Musik och arbete

Jag och min kollega A försöker styra våra elever bort från Hits for Kidz-träsket, för att istället ge dem en hyfsad koll på (enligt oss) bra musik. Hon brukar köra P2 för den klassiska bildningen, jag kör pop. Det funkar bra. Robyn är nog deras favorit hittills. När jag satte på hennes senaste skiva sist ställde sig först en tjej bredvid datorn och lyssnade koncentrerat. När jag gick förbi en stund senare hade hon fått sällskap av av några till. De stod alla tysta och lyssnade, nästan andäktigt, med lätt gungande huvuden. En av tjejerna i förskoleklassen kan dessutom sjunga Who's That Girl? med mycket bra uttal. Respekt.

Igår körde jag Embassy på eftermiddagen. En tjej frågade direkt om det var en kille eller tjej som sjöng, sedan började hon nynna med. Så fort skivan tog slut (den är ju försvinnande kort) tittade hon upp från sin teckning och utbrast: Vart tog musiken vägen? Som om det kändes tomt utan den. Det kändes fint, tycker jag.

På tal om musik och vad den kan leda till kan man se bilder på B, S och mig på www.klubbcrush.se. Jag ser glad ut (det är antagligen Phoenix som spelas) och S ser brydd ut.

Försöker

Jag försöker hitta lite vardagsvärdighet för att sluta skräpa ner med min desperation, men det är svårt att hitta något bra med den här dagen, helgen, veckan eller det här året än så länge. Men, okej, om jag verkligen anstränger mig då:

Aimee Manns röst, när hon sjunger So I'll do flips and get paid in chips from a diamond as big as the Ritz, precis innan första refrängen i Calling It Quits. Vore jag sångerska, skulle jag vilja låta precis så.

Kaffet jag bryggde förut var precis lagom starkt och fick en perfekt mjukbrun nyans med mjölk i. Jag drack två koppar och försökte se det som lyx.

Mitt hår känns ovanligt lent efter morgonens inpackning. Det händer bara när jag är hemma, never on a workday.

Jag dagdrömde lite om två killar i min närhet och blev lite generad, så jag lämnar det ämnet genast. (Insåg även att dagdrömmeri är så mycket enklare än verkligheten och blev lite ledsen.)

Clap your hands say yeah: ikväll börjar Six Feet Under igen. Äntligen.

Vardagsdesperation och fiktiv kärlek i realiteten

Jag skulle kunna göra en karriär av att titta på Cityakuten. Jag knarkar Cityakuten just nu, spelar in alla veckans avsnitt och avnjuter dem på helgen. Jag har sett dem förut, men det gör dem bara ännu bättre. Jag vet inte riktigt vad det är med den serien som gör att den känns som att komma hem - förutom att den utstrålar kvalitet in i minsta detalj och birollsskådis. Kanske för att det hela tiden handlar om liv och död? Att jag tycker så vansinnigt mycket om karaktärerna, särskilt Abby (hon påminner ofta om min psykologkollega på jobbet)? De där ögonblicken då någon av dem, efter en lång dag eller natt eller både och av trauma, blod, död, räddning och personliga problem står utanför entrén eller vid floden och begrundar allt som hänt med en kopp kaffe, i stillhet?

Jag kan inte bestämma mig för om jag är mest kär i Dr John Carter eller Dr Luka Kovacs. Båda är vackra, långa, mörka män. Båda har ett stort socialt patos. John är god rakt igenom, en motvilligt rik man (överklassbakgrund) som tar avstånd från de rikas ideal. Jag älskar hans lugna ansikte och hans snälla, bruna ögon. (Ibland känns det som att ett par bruna ögon är allt som behövs.) Han är empatisk och självsäker utan att vara störig.

Luka är mörk, dyster och periodvis självdestruktiv (vin, kvinnor och mer kvinnor.) Han kan vara en arrogant skitstövel, men eftersom han förlorade hela sin familj under kriget i Kroatien förlåter man honom gång på gång. Naturligvis är han god innerst inne. Sorgsen och mörk; ja, han är en heartbreaker.

Jag skulle falla så lätt. För båda, beroende på min dagsform.

Till sist några citat från Bodil Malmstens Finistère. (Länk till höger.) På tal om mig själv och mina tv-serier och egentligen allt och alla jag gillar.

