört på länge, länge:

Dreamt I was back with the pirates and cats of my sommerville
The girl in the alphabet shirt covered in dirt lives on the hill
Well, my sweet Josephine,
Are you still racing stray dogs
Across the old stream?
My neighborhood queen,
Are you still kissing cowboys that cry, Josephine?

She stole, my grandmother's watch, a treasure to touch
To keep time to herself
Her mind, was a very big house, we got lost there for hours
Until August fell.

Well, my sweet Josephine
Are you still racing stray dogs
Across the old stream?
My neighborhood queen,
Are you still kissing cowboys that cry, Josephine?

You say you're alright, but Josie it's time
You gotta get your feet on the ground
But she says: "No, don't you see we have wings?
It's the funniest thing, it's just that no one knows."
No one knows, sweet Josephine...

Well, my sweet Josephine
Are you still racing stray dogs
Across the old stream?
My neighborhood queen,
Are you still kissing cowboys that cry, Josephine?
My neighborhood queen,
Are you still kissing cowboys that cry, Josephine?

Josephine, Teitur (Poetry and Aeroplanes, 2003)

Det känns som J:s låt. (Tack E för upptäckten och R för utdelningen.)

Årets längsta dag har för övrigt nyss passerat och dagarna blir långsamt kortare igen. Det kan man ju också bli nedstämd över. Men, inte tänka på det nu, nej, sommaren ligger framför oss. Så måste man tänka.

Nya vindar

Jag köpte ny dator igår. På väg till butiken hade jag konsumtionsångest, inte ens fantastiska låtar i iPoden hjälpte. Jag har väldigt svårt för att köpa stora, viktiga saker. Det känns som att jag gör något fult; vem är jag att lägga så mycket pengar på något som inte är livsnödvändigt?

Framme i butiken svettades jag och mådde dåligt av att spendera. Tjejen som hjälpte mig var trevlig och pratig. Hon frågade vad jag jobbade med och när jag lyckades klämma fram ett desperat leende och sa att jag var lärare berättade hon att hennes syster också var lärare. Hon fortsatte småprata och jag svarade enstavigt, totalt freaked out av hela situationen.

På något sätt tog jag mig hem, samtidigt som jag messade med R och fick lite tips. Och nu sitter jag här med mitt nya bärbara verktyg. Jag har inte anammat den fullt ut ännu, jag är fortfarande lite rädd för den. Vi är fortfarande som främlingar för varandra, men jag hoppas att allt ska sluta med kärlek och starka band.

J var här som en lugnande faktor när jag skulle installera mitt internet. Jag ensam i det där maniska, nervösa tillståndet är förödande. Vad skulle jag göra utan henne?

Jag säger som Stephin Merrit: If I were Napoleon, you could be my Josephine?


















Några skärmar till, en Jolt-cola och några Star Wars-figurer och jag skulle platsa i nördtrion i Buffy.

Kontinenten

Idag har J, E, F och jag (med M i tankarna) varit i Köpenhamn på semester. Jag har nästan skrattat käkarna ur led och är nu för speedad för att ens kunna tänka på att lägga mig, så jag hetsäter pingvinstänger och presenterar vår dag:

















På ett fantastiskt café någonstans kring Nørreport. En bra dag börjar med fika. Den allmänna "åh vi är i Köpenhamn!"-känslan infinner sig.

















Vacker brunch.


















Gott kaffe.























God blåbär- och hallonsmoothie.

















Shopping. F träffar några medlemmar ur barbafamiljen.





















E är snygg i ett par heta solglasögon som kostar skjortan.





















You never were and you never (?) will be mine. (Snygg kavaj - för lite pengar - ett foto för att minnas.)

















Ett klassiskt ställe. Alla hamnar där förr eller senare.

















Vi är tillfälligt utpumpade. F och E inspekterar F:s nya iPodfodral. J gör en min som redan är en oefterhärmlig klassiker.

















