...the shrillest highs and lowest lows

Jag lyssnar på Shins-låten som Natalie Portman säger "you gotta hear this one song, it'll change your life I promise you" om till Zach Braff i Garden State. Det känns lite som återuppleva filmen utan att se den.

Jag funderade på att tillbringa min lediga eftermiddag med en kopp kaffe vid vattnet i Västra Hamnen, men jag var rädd att det skulle blåsa för mycket och få saker kan få mig på så dåligt humör som kall blåst. Jag gick istället till Åhléns för att byta min Robyn-singel som jag köpte i helgen och som visade sig göra ett tyst uppror mot min stereo. Följande konversation utspelade sig (fritt från ett subjektivt minne):

Jag: Den här singeln funkar inte i min stereo, det hörs inte ett ljud.
Skånsk dam bakom disken: Va haour du gjorrt me denn!? (Tittar på alla smutsfläckar på baksidan SOM VAR DÄR NÄR JAG KÖPTE DEN.)
Jag: Ingenting, bara stoppat den i stereon, torkat av den, testat igen och stoppat den i fodralet igen.
Tanten: (Tittar misstroget på mig. Går i slow-motion till stereon bakom disken och testar den och den funkar såklart. Kommer lite triumferande fram till mig igen.) Jaaa, den fuonkar jo häärr. Vi säljår inga skivår som ser ut så häär.
Jag: alltså, jag har inte smutsat ner skivan! Den såg ut så när jag köpte den och den funkar inte i min stereo så jag vill lämna tillbaka den.

Ja, den här konversationen känns inte så intressant längre men jag fick mina 29,50 tillbaka och blev på ganska dåligt humör. Gick hem, hittade mitt lönebesked och upptäckte att jag fått 1000 kronor mindre i lön på grund av karensdagar och sjukdagar. Uptäckte därefter att jag hade drygt 7000 i räkningar. Hot stuff! Började nästan gråta av ilska och kom att tänka på att jag läste i Metro idag att jag tjänar lika mycket som en parkeringsvakt. That's what nästan fem års universitetsstudier will get ya, folks! Så här är jag nu, utan Robyn-singel men med en stor packe räkningar och gnisslande tänder. I efterhand känns det som att en eftermiddag - med vind - vid havet hade varit ett bättre val för den här dagen.

Dagen efter

Söndag, filmbaksmälla. Jag saknar Garden State. Den kommer tillbaka till mig i glimtar. Jag håller dessutom på och utvecklar en major crush på Zach Braff. Jag har ju länge fattat att han är smart. Även om jag inte på något sätt följer Scrubs inser jag ju att det är ett program med snygg humor. På Golden Globe-galan hade han lyckats hamna (med sin mamma?) vid bordet bredvid Desperate Housewives-damerna och när de vann ett pris och kameran filmade deras överperfekt sminkade och hårdtränade kroppar kunde man se Zach applådera artigt och titta på dem som vore de rymdvarelser - det värmde mitt hjärta. Han verkar vara en skön kille, helt enkelt. Han har ju då dessutom skrivit, regisserat, spelat huvudrollen och satt ihop soundtracket till nedan nämnda Garden State. Han berättade i extra materialet på DVD:n att filmen bygger på saker som hänt honom och saker som hans vänner berättat för honom - precis så som jag tänker mig att min bok skulle vara om jag skrev den!

Yes, I'm smitten. Jag avslöjade mina celebrity crushs för några kollegor på jobbet och fick "åh vad gulligt!"-skratt och "hur gammal är du?"-blickar till svar. Till mitt försvar (som om jag behövde något) kan jag bara säga: för mig är dessa personer lika tillgängliga - eller egentligen otillgängliga - som personer jag ser och fastnar för på stan eller på en konsert.

Mastodontfilms-Mags

Jag har sett tre filmer i helgen.

Den första var I Heart Huckabees, som jag har haft höga förväntningar på sedan jag hörde Jason Schwartzman prata om den hos Conan för några veckor sedan. Tyvärr så fick de förväntningarna tji. Visst, intrigen är briljant; Albert (Schwartzman) är en kille som skriver dikter för att stoppa företag från att skövla skog och mark. Efter att ha sett samma afrikanska kille tre gånger på kort tid anlitar han ett par existentiella detektiver för att utreda tillfälligheterna i hans liv. Han vill veta vad allting går ut på, hur allting hänger ihop i livet (hey, been there!) Bra så långt; sedan ballar allting ur och tidvis varken fattar eller bryr jag mig speciellt mycket om vad som händer. Tempot är hysteriskt och den enda karaktären som i slutändan känns lite genuin är Mark Wahlbergs cyklande (och bensinhatande) brandman. Smart idé, snygg Schwartzman, ingen känsla.

Sedan har jag äntligen sett Garden State. Den var väl ungefär allting jag hade hoppats att I Heart Huckabees skulle vara, det vill säga lugn, eftertänksam, genuin och intelligent humoristisk. Och vardagsvacker. Andrew (kung Zach Braff, som också skrivit och regisserat filmen) återvänder till hemstaten New Jersey från L.A. för att gå på sin mors begravning och passar samtidigt på att lägga av med alla lugnande och antidepressiva mediciner han tar. Vi vet ju alla hur det är att återvända hem till småstaden och träffa kompisarna som bor kvar - tiden har ofta stått still, vilket ju kan få en att känna sig så smått alienerad. Så är det också för Andrew och mitt i denna slow motion-värld träffar han Sam i ett väntrum på ett sjukhus, där hon sitter med The Shins i sina hörlurar. De börjar umgås och hans sätt emot henne väcker en önskan i mig att det ska finnas killar - människor - som han i verkligheten. Sättet han tittar på henne, lyssnar på henne, sakerna han säger, öppenheten; så fint! Jag älskar tonen i hela filmen. Och slutscenen: right up there med Lost In Translation.

