Ett försök att fatta

Jag tror att det var detta Zandén och Gyllenhammar ville diskutera i sina två bloggtexter på Newsmillbloggen. (Första och andra, för den som missat.) Jag tror inte att de tyckte som Åsa Mattsson. Eller? Svårt att säga, med tanke på hur rörigt formulerade och fyllda med dubbla budskap de båda texterna är. Inte ens när Cecilia Gyllenhammar var med på länk i Debatt i torsdags lyckades jag förstå vad hon ville få fram. Gillar hon män som är karikatyrer av manligheten eller vill hon, som Åsa Mattson, diskutera varför en del kvinnor vill ha sådana seriefigurer? När hon tog upp att hon själv är en komplex människa för att hon gillar Nirvana kände jag mest bara att jag ville att telefonlinjen skulle brytas, för hennes skull.

Sammanfattningsvis: Zandéns och Gyllenhammars texter är svåra att ta på allvar (gör man det så blir man bara upprörd), men Åsa Mattssons text är intressant, för hon snackar inte biologi, hon snackar skådespel.

Nice rings under your eyes, Kojak

Jag har precis lipat när President Bartlet nominerade den första kvinnan till the Supreme Court. Därefter lipade jag lite när Obamas vicepresidents son höll ett mycket fint tal på demokraternas partikonvent i Denver, Colorado. Det är kanske lite märkligt att amerikansk politik engagerar mig så mycket mer än svensk sådan (och kanske märkligare ändå att fiktiv amerikansk politik känns så vansinnigt angelägen. Men då får man påminna sig om att självaste Obama uttryckt sin beundran för Aaron Sorkins uttryckssätt.) Det känns som att det handlar så mycket mer om ideologi och ställningstagande där. Det kan vara helt uppåt väggarna ibland, men det är åtminstone liv och känsla i det. Den enda gången på senare år jag blivit åtminstone lite engagerad av svensk politik var nog när Borelius och Stegö Chilò uppträdde amatörmässigt/arrogant i sina ministerposter. Deras uppträdande stod för ungefär allt som jag avskyr med (vissa) politiker: det där sättet att totalt distansera sig från verkligheten och folket de företräder och köra sitt eget race. Att helt enkelt inte bry sig, när omtanken är allt som räknas.

Slow, low etc.

Jag känner mig som samhällets bottenskrap efter att ha råkat somna i fyra timar i eftermiddags. Visserligen har jag sovit dåligt rätt länge nu, men ändå. Inte okej. Nu har jag - förutom känslor av självförakt - hjärtklappning, frossa och ont i magen.

Innan jag somnade ringde jag för att rapportera mitt jobbsökande till AF (utebliven kontakt medför avanmälan till a-kassa.) Jag var beredd på en sur människa som skulle ställa mig mot väggen och fräsa "det finns faktisk lärarjobb i Kalix, sök dem!" I stället svarade en ängel som utbrast "men finns det ens några lärar- eller bibliotekariejobb att söka?" Sedan började hon kolla vad som fanns att hitta i Jönköpingstrakten. Jag, som skickat ansökningar till Örebro, Uppsala och Haninge, var lite förvånad och mycket tacksam. Fast en del av mig ville nästan ha en utskällning, för det känns som att jag förtjänar det. Jag har hamnat i ett tillstånd av rädsla att inte få jobb och rädsla att börja jobba. Inte okej det heller.

Jag kollar ganska mycket på tv. Igår började Tell me you love me på SVT och jag kände instant love. För alla som inte laddat ned serien och sett den för 100 år sedan kan jag berätta att den handlar om tre par som har problem på olika sätt och träffar samma terapeut (en skön gammal kvinna som är gift med en perfekt åldrad Richard Channing från Falcon Crest.) Ämnena är typ familjeliv, sex, intimitet, ja ungefär allt som har med relationer att göra. Jag hade hört att det var mycket sex och kroppsvätskor inblandat, och ja, det stämde ju. Men det kändes bara bra, för det var inte Hollywoodsex. Det bästa på tv sedan Californication.

I picture you and me together in the jungle it will be ok

När allt är lite upp och ner är det i alla fall skönt att upptäcka att Leif Eriksson fortfarande är världens bästa låt.

De sista skälvande

N och jag har haft en sista (?) sommarhelg på Västkusten och vi fick sol, hav och salt luft (och OS.) På fredagen promenerade/klättrade vi i sammanlagt fem timmar och fastän jag drabbades av total matthet en timme in i promenaden ångrade jag mig inte när vi kom till änden av ön. Paradise regained.



(Fina foton från N.)