Efter en lång hyllningstext till The Shield:

Ok, jag tog i lite här. Men jag ber inte om ursäkt och jag tar inte tillbaks ett ord. Det ingår i mitt signalement att ta i.

Precis så! Bodil, jag älskar dig.

Ett till:

Det handlar om att hantera sin vardagliga förtvivlan och att skrapa ihop lite vardagsvärdighet.Att inte skräpa ner med sin desperation. Att ge världen den presenten, den chansen.

Läget

Igår mådde jag så dåligt på jobbet att jag var tvungen att gå ut och gråta i parken i 45 minuter (ej jobbrelaterat för en gångs skull.)

Idag har jag lärt två sexåringar vad fuck you betyder.

Like sand through the hourglass, so are the days of our lives.

Oh Me

Idag vill jag tipsa alla om att lyssna på Nirvana MTV Unplugged In New York och njuta av en av de bästa liveskivorna som någonsin spelats in samt skänka en tanke åt att det snart (i april) är 12 år sedan Kurt Cobain dog. När jag kom på det igår var i alla fall jag tvungen att tänka på det en stund. Jag var 16 år, långhårig och mycket bekväm i min röd-vit-svarta flanellskjorta när jag nåddes av nyheten om hans självmord. Många minns vad de gjorde när de fick reda på att Palme blev mördad; jag minns vad jag höll på med när Kurt, min hjälte, dog. Jag såg ett inslag på nyheterna, trodde inte att det var sant, slog på MTV, insåg och ringde min bästis L. Sedan satt vi med telefonlurarna tryckta mot våra öron och tittade på MTV, som sände live från Kurts och Courtneys hus i Seattle, i flera timmar. Vi sade inte så mycket, utan kommenterade bara vad vi såg då och då. "Kolla, nu kommer Courtney ut." Stackars Frances Bean." Och framförallt: "Jag fattar inte att det är sant." På måndagen efter fick mamma köra mig till Värnamo efter skolan, så att jag kunde köpa de Nirvanaskivor jag inte redan hade. Jag var övertygad om att de skulle sälja slut på nolltid.

Unplugged-konserten fick extra mening efter Kurts död. Han såg extra sorgsen och vacker ut, på något sätt. Och låtarna fick extra tyngd i sig. Min absoluta favorit är Oh Me, en Meat Puppets-cover som fortfarande skulle kunna få mig att gråta.

Även om jag bara ett år senare förlorade mig totalt i Suede, Pulp och annan brittisk popmusik och väl har stannat kvar i den fåran ganska mycket genom åren kan jag fortfarande drabbas av en stark önskan att sluta klippa mig, dra på mig ett par jeans, en t-shirt och Kurt-koftan jag hade på högstadiet. Särskilt när jag ser gymnasietjejer med små handväskor, ballerinaskor (på vintern) och jeans så tajta att det är ett under att de inte spricker.

Påminnelse om vikten av att skriva

Min gamle chefredaktör från Sista Brefvet (kårtidning) i Växjö ringde precis. Han är en härlig person, en riktigt karaktär. Han brukar ringa ungefär en gång om året för att höra om jag "skriver något nu för tiden." "Tyvärr", brukar jag säga, och skämmas lite. När jag lämnade Växjö var det tänkt att jag skulle leta skrivuppdrag. Sedan tog heltidsarbetet över och min driftighet dog.

Sommaren innan jag stack från Växjö satt han och jag på redaktionen på Tufvan varje dag och spånade skrividéer. Han skulle precis ta över chefredaktörsposten och jag hade precis lämnat posten som kulturansvarig och kunde därmed komma med briljanta idéer för tidningens framtid, tyckte han. Jag vet inte hur briljant jag var, egentligen. Det jag minns mest är att jag mådde så dåligt just då och såg våra möten som ett sätt att fylla dagarna med något annat än mina egna tankar. Ja, och att jag körde kårbilen hela vägen till tryckeriet och tillbaka utan att kunna lägga i ettans växel. Jag har sällan varit så kallsvettig och säker på att jag skulle haverera mitt på motorvägen.