Till sist såg jag The Door in The Floor, en filmatisering av en John Irving-roman. Blått hav, pastellhimmel och vackra gamla trähus. Sommar i East Hampton på Long Island utanför N.Y.C. Hit kommer typ 17-årige Eddie för att jobba som assistent åt den excentriske, lätt alkoholiserade barnboksförfattaren Ted Cole, som bor där med sin fru Marion och 4-åriga dottern Ruth. Eddie blir ganska direkt betagen av Marion, som är bedövad av sorg efter parets båda tonårssöners död några år tidigare. Äktenskapet knakar i fogarna och Marion söker tröst hos den storögde Eddie, som tacksamt tar emot all närhet han kan få av henne. Samtidigt består hans assistentjobb mest av att köra runt Ted till kvinnor som han "målar av". Ganska snabbt får man en känsla av att allt kommer att gå snett i den här filmen, det kan inte göra annat i ett hus där sorgen ligger tät och människorna i huset har så olika sätt att hantera den. Det är en lågmäld film, tragisk och mörk på många sätt. Och jag gillar den unga killens katalysatorroll i familjen; han drar korken ur flaskan och tyvärr är det han som på något sätt blir offret i slutändan. Man kan ju lugnt säga att han förlorar sin oskuld på mer än ett plan den sommaren.

Nu är det natt och jag har beställt Garden State-soundtracket på nätet. Måste kunna få ta del av den filmen lika snabbt som man stoppar en sked Nés-café i en kopp hett vatten. Det har varit en fin filmhelg.

Vårrus

Josh Rouse sjunger så här i början av Rise:

Think I'm gonna pass out, think I'll just lay down right here.
Would someone turn the light out?
I'll cover myself with a jacket, and I'll still catch the last ride on a Brooklyn train
30 years old and nothing's changed

Man måste nästan höra den bitterljuvt sköna melodin och hans röst för att förstå, men jag tycker att han fångar känslan av att snart fylla år igen fastän det känns som det var en månad sedan sist i ett nötskal. Jag älskar den låten.

Pilträden utanför mitt fönster har blivit lite lätt ljusgröna över helgen och de där gula buskarna på kyrkogårdarna har slagit ut. Kvällarna är pastellfärgade och jag känner att min (v)årliga rastlöshet börjar sätta in. Snart kommer jag att ha ångest över varje timme jag inte är utomhus, varje minut jag missar syrenernas doft och varje sekund jag inte känner solen i mitt ansikte.

Totalt Politiskt Inkorrekt

Bekännelse: jag tittade på TV3:s De Glömda Barnen igår kväll bara för att Jonas Hassen Khemiri (författare till Ett Öga Rött) var programledare. När jag tittade kunde jag ju inte låta bli att dras med och jag mådde illa av att få veta att HIV-smittade män i Malawi har sex med 9-12 åriga-tjejer bara för att de tror att det renar dem från sjukdomen (och sedan blir flickorna smittade och gifter sig med friska män som blir sjuka och får sjuka barn..ni ser spiralen nedåt), riktigt jäkla illa, till och med, men herregud vad vacker han är! Som en dag, som en dröm, en mild sommarbris! Och så är han ju så bra också! Hans sommarprat på P1 i somras var mycket intressant och hans krönika i Metro igår likaså. Och bara det att han har skrivit en bok får ju mig att falla pladask.

Jonas, you're the man.

En snusmumrik

Angelica Huston, som spelar Steve Zissous ex-fru i filmen, berättar för mig att Bill Murray är "den mest charmiga men också mest melankoliska person" hon träffat. Murray ler förvånat när han får höra det.
- Charmig och melankolisk. Well, det kan jag väl leva med att vara. Jag tycker att melankoli är något fint. Det är en naturlig del av livet. Som hösten.

ur en intervju med Bill Murray av Martin Gelin i Rodeo nr. 11

C+C=sant

Jag har tittat lite på bröllopet mellan Charles och Camilla (vackra namn tillsammans, som de vitklädda tvillingarna i Den Hemliga Historien) i England och jag blev lite rörd. Hon var fin i grå-lila kappa med brodyr och långklänning i samma nyans och han såg lika överklassnördig ut som vanligt. Skillnaden var bara att de såg glada ut, båda två. De har älskat varandra i 35 år, hon har blivit utpekad som en ragata i media och han som en kallhjärtad tråkmåns. Visst, många har säkert blivit skadade på vägen och bröllopet kanske kan ses som en skandal, men jag tycker ändå att det är det ärligaste som skett i kungliga sammanhang.

Name-dropping

Jag har just fått nys om att karaktärerna (grekiskagänget) i Donna Tartts Den Hemliga Historien skymtar förbi i Bret Easton Ellis The Rules of Attraction. Tydligen utspelar sig de båda böckerna på samma New England college. Den här informationen är inte så konstig (Donna och Bret är gamla studiekompisar) och säkert gammal som gatan, men jag blir alldeles till mig då Den Hemliga Historien är världens bästa bok (har läst den 6-7 gånger, ibland läser jag delar av den för att jag längtar efter den) och jag älskar när olika fiktiva verkligheter flyter ihop (glöm aldrig Kellys gästspel i Melrose Place!)

Har två läsupplevelser av världsklass - Middlesex av Jeffrey Eugenides och Vad Jag Älskade av Siri Hustvedt - bakom mig, det blir nog svårt att bräcka dem. Och så Oryx and Crake av Margaret Atwoood, en framtidsskildring som tyvärr mest gav mig grav ångest.

Så, nu har ni fått boktips för några veckor framöver. Varsågod och läs.