*

Av en händelse trillade jag över Amy Winehouses version av Will You Still Love Me Tomorrow? på YouTube. Otroligt vacker.

Hair är det

Oh, jag blir sugen på kort hår igen när jag ser Katie Holmes (ganska) nya frisyr. Men inte än.

You and your pink skies

I kväll var en sådan där bra augustikväll, ljummen och pastellfärgad i stället för fuktig och grå. Jag tog en promenad i omgivningarna, bland annat på en lilla vägen utmed ån som övergår långa, långa trappor uppför berget. Jag tänker alltid på när Baby tränade danssteg i den där trappan i Dirty Dancing när jag går där.
Själv tränar jag legs, abs and ass genom att springa (nåja, jogga) uppför trapporna. Det känns lite som att ta trapporna upp till Orkanen och man är ganska medtagen efteråt. Men då reser man sig upp, tittar ut och ser det här:

Ungefär en tusendel så vackert som i verkligheten (hey, mobilkamera!), men himmel alltså. Jag kommer inte att sluta tjata om denna utsikt på ett tag. När man är ute och går dyker den upp överallt och bara finns där. På natten är det tusentals ljus i stället och lika häpnadsväckande, fast på ett annat sätt.

Det lilla livet

Jag befinner mig i något slags mittemellantillstånd. Eller, egentligen är jag ju en vanlig arbetslös, men jag känner mig bara ... ledig. Dagarna går så fort, för att inte tala om nätterna. Jag lever i Vita Huset ett par timmar om dagen och idag kryddade jag lite med Gilmore Girls också. Det är skönt att gömma sig där och inte tänka på att jag måste hitta ett jobb, någon gång. Eller snart. Ingen kan säga att mina dvd-boxar inte är investeringar värda mer än pengarna jag betalade för dem. De stortrivs med mig och jag med dem. Jag behöver inte mer action än dem, en god middag (N:s räk- och currygryta) och en promenad eller cykeltur (runt Munksjön, med rosalila speglingar i vattnet) om dagen. Ett mittemellanliv som enligt samhällets, samvetets eller förnuftets regler inte kan pågå i evigheter. Men det är gott så just nu i alla fall.

På tal om action. I vårt hus lever många, många spindlar. Jag avskyr spindlar, men eftersom N avskyr dem ännu mer, blir jag plötsligt den som dödar dem. Det är helt okej, jag har eliminerat en fem-sex stycken sedan vi flyttade in. När vi skulle ställa in cyklarna i källaren i kväll uppenbarade sig dock en muterad variant och nu överdriver jag inte. Benen var kraftiga och ungefär tre centimeter långa. Kroppen var även den kraftig och kanske ca fyra centimeter lång. Ingen av oss har någonsin sett något liknande. Jag tänker mig att den är moderskeppet till de andra spindlarna. Jag skulle inte våga utrota den knappt ens om jag fick betalt.

En studie i hund

Ny lägenhet, ängsligt läge.

Men okej, vi kan stimma så att vi löses upp i konturerna en stund.

Därefter: så totalt utslagen att väckning knappt kunde ske.

Stämning

I natt såg vi Road to Perdition på tv och jag tyckte mycket om den. Jag gillar när brutalitet skildras på ett så lågmält sätt. Jag tänkte hela tiden på hur många vackra, mörka scener som ustpelade sig (särskilt alla mord som begicks) och när vi läste om filmen efteråt visade det sig att regissören Sam Mendes funnit inspirationen till scenerna i Edward Hoppers målningar och då särskilt i New York Movie (1939), som råkar vara min favorit (i repris, ja):

Det var fint att höra, tycker jag.

En ny syndaflod

På andra sidan vägen av vårt hus (eller lägenhet då) ser det ut såhär:

It ain't bad. Fem minuter efter denna bild togs öppnade sig himlen och jag blev dränkt in på bara kroppen för andra gången den här veckan. It ain't good.

Status

Okidoki, nu sitter jag i vårt vardagsrum i Jönköping med min dator (och N bredvid med sin...) Sedan i lördags har vi flyttat in, kan man säga. Packat upp, ställt undan i förrådet, placerat ut i lägenheten och, framförallt, hängt upp tavlor. Jeez, det tar tid! Mäta ut, mäta fel, hänga upp, hänga om. Men nu finns det i alla fall åtta tavlor i vardagsrummet och jag känner mig nöjd. (Så nöjd jag kan bli, när jag är manisk och otålig.) Varje natt när N åker till jobbet ser jag fram emot att kolla på West Wing i sängen. Hittills har jag inte lyckats se ett helt avsnitt utan att somna och då älskar jag ändå den serien. Lite trött och överväldigad, antar jag.