Det är bra att han ringer ibland och påminner mig om hur jag var då. Han berättade att han alltid läser mina gamla krönikor med nöje (overkligt - jag skrev nästan bara om Jarvis Cocker!)och det är precis den peppen jag behöver. Jag får inte glömma att jag behöver skriva. Så enkelt är det. Nu har jag ju den här bloggen och det må vara en droppe i havet för mänskligheten, men för mig betyder den mycket. Ju mer jag skriver, desto mer vill jag skriva. Och det är precis den känslan jag vill uppnå; det är precis den känslan jag vill ha levande i mig.

Klagovisan

Hur det har gått med mitt icke-klagande hittills? Strålande.

Jag har varit gråtfärdig hela dagen av uppdämd vrede, sorg och hopplöshet. I fikarummet råkade jag svara "jotack, på dåligt humör som vanligt" när en kollega frågade hur läget var. Efteråt bet jag min tunga; jag skulle ju inte! Men orden bara slapp ur min mun. Specialläraren tittade på mig med en snörpig "skärp dig"-min som nästan fick mig att spinna vidare bara för att reta upp henne ännu mer, men jag drack mitt kaffe och höll tyst.

I vårt klassrum var det så kallt att jag trots tre tröjor, kofta och sjal kände kalla vindar runt axlarna och låren. Kunde inte låta bli att klaga hos min chef. Hon haffade några värmemän från kommunen som råkade vara på skolan just då och ledde in dem i vårt klassrum. Med "lilla gumman"-attityden djupt inlärd förklarade de för mig att 19 grader minsann är varmt nog för ett klassrum. "Hur varmt vill du ha det egentligen?", fortsatte min chef, som om jag bad om en semester i Västindien och inte en dräglig arbetssituation. Jag ville svara "19 grader är piss när 34 elever har varit i ett klassrum en hel dag, kamma er med handgranater!" Men jag blev så matt att jag bara mumlade något om sjukskrivning och sedan gick ut i snön. Där är det ju i alla fall normalt att det är kallt.

Psykologen på skolan tröstade mig med att folk som inte ständigt småfryser inte förstår vad det gör med ens humör. Värken man får och det där svarta inuti som bara växer.

Semester, semester, semester.

Tänk på vilodagen så att du helgar den

Söndag kväll, snart förvandlas jag till en arbetande pumpa igen. Jag försöker tänka att jag inte ska klaga så mycket nästa vecka. Samtidigt har klagandet automatiserats hos mig, nästan som om jag hade tics. Ge mig något som går att reta upp sig på och min mun öppnas innan jag hinner reagera själv. Jag avskyr egentligen när människor klagar hela tiden. Vår vikarie påstår att jag "gnäller med ett leende" och att det därför är helt okej. Jag hoppas att hon har rätt. Jag vill inte vara avskyvärd. Den dagen syrenerna slår ut ska jag vara återställd igen.

Idag har jag söndagsfikat två gånger. Först på Simrishamnsgatan (bästa mackan i stan: grillat grovt bröd med avocado, groddar och cheddar.) Sedan frös vi så förbaskat att vi förflyttade oss til Mys på St. Knut. (Varm nyponsoppa med mandelbiskvier.) Vi pratade film i allmänhet och åttiotalsfilm i synnerhet. B hade sett St. Elmo's Fire igår (den där Rob Lowe är bedårande som saxofonspelande heartbreaker) och jag kom att tänka på att Some Kind of Wonderful finns (den där den trumspelande pojkflickan är hemligt kär i sin bästa kompis, som i sin tur är kär i en s.k. snygg tjej.) Med den redan lite överanvända frasen "Jag ska köpa den/det när jag får min retroaktiva löneförhöjning" på tungan beställde jag båda filmerna på CDON när jag kom hem. Slängde in Fight Club också, eftersom den bara kostade 69 kronor och ju är med på min lista (scrolla ner.)

För övrigt saknar jag Gilmore Girls. Söndagarna är fattiga utan dem.

Tokyo, you know?

Jag såg den igen igår kväll.
































Jag skulle egentligen ha sett Suburban Kids With Biblical Names på KB, men snöstormen och mitt sinneslag fick mig att välja Ensamhet i Tokyo istället. (När är det dags för Kärlek i Köpenhamn, förresten?)

Oh rain falls and hard times coming they won't leave me tonight
I wish I knew what I was doing
Just do let this spirit survive
Can't you hear me calling, oh yeah
I guess I couldn't live without the things that made my life what it is

Too Young, Phoenix

Happy Birthday Dear Friend Geena

Sydsvenskan uppmärksammar Geena Davies idag, ty hon fyller 50 (!) imorgon.