Vi vandrar in i Kongens have, en park som man hade velat kunna hänga i varje dag. Där finns ett slott också. Och massvis av rhododendronbuskar.

















Lite vila.





















J drabbas av näsblod, very retro.


















Vi äter vegetarisk buffé på RizRaz och det är så sjukt gott. Solen skiner, luften är ljummen, sällskapet är perfekt: freeze, please!





















Efter alkohol och skratt på ett skönt ställe på Straedet går vi till Huvudbangården. Där kan man se slänggungan på Tivoli. Den är helt vansinnig.

Sammanfattning: I heart CPH.

Vad har jag på ryggen?

Är det ett stort födelsemärke? Ett märke efter ett hårt slag i ryggen? Omvänd Michael Jackson-sjukdom?

Nej, det är resultatet av "jag smörjer in mig så långt jag når, jag bränner ju mig ändå aldrig"-tekniken som jag använde i Västra Hamnen i lördags.

Av detta kan man lära sig följande:

1.) Solskydd fungerar. Baz Luhrmann hade rätt. If I could offer you only one tip for the future, sunscreen would be it.

2.) Solen är starkare idag än när jag var liten. (Ingen het nyhet.)

3.) Jag behöver en man i huset (eller Shane i L-Word) som kan smörja in min rygg för att förhindra fler humoristiska solbrännor.

Ännu ett tecken på att det är sommar

Den blomstertid nu kommer och allt det där; idag har det varit skolavslutning.

St. Petrikyrkan var välfylld, precis som den brukar vara vid terminssluten. Vanligtvis brukar jag sitta och koka av irritation över stökiga elever som ingen säger till eller föräldrar som försöker överkompensera sin vardagliga frånvaro i sina barns liv genom att vinka, vara i vägen, hetsfotografera och visa upp sig. I år fick jag dock sitta i lugn och ro, för det fanns mycket lite att reta sig på. Istället grät jag. Jag grät när vi sjöng En Vänlig Grönskas Rika Dräkt (min favoritpsalm), jag grät när tjejerna i sexan - som jag var sur lärare åt när de gick i trean och fyran - grät över att skiljas åt, jag grät för att min favoritpappa var så jäkla stilig i sin vassa kostym, jag grät när sexåringarna dansade med tunna tygstycken i händerna i sann Ling-anda. Sedan fick jag lite huvudvärk av alla tårar.

Efter kyrkan vankades det exotisk planka i personalrummet. Den maträtten känns ju väldigt -92, men jag fick i alla fall i mig vitaminer en masse (som jag sedan dödade med koffein. Skit också.) Tal av rektorn, blomsterutdelning, potatissalladöverdos.

På väg hem från jobbet mötte jag N:s kompis C, som bjöd in mig på öl på en uteservering, där han satt tillsammans med sin girlfriend. Och en cigarett på det! Vilken grej, jag är nu mättad. I alla fall för stunden. Köpte en Mårbackapelargon (ljusrosa) på torget som grädde på moset.

Dagens låt är The Last Time I Saw Richard med Joni Mitchell, för texten:

And he told me all romantics meet the same fate someday, cynical and drunk and boring someone in some dark café. "You laugh", he said, "You think you're immune, go look at your eyes they're full of moon, you like roses and kisses and pretty men to tell you all those pretty lies, pretty lies.
When you gonna realize they're only pretty lies, only pretty lies, just pretty lies."

Jag skulle vilja kunna skriva en bok baserad på det stycket.

Törst

Alltså, vad är egentligen grejen med mitt nytillkomna sug efter alkohol? Jag har varit ständigt sugen på öl, vin och drinkar i snart en vecka. Är det värmen? Borde man inte bli sugen på läsk och saft istället? Jag är ju egentligen väldigt dålig på att dricka alkohol. I lördags föreslog jag för J att vi skulle dricka finvinet som jag fick av klassföräldrarna, men hon påpekade mycket riktigt att vi skulle spara det till ett speciellt tillfälle eftersom det vore synd om vi inte drack upp det när det var så dyrt (gissar jag, jag råkade se lappen om hur mycket pengar barnen samlade ihop till oss lärare.) Präktalicious, men ack så sant. Vi pratar alltså om en (1) flaska vin på två personer. Folk brukar dåna när de får höra det.