Under sin uppväxt kände Geena sig ofta utanför och ensam och hade komplex för sin längd. Hon är nära 1,83 lång och var i princip alltid längsta tjejen i klassen.

Du och jag, Geena. Furornas revansch. (Fast, eh du är stor skådis och jag är lärare, men ändå. Jag snackar mental revansch.)

Geena vann en Golden Globe för Bästa Kvinnliga Huvudroll i en TV-serie häromdagen. Efter att ha sett fyra delar av Commander In Chief kan jag bara säga: rätt skådis vann. Det är inte West Wing (inget går upp mot West Wing), men det är så bra i alla fall. Jag, som kan bli lika uppretad som sentimental av amerikansk patriotism, har redan gråtit av triumf ett par gånger. President Mackenzie Allen är stentuff, lugn och smart på det där riktigt imponerande sättet. I am smitten.

Gäst hos verkligheten

Jag har skrivit om filmer och böcker och Erlend för att försöka bryta mig loss från det jag har omkring mig från det att jag stiger upp på morgonen tills jag går och lägger mig på kvällen: vintern och vardagen. Jag har ovanligt svårt att klara av vintern i år. Jag har fasat för januari månad sedan början av september och när den nu är här vet jag på allvar inte hur jag ska klara mig igenom den. Redan på nyårsdagen kände jag den grå apatin skölja över mig. Folk omkring mig pratar om att det börjar blir ljusare på morgnarna och "snart är våren här." Det är inte sant. Hur man än vänder och vrider på det är det inte sant. Februari är Skånes kallaste månad, brukar jag upprepa när snart-är-det-vår-klyschorna haglar. "Ja, men", försöker någon, "när jag steg upp i morse var det ändå lite ljusare och..."

"Februari är Skånes kallaste månad." Punkt.

Vi är inte ens i februari än. Det är minst två månader kvar tills man ens kan börja titta efter våren.

Jag hoppas att allt blir bättre till våren.

Just nu är varje dag en kamp för mig. Jag kan knappt vakna på morgonen. Jag drabbas av riktig ångest av att ens behöva se mig i spegeln, ta på mig fula, utslitna kläder, söndriga vinterskor och illasittande jacka. Jag hatar att känna kalluften sippra in under kläderna på väg till jobbet, dag efter dag efter dag. För jag vet att jag är på väg mot nio timmar av kyla. I klassrummet är det 18 grader och går man för nära fönstren killar kalluften en i nacken. (Klaga hos chefen? Nej, jag behöver ingen Kafka-process just nu.) På skolgården är det kallt, kallt, kallt. Jag har ont i axlarna för att jag spänner mig. Mina fingertoppar är blå. Mina fötter förstenade. Mitt humör fortsätter att dala. Jag kan inte se något positivt med någonting. Jag kan inte sova när jag går och lägger mig. Problemen står på kö för att ta över så fort jag sluter ögonen. Jag inser återigen det man ibland glömmer; jobbet tar upp nästan alla dygnets vakna timmar. Det är fan inte rätt.

Jag försöker komma på något som jag vill göra. Titta på film och titta på Cityakuten. Att se Doktor Carter och Abby slita dag efter dag med kloka uttryck i sina vackra, sympatiska ögon, det är honung just nu.

..och filmer att älska

Nu läser jag en del böcker men ser nästan inga filmer. De är ju ofta dåliga. Visst har jag sett bra filmer, men oftast känns det som att man har kastat bort en och en halv timme.

(ur en intervju med Erlend Öye, Sonic #26, 2005)

Okej, Erlend, det är dags att öppna en ny värld för dig. Här är 36 av mina bästa och viktigaste filmer:

1. Almost Famous, (Cameron Crowe)
2. Amelie Från Montmartre, (Jean-Pierre Jeunet)
3. American Beauty, (Sam Mendes)
4. Batman Begins, (Christopher Nolan)
5. Being John Malkovich, (Spike Jonze)
6. Before Sunrise, (Richard Linklater)
7. Before Sunset, (Richard Linklater)
8. Closer, (Mike Nichols)
9. Crouching Tiger, Hidden Dragon, (Ang Lee)
10. De Älskande Vid Polcirkeln, (Julio Medem)
11. Den Engelske Patienten, (Anthony Minghella)
12. Donnie Darko, (Richard Kelly)
13. Döda Poeters Sällskap, (Peter Weir)
14. Eternal Sunshine Of The Spotless Mind, (Michel Gondry)
15. Fight Club, (David Fincher)
16. Fyra Bröllop Och En Begravning, (Mike Newell)
17. Garden State, (Zach Braff)
18. Ghost World, (Terry Zwigoff)
19. Gilbert Grape, (Lasse Hallström)
20. Heat, (Michael Mann)
21. Lord Of The Rings - trilogin (extended), (Peter Jackson)
22. Lost In Translation, (Sophia Coppola)
23. Mulholland Drive, (David Lynch)
24. My Own Private Idaho, (Gus Van Sant)
25. Pensionat Oskar, (Susanne Bier)
26. Pretty In Pink, (John Hughes)
27. Reality Bites, (Ben Stiller)
28. Rushmore, (Wes Anderson)
29. Sex, Lögner & Videoband, (Steven Soderbergh)
30. The Great Gatsby, (Jack Clayton/Francis Ford Coppola)
31. The Ice Storm, (Ang Lee)
32. The Matrix, (Andy & Larry Wachowski)
33. The Royal Tenenbaums, (Wes Anderson)
34. The Station Agent, (Thomas McCarthy)
35. Wonder Boys, (Curtis Hanson)
36. Änglars Drömliv, (Erick Zonca)

(Tips: Börja med Lost In Translation. Jag älskar, älskar, älskar den.)

Vad jag älskar:

Den senaste tiden har det listats böcker lite här och där i olika bloggar och tidningar och jag, som har ett omättligt behov både av att lista saker och att läsa, blir inspirerad. Erlend Öye sjunger I haven't read a single book all year, and the only film I saw, I didn't like it at all i Världens Bästa Låt och, hey, jag känner väl igen en utmaning när jag ser den! Erlend; här är en lista på 36 av mina bästa och viktigaste böcker, especially for you. (Jag återkommer till filmerna en annan dag.)

(Utan inbördes ordning, efter författarens efternamn:)

1. Låt Den Rätte Komma In - John Ajvide Lindqvist
2. Tjänarinnans Berättelse - Margaret Atwood
3. Månpalatset - Paul Auster
4. New York-trilogin - Paul Auster
5. Flickornas Handbok I Jakt Och Fiske - Melissa Bank
6. The Wonder Spot - Melissa Bank
7. Stjärnor Utan Svindel - Louise Boije Af Gennäs
8. Hello Love - Charlotta Cederlöf
9. Brott & Straff - Fjodor Dostojevskij
10. Middlesex - Jeffrey Eugenides
11. The Great Gatsby - F. Scott Fitzgerald
12. Illusionisten - John Fowles
13. Robson - Pernilla Glaser
14. Vad Jag Älskade - Siri Hustvedt
15. Sent I November - Tove Jansson
16. Buddha Of Suburbia - Hanif Kureishi
17. To Kill A Mockingbird - Harper Lee
18. Naiv. Super. - Erlend Loe
19. Norwegian Wood - Haruki Murakami
20. Lolita - Vladimir Nabokov
21. Long Day's Journey Into Night - Eugene O'Neill
22. The Bell Jar - Sylvia Plath
23. Janne, Min Vän - Peter Pohl
24. Harry Potter And The Philosopher's Stone - J.K. Rowling
25. Harry Potter And The Chamber Of Secrets - J.K. Rowling
26. Harry Potter And The Prisoner Of Azkaban - J.K. Rowling
27. Harry Potter And The Goblet Of Fire - J.K. Rowling
28. Harry Potter And The Order Of The Phoenix - J.K. Rowling
29. Harry Potter And The Half Blood Prince - J.K. Rowling
30. Satansverserna - Salman Rushdie
31. The Catcher In The Rye - J.D. Salinger
32. Maken - Gun-Britt Sundström
33. Den Hemliga Historien - Donna Tartt
34. Personliga Angelägenheter - Märta Tikkanen
35. Eureka Street - Robert McLiam Wilson
36. Gentlemän - Klas Östergren

(Tips: Börja med Den Hemliga Historien. Jag älskar, älskar, älskar den.)