Just nu skulle jag dock kunna korka upp flaskan och halsa i mig hela på en gång.

Jag är även sugen på en cigarett. Min döda tändare ligger på fönsterkarmen tillsammans med en ask tändstickor och har gjort så hela våren. Jag har inte hjärta att plocka undan dem. De påminner mig om bra saker. Japp, jag skulle även kunna göra en karriär av att vara nostalgisk och sentimental.

En klump i halsen

Another Sunny Day från Belle & Sebastians senaste skiva har förföljt mig hela våren. Jag har lyssnat om och om igen och kan inte, vill inte, släppa den. Texten är som en liten novell i sig och melodin är på typiskt Belle-vis så sorgsen och samtidigt så uppsluppen. Jag tycker särskilt mycket om sista versen:

The lovin is a mess
what happened to all of the feelings?
I thought it was for real; babies, rings and fools kneeling
And words of pledging trust and lifetimes stretching forever
So what went wrong? It was a lie, it crumbled apart
Ghost figures of past, present, future haunting the heart.

Jag kan inte skaka av mig känslan jag får. Vissnande syrener, uppbrott, ovisshet. Sommaren är vacker och så efterlängtad, men den har små stänk av vemod också.

Hot child in the city

Den här makalösa solen och värmen får mig att tänka på Six Feet Under-avsnittet där (min favorit) Billy, Brendas manodepressive bror, precis har kommit hem från mentalsjukhuset. När någon, jag minns inte vem, frågar hur han har haft det svarar han:

- They pumped so much electricity through me it could light up the eastern seaboard.

Det är så jag känner det nu - förutsatt att man byter ut elektriciteten mot solenergi. Jag har lapat sol vid havet, i parken och på skolgården. Jag känner mig laddad, jag nästan vibrerar. Ögonen känns uppspärrade och jag lägger mig framåt tolv på natten bara för att det är tradition, något man gör för att det vankas jobb dagen efter. Visst, jag blir svettig och lite matt som alla andra, men hela tiden är det något som surrar inuti mig. Jag är säker på att detta något åtminstone skulle kunna lysa upp Malmö och delar av Lund.

I could drink a case of you

När jag promenerade min vanliga väg hem från jobbet idag slumpade my precious fram A Case Of You med Joni Mitchell just som jag gick igenom passagen där det växer gullregn som ligger mellan Kaptensgatan och Almbacksgatan. Den låten, i kombination med de ljumma vindarna och den överväldigande gullregnsdoften, fick mig nästan att trilla omkull. Det är de små ögonblicken i livet osv.

Fritt fram för alla som haft en mp3-spelare sedan dag ett att himla med ögonen: oj, vad fint det är med blandat-funktionen! Jag älskar att inte veta vad som ska komma, samtidigt som jag kan vara säker på att det kommer att vara något bra (annars skulle det inte finnas i min iPod.) Spännande och tryggt på en och samma gång.

Dreamteams heldag

Det har varit en fantastisk dag i Malmö, en sådan där dag man vill spara. Jag och J möttes vid rivieran och hängde bredvid båtfolk, Dior-glasögon, en möhippa, tonårskillar, osannolika solbrännor och världens sötaste hund.

















En liten babybird simmade nedanför bryggan. Så söta fötter!

















Jag fångar sol med ryggen samtidigt som jag skyddar näsan. Fiffigt.





















I scream, you scream, we all scream for ice-cream.

















Japp, det är sommar nu.

















På kvällen var det dags för fotboll och mat. Matchen var så befriad från action att det inte gjorde något att jag smet iväg för att premiärladda min nya iPod.

