Dårskap eller klokhet?

Kanske skulle saker och ting vara lättare om jag ibland tänkte så här?

-Naken hud, Nathan. Det är det enda som är värt att leva för.
-En sak, åtminstone, det medger jag.
-Om du kommer på något bättre, då får du tala om det.

(ur Dårskaper i Brooklyn, Paul Auster)

Kylan och tillståndet

I miss my serotonin
and my days are goin' nowhere fast

Josh Rouse, Come Back (Light Therapy)

Man skulle ha en kvinna i byrån: Maggie Gyllenhaal

En helt annan Maggie: www.maggie-gyllenhaal.net

Pray for decent reruns

Trots att jag mått som ett trafikskadat djur halva veckan och bara med hjälp av all min samlade viljeansträngning lyckats släpa mig till jobbet hade jag fest igår. Jag var lite rädd att jag skulle kräkas, kollapsa eller börja gråta helt plötsligt, men det gick bra. Jag klarade det och mer än så; jag blev uppiggad av det. Det är oftast så när det gäller mig; så fort jag hamnar bland (bra) människor blir jag pratig och pigg. Jag är lite som ett husdjur på det viset - klappa mig, var glad och ge mig uppmärksamhet och jag blir uppspelt och viftar på svansen. Det är min superkraft - när andra behöver vila behöver jag (oftast) dansa.

Festen var lite som en symbol för världens litenhet. B, som jag träffade när vi pluggade genus ihop för snart fem år sedan, hade bjudit in D, som jag pluggade japanska med i Växjö strax innan jag flyttade till Malmö sommaren 2001. Hur kommer det sig att de känner varandra då? Jo, när B pluggade i Japan 2003/2004 skickade hon bilder på sitt umgänge och där kände jag igen D. Small world, eh? Igår samlades vi tre tillsammans med min J (Växjöstudent), B:s G (Malmöit) och D:s tre vänner som också är ex-Växjöstudenter som man sett på campus i alla år. Det var lite fantastiskt, faktiskt. Lite Paul Auster över det hela. Och vilka trevliga killar det var! Socialt kompetenta OCH med humor, det är stort. D frågade om jag lyssnade nåt på Whiskeytown nu, för jag hade tydligen tipsat honom om dem den sommaren. I förmiddags, trött och sliten, plockade jag fram Pneumonia. Jag hade glömt att en av världens mest uppgivna låtar finns på den skivan:

Sit around, dream away the place I’m from
Used to feel so much, now I just feel numb
I could go out tonight, but I ain’t sure what for
Call a friend or two I don’t know anymore

Sit and listen to the rain
Sit and listen to the rain

Gonna ride down to the river where it runs
Gonna watch TV and pray for decent reruns
Sit around and dream away what I’ve become
Used to feel so much, now I just feel dumb

Sit and listen to the rain
Sit and listen to the rain

I’ll never understand this emptiness
I’ll never really try and understand, I guess
I’ll never understand this emptiness
I’ll never really try and understand,Try and understand, I guess

Sit around, dream away the place I’m from
Used to feel so much, now I just feel dumb
Could go out tonight, but I ain’t sure what for
Call a friend or two I don’t know anymore

Jag älskar den givetvis och, med risk för att upprepa mig, jag kan verkligen relatera.

Nu dricker jag kaffe ur min Keep Breathing-kopp som jag fått av B. Det var den bästa uppmaningen jag kunde få. Som Håkan sjunger: vad skulle vi annars göra?

Fredde

Man kan tycka vad man vill om Fredrik Virtanen, men titeln på hans nya "blok" (blandning av blogg och bok), Olyckligt kär i ingen speciell, är briljant. Jag kan verkligen relatera.

Sex #8

Det var längesedan jag köpte tidningen Sex. Dumt, egentligen, för jag gillar verkligen chefredaktör Ika Johannesson. Efter att nummer åtta trillat ner i min brevlåda idag vill jag starkt rekommendera den, trots att jag bara bläddrat i den än så länge. Den är fin och lila utanpå, den har en handskriven ledare, en stor intervju med Ricky Gervais från The Office (var inte han manager åt Suede en gång i tiden?), en stor intervju med världens vackraste Jonas Hassen Khemiri (Vilka foton! Jag kan inte se mig mätt.) och en mailintervju med coola Elyse Sewell från första säsongen av Top Model. Sådana ingredienser konkurrerar ju till och med ut självaste Madonna, som dyker upp på sidorna 78-83.