Här är ingredienserna.

















- Å det här med mp3 verkar spännande!

- Det känns som att vi lever i framtiden!

















Efter en kväll fylld av efterlängtad alkohol och trevligt sällskap ute på lokal är jag hemma igen. I'm taking my baby to bed.

If I only could relax in this confusion

Jag gör mig redo för en tripp till havet (min näsa - och mina kinder - är idag inte bara röda, utan även lite svullna à la julgris) och lyssnar på min och J:s sång (är det ju inte egentligen, men det har känts så sedan dag ett): A Man From Argentina med Billie. Ah, den där sorgsna gitarrslingan, den där texten! Jag älskar den låten.

Jackson Five from a car stereo singing “I want you back, want you back “
Just a year ago I would have danced so crazy and now I think I wanna get back on that track
If I only could relax in this confusion
If I could dance with you the way we used to
And shake my hips to the revolution
If I could be naive again

Catherine says, “Mono’s coming on Friday and I must be the happiest girl in the world”
I’m thinking, I wanna be you I wanna be you I wanna be you I wanna be you, you, you.
So send me a man from Argentina, to make me the happiest girl in the world
So come to me on Friday, or Saturday, or Sunday, but I can’t wait ‘til Monday

Michael Walden from a car stereo singing “gimme, gimme, gimme all night long”
If I only could perform I would have sung along cause you know that’s a top five song

Maggie and Josephine say good things to me and good things have tended to come late
So I hold my breath there’s a smile on my face and my face wasn’t made to wait

Catherine says, “Mono’s coming on Friday and I must be the happiest girl in the world”
I’m thinking, I wanna be you I wanna be you I wanna be you I wanna be you, you, you
So send me a man from Argentina, to make me the happiest girl in the world
So come to me on Friday, or Saturday, or Sunday, but I can’t wait ‘til Monday.

.....

För ett år sedan hängde Billie på gågatan och spelade så att solen fick konkurrens. Nu är de på turné i Italien och Tyskland. Det händer grejer.

TGIF

It's easier to leave than to be left behind. Jag lyssnar nästan aldrig på R.E.M, men Leaving New York är verkligen en fantastisk låt.

Det är fredag kväll och min näsa har antagit en kräftröd nyans efter två heldagar i solen. Igår kväll bjöd klassföräldrarna in till picknick i Kungsparken. Vi lärare fick var sin vinflaska som tack för den här terminen. På korten stod kommentarer från barnen om var och en av oss. På mitt stod det: "Maggan är en riktig fröken som är både rolig och snäll." Mitt hjärta smälte givetvis, men mest av allt hängde jag upp mig på att de tycker att jag är en "riktig fröken", för är det något jag aldrig känt mig som är det en riktig fröken. Jag har alltid tyckt att jag är för ung/flamsig/sur/sarkastisk/trött/känslig för att vara en riktig lärare. Självbilden är som vanligt helt skev, verkar det som. Jag ska spara det där kortet som ett vuxenhetstecken.

Mac vs PC

Med jämna mellanrum snöar jag in på saker fullständigt; ibland ligger min besatthet farligt nära gränsen till mani. Det kan handla om personer, sjukdomar (hypokondrin har mig i ett järngrepp), små problem, stora problem, ja i princip vad som helst. Just nu är jag besatt av att köpa en ny dator. Och, framförallt, ska jag köpa en Mac eller en PC?

När jag kom hem efter jobbet idag kände jag att manin var på väg. Symptomen fanns där: uppspärrade ögon, korta andetag, krypningar i nerverna. Jag har nu lusläst Apples hemsida (den är mycket övertygande) och inte kunnat slita mig för att äta eller ens sätta på en skiva. Jag är, utan att ha sett den i verkligheten, kär i nya MacBook.

Jag har en PC som är 100 år gammal. Jag har alltid jobbat med PC. Samtidigt har jag alltid tänkt att Mac är bättre. Och, även om det inte är det viktigaste i sammanhanget, så mycket snyggare. Varje gång en iBook eller PowerBook med lysande äpple förekommer på en scen har jag svårt att koncentrera mig på musiken.

Övertalningskampanjer för att få mig över till Mac-sidan har pågått ganska länge (N lämnade en bild på den nya MacBooken på mitt datorskrivbord innan han åkte hem för sommaren.) Jag är egentligen inte så svårövertalad, tror jag; jag är bara dålig på att ta steget fullt ut och välja sida. (I Blur- och Oasiskriget valde jag båda. Bara som ett exempel.)

Jag är rädd för att vara något av en Mac-wannabe. Vem som helst kan ha en PC; för att ha en Mac måste man vara speciell, känns det som. Fast enligt B är både hon och jag Mac-människor egentligen- vi har bara inte fått utlopp för (läs: haft råd med) det ännu.

Enligt Apples sida vore ett Mac-köp en början på ett "digitalt nirvana". Ska jag tro på det?

Nu måste jag blinka lite och dra djupa andetag.

Nationaldagssyssla: att googla

Jag tillbringar nationaldagen med att dricka kaffe, lyssna igenom alla mina Radio Dept.-skivor, ha framtidsångest, oroa mig för att jag inte utnyttjar min lediga dag på rätt sätt, prova skor (klurigt att diska i klackar, når nästan inte ner till diskhon) och knarka bilder på Zooey Deschanel. Japp, jag har en ny skådiscrush. Nygammal, snarare, för jag blev förtjust i henne redan när hon spelade rebelliska storasyster Anita i Almost Famous och trotsigt lämnade hemmet för att bli flygvärdinna. Look under your bed, it' will set you free, viskade hon i lillebror Williams öra, innan hon satte sig i pojkvännens bil. Där under fann han hela hennes vinylsamling av Joni Mitchell, Bob Dylan, The Who etc. (Sedan blev han Rolling Stones yngste skribent någonsin, så visst spådde hon rätt.)

Nu senast såg jag henne i Winter Passing, en ganska typisk amerikansk independentfilm med lågmäld stämning, quirky biroller (Will Ferrell i kajal!) ,trasiga relationer och lite knark för att fördriva tiden. Zooey spelar en New York-tjej som försöker ta sig fram som skådis och har sex med lite olika killar utan att känna något speciellt, tills hon får ett erbjudande om mycket pengar om hon lyckas få tag på och sälja de brev som hennes författarpappa skrev till sin nyss avlidna författarfru när de var unga. Hon återvänder så hem för att ta itu med sitt förflutna och det är givetvis inte enkelt. Jag tyckte om den, särskilt Zooeys karaktär. Och det var väl där min förälskelse tog lite fart igen.

Zooey är mer New York än Los Angeles, om ni förstår vad jag menar. Det är oftast den typen av skådisar jag fascineras av. Jag inbillar mig att de är mer intellektuella (hon är döpt efter Zooey i J.D. Salingers fina bok Franny And Zooey, pluspoäng i min värld) och intresserade av musik och mindre intresserade av botox och stora bröst. Rent stil- och utseendemässigt är hon en lite mer alternativ Rory - jag älskar den där kombinationen av isblå ögon och hår som ebenholtz. Den här crushen skulle mycket väl kunna nå Shane-i-L-Word- och Maggie Gyllenhaal-höjder.

I all sin glans:

En måndagsnatt när man inte behöver jobba dagen efter:

Jag sitter framför datorn en måndagsnatt, iklädd högklackat och en avklippt kjol med målarfläckar och äter en macka och dricker mjölk, samtidigt som jag pratar med J på ICQ och skrattar högt så att jag gråter åt att jag på något sätt råkat skriva Josefine Persåååå tråkig sson wrote: i ett mail till henne (jag måste ha råkat börja skriva där markören hamnade när jag svarade på hennes mail), vilket i sin tur leder till att jag (eller vi, i cyberspace) börjar skratta åt en gammal felsägning som jag en gång skrattade åt så mycket att jag nästan kräktes och började gråta på riktigt på Volym.