Alla måste köpa.

En lång president och två böcker

Ikväll börjar Commander in Chief på TV4 klockan 20.00. I den spelar Geena Davies USA:s första kvinnliga president och jag är ganska peppad. Jag ser fram emot att se just Geena Davies i rollen som president. Hon var lite av idol för mig när jag var i 14-årsåldern, dels för att jag gillade hennes rollfigur i Thelma and Louise (vars slutscen jag lipade över i många nätter efter biobesöket), dels för att hon var lång. Det här var på den tiden jag krampaktigt höll fast vid att jag var 1,79 och en halv för att inte erkänna att jag nått det förhatliga 1,80metersstrecket. Jag kände mig oftast som en lång svajande flaggstång; ett otympligt vidunder som alltid var ivägen för de "normala." Alla kan ju fatta att jag behövde en role model, och vips, så hittade jag Geena. Hon var just 1,80, hade jag läst, och dessutom var hon snygg och hade en man (på den tiden tecken på lycka i min värld.) Jag skulle ljuga om jag påstod att hon botade mina grava komplex, men hon var i alla fall lite som alvedon varje gång jag såg henne på tv.

Idag är min längd (nära 1,82 tror jag faktiskt att det blev till sist) det jag gillar mest med mig själv och jag njuter ganska ofta av att vara ivägen. (Elakt på konserter, jag vet, men jag kan inte låta bli.) Fortfarande känner jag samhörighet med långa människor; folk jag möter på stan och folk jag ser på tv. Vi vet liksom hur luften känns däruppe. Du och jag, Geena. Vi vet.

Jag läste ut Da-Vincikoden häromdagen, en bok som jag när den kom inte orkade läsa på grund av kioskvältarstämningen och senare blev lite sugen på eftersom jag trots allt gillar hemliga sällskap. Jag säger bara: vilken tafflig bagatell! Skriven på ett sätt som ibland påminner om mina mellanstadielevers deckarhistorier (många meningar som börjar med "Då plötsligt" och slutar med tre punkter...), blandat med historielektioner och ett lamt försök till (surprise, surprise) kärlek mellan de båda huvudpersonerna. Jag kände mig knappt ens intresserad av att få reda på upplösningen. Att börja läsa Paul Austers senaste, Dårskaper i Brooklyn, igårkväll kändes därför som att föra in intelligens och kvalitet intravenöst. Redan efter tre kapitel kände jag mig nästan återställd.

Happy Gilmore

-Luke, will you marry me?

Mitt hjärta, mitt hjärta!

My own solitary kingdom

Igår hade jag en egen kväll. Eftersom jag bor själv kan man kanske tro att jag har det i princip varje kväll, men, nej, det är en viss känsla som måste infinna sig. Ett slags rastlöshet i kroppen, på ett positivt sätt, som får en att orka göra något annat än att titta på tv. En plötslig lust att sätta upp nya bilder på väggarna, lyssna på de allra bästa låtarna i skivsamlingen, lista de allra bästa låtarna i skivsamlingen, skriva en roman, vara vaken hela natten. Absolut ingen ambition att uträtta stordåd, men ett akut behov att vara min egen, tänka mina egna tankar till punkt och göra det jag vill just då. Så jag städade toaletten samtidigt som jag pratade datorer med pappa på telefon med mamma pladdrandes i bakgrunden, lyssnade på You Do och älskade Aimee Mann ännu mer, citerade Aimee Mann i min idébok, halvkollade på ett bisarrt avsnitt av Morden i Midsomer på DR1, provade kläder och kollade på Plötsligt i Vinslöv. Min kollega har citerat i princip hela dokumentären för mig, så jag satt och fyllde i allt som sades. Det är i sanning en stor liten dokumentär om byhålamentaliteten och bangolf. Mitt favoritinslag var när Anders, bangolfsjunkie, stod i köket och stekte flintastekar på en utomhusgrill (!), samtidigt som han jämförde flintasteksgrillning med bangolfsfilosofi på släpig göingska.
-Det värsta som kan hända mig är att jag slår ett skitslag. Jag dör inte av det.
Eldsflammorna slog upp i taket, hans flickvän var skräckslagen, men han bara grillade vidare. Stoiskt lugn.