Det är alltid märkligt att skratta högt i sin ensamhet, men jösses vad fint det är samtidigt.

Shoegal

Efter jobbet idag (att jobba en klämdag = en definition av tristess) gick jag förbi en skoaffär, såg ett par skor i skyltfönstret och gick rakt in och köpte dem som man köper en liter mjölk; utan eftertanke och känsla. Jag tänkte att jag skulle ha dem på bröllopet jag ska på i sommar. På vägen hem hade jag pengaångest. När jag kom hem tog jag på mig dem och började nästan gråta för att de var så fina. Ångesten lindrades.

















Så här ser de ut, så silvriga och fina. (Klacken är ca 5 centimeter. Äh, bilden gör dem inte rättvisa.)

När jag köpte dem hade jag på mig de här skorna:

















Jag får nog vara glad över att kassörskan inte svimmade av blotta åsynen av något så slitet. (Bilden gör dem rättvisa.)

















-Jag älskar dig. Du är allt jag aldrig vågat vara.
-Detsamma.

Lite som jag

Okej, jag glömde en sak som söndagen hade att erbjuda: Lite Som Du. (SVT1 kl. 20.00.) Denna lilla pärla till serie är faktiskt en av få svenska serier som jag verkligen uppskattat på många, många år. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det (förutom ett välskrivet manus, förstås.) Jag tror att det är blandningen av skruvad humor och vardaglig melankoli jag gillar. Ja, och så karaktärerna, förstås: en frustrerad fru som städar offentliga toaletter för att få utlopp för sin ångest; en gammal pappa som bestämt sig för att aldrig mer göra något tråkigt och kan tillbringa en dag med att åka inlines i kaftan; en perfektionist som jobbar i vitvaruaffär och har ett synthband. Lite som Loranga, Masarin och Dartanjang (fast utan tigrar.) Otroligt sympatiskt.

En söndag

Jag kan inte bestämma mig för om den här söndagen är bra eller inte. Försök till att sola i Folkets Park (man fick ligga tryckt mot marken för att undvika de kalla vindarna) och mjukglass till lunch; nu är jag avslagen och lätt illamående.

Jag beordrade mig själv vila igårkväll och passade på att se två filmer medan jag tjuvtvättade (nattvätt är min nya lördagssyssla.) Jag inledde med The Perfect Catch, en amerikansk remake av Fever Pitch, där fotbollen är utbytt mot den mer amerikavänliga sporten baseball. Jag såg den enbart för att insupa lite Boston-atmosfär och för att jag har en liten crush på både Drew Barrymore och Jimmy Fallon. Den var lättsam, en bagatell, precis som förväntat. Det som gjorde störst intryck på mig var Jimmy Fallon nyvaken i t-shirt och det faktum att några bifigurer anordnade en födelsedagsfest med temat Have A Happy Gatsby Birthday! Fixa en sådan fest i Malmö och bjud mig, tack.

Sedan var det dags för Match Point, ett iskallt Emily Mortimer - Jontahan Rhys Meyers - Scarlett Johansson-triangeldrama som tar sin ände i förskräckelse. Jag har hört gubbsjukeanklagelserna mot Woody Allen kring Scarletts sexbombsroll och, visst, jag fattar absolut grejen. Men skulle jag tänka på sådant när jag ser film skulle ju allt nöje och all verklighetsflykt försvinna. Nästan all film skulle bli solkig och förstörd. Så jag såg den som den historia den ju faktiskt är. Scarlett är briljant i rollen som Nola, en misslyckad amerikansk skådespelerska i Londonexil. Jag älskar att hon ser ut som en något mer sliten Marilyn Monroe med edge, samtidigt som hon har en sådan mörk och lakonisk röst. Det blir en kittlande kontrast. Jonathan Rhys Meyers har magnetisk blick och passar så mycket bättre som halvpsykopat än till exempel Matt Damon.

Så, söndagen? Vad mer kan du erbjuda än illamående och längtan och Förhäxad på TV3?

To-do-list:

Uttrycket "jag har ingenting att göra" borde inte finnas i min värld.

Lund

Anledningen till att jag gick ut igår kväll var att jag skulle släppa ner håret lite efter en stressig vecka i allmänhet och en intervju till bibliotekarieprogrammet i synnerhet.

Jag hade inte riktigt kunnat fokusera på intervjun i veckan, så när jag steg upp igår var jag ganska sammanbiten. Jag tog på mig min nya, för nämnda tillfälle inköpta, svarta blus med puffärm, tog mig till centralen, satte mig på tåget till Lund och lyssnade på Act Of The Apostle och Another Sunny Day med Belle & Sebastian om och om igen.

Det var en vacker försommardag och eftersom jag var där i väldigt god tid drev jag omkring längs med botaniska ett tag. Dofterna från alla blommorna och det nyklippta gräset var så förtrollande att jag nästan blev yr.

Sedan var det dags, in i ett rum i källaren på Kulturanatomen tillsammans med två damer och...jag vill varken säga bu eller bä, si eller så. Jag log väldigt, väldigt mycket, kan jag säga. Det gick inte att skruva ner. Jag sa vad jag tyckte och tänkte och sedan var det bara: All I can say for sure is what will be, will be.

Efteråt drog jag ett djupt andetag och promenerade ner mot Lundagård. Där var det dags för nästan 300 doktorer att promoveras och domkyrkan var omringad av kanoner, högtidsklädda människor, blommande syrener, gamla hus, blå himmel och jag kände bara: du sköna, nya värld. Jag älskar Lund på ett sätt som nog bara en icke-Lundastudent kan göra. Jag har visserligen läst 20 poäng där, men aldrig varit en del av det intensiva studentlivet (där har jag Växjö att vara nostalgisk över.) Jag har aldrig blivit mätt på staden, utan snarare aldrig riktigt fått smaka på den. Varje gång jag är där får jag små rysningar längs ryggraden av alla anrika hus och små gränder.

Jag vill ha mer.

Fredagskväll

Nu går vi ut.

Summer is a state of mind, eller?

Det är den första juni idag. Okej, nu är det väl sommar då. Jag ger mig.

Maj försvann snabbt, precis som jag hade förväntat mig. Och månaden innehöll himmel och helvete, precis som den brukar. Jag saknar de där varma dagarna i början då jag kunde gå till jobbet barbent. Jag saknar de där ögonblicken som nog faktiskt får kallas lyckliga. Jag saknar cigaretter på balkongen på natten. Jag saknar närheten och spänningen.

Maj avslutades med utvecklingssamtal, min livmoder live på en tv-skärm, sömnsvårigheter och lyxpizza på Vespa med J. Juni började med ösregn som gjorde mitt hår alldeles lockigt, så det gjorde inte så mycket när allt kom omkring.

I eftermiddags lekte några av eleverna mannekänger på en catwalk (catwalken var L-formad och sträckte sig runt bänkarna i mitten av rummet. Klädseln var hjärtformade solglasögon och min kollegas väska och kappa.) Jag var dj och testade först med lite Moby. Det var inte så gåvänligt, tyckte de, så jag satte på det enda rätta när det gäller glamour: Not A Sinner, Nor A Saint med Alcazar. Jag har alltid tyckt att den låten är den perfekta kombinationen av disco och vemod. Jag snappade upp Magnus Carlssons (eller Andreas Lundstedts?) ord All I can say for sure is what will be, will be och de kändes på något vis trygga att höra. För så är det ju.

Den första dagen i juni tycks avslutas med lättande molntäcke, några väl valda Sex and the City-avsnitt på dvd (min form av terapi) och salta bumlingar.