Idag har jag söndagsfikat på Simrishamnsgatan och på vägen dit kände jag under en millisekund ett styng av vår i kroppen. Solen värmde mitt ansikte där jag gick längs med Folkets Park, luften var alldeles stilla efter dagar av snålblåst och människor flanerade lugnt och stilla.

Snart börjar Gilmore Girls. Rory bestämmer sig för att inte åka tillbaka till Yale, står det i Sydsvenskans tv-tablå. Jag får en klump i halsen. Jag har anat oråd ett tag, och N, som är en säsong före i sitt tittande, har avslöjat att saker och ting kommer att gå på tok. Jag har egentligen förbjudit honom att berätta, men ibland måste man faktiskt få veta.

So tell me what I want

En dag (och en kväll) tills terminen börjar, känner jag mig utvilad och inspirerad? Nej. Jag känner mig som en vrakspillra. Blotta tanken på att planera en lektion känns som ett dåligt skämt. Jag hade tänkt lägga mig tidigt igår kväll, men gick istället ut och drinkade på Volym och Retro med J, M, M och F. Jag ångrar mig inte. Ärligt talat, man kan inte dra in på livets salt för lite sömns skull.

Tittade färdigt på Älskar Dig För Evigt när jag kom hem inatt med förhoppningar om att drömma om Mads Mikkelsen när jag sedan skulle sova. Jag drömde istället om en barndomskompis som just fött barn, så det gick ju rejält snett.

Idag låg jag i dvala framför Conan tills jag orkade släpa my sorry ass ut på stan. Fyndade en mycket fin djuplila klänningsaktig sak som man ska ha byxor under på Sisters för endast 149 pix. Det gav mig en liten kick, faktiskt. Det var på tiden.

Häromdagen återupptäckte jag Aimee Mann. Jag antar att jag köpte hennes Bachelor No.2 strax efter att jag sett Magnolia och minns att jag lyssnade mycket på den då. Med all rätt, visar det sig. Hon är ju fantastisk, en förebild i klass med Beth Orton, Joni Mitchell och PJ Harvey! Kolla här (eller, fixa skivan och lyssna:)

Now that I've met you, would you object to never seeing each other again'?
Cause I can't afford to climb aboard you,
No one's got that much ego to spend.
---ur Deathly

'Cause I'm bailing this town,
or tearing it down,
or probably more like hanging around,
hanging around.
And all that I need now, is someone with the brains and the know-how,
to tell me what I want... anyhow.
---ur Ghost World (kuriosa: Aimee skrev denna med förhoppning om att den skulle komma med i filmen med samma namn. Det gjorde den ej, men den är fantastisk ändå. Filmen också.)

And tell me, would it kill you,
would it really spoil everything,
if you didn't blame yourself, do you know what I mean?
ur Red Vines

Och så kanske den bästa:

And you do,
You really do.
The sex you’re trading up for,
what you hope is love,
is just another thing that
he’ll be careless of.
---ur You Do

Slaughterhouse 5

Igår var jag på Nöjesguidens årliga fest på Slagthuset - ett ställe man knappast besöker varje dag. Men, visst, det var trevligt. Alla var där: ung som gammal, fattig som rik, föräldrar från min skola, Ola Salo i vit kostym och stråhatt. Det gäller dock att gå dit med rätt inställning: här är jag Ingen och jag vill heller inte vara Någon i detta sammanhang. För det finns inte en chans att man har snyggast kläder, bäst dansmoves, flest skivor eller vad det nu kan tänkas vara man vill tävla i. Och, jäklar, vad skönt det är att inte vara en del av den svängen. Det enda jag störde mig på med mig själv var att min topp var lite för kort och att jag inte hade klackskor på mig.
Tjejtoaletten kändes som ett besök i Big Brother-huset (Orangebrun solbränna i januari? Nej. Resten av året? Nej, inte då heller.) och baren var fylld av Stureplanswannabes, men dansgolvet var bitvis lysande. Jag kände i alla fall att jag kunde gå hem med ett leende på läpparna efter Too Young och I'd Rather Dance With You i ett svep.

Veckan har annars varit som att vada i sirap. Januari känns som vanligt grått och kantstött för mig. Everyday the same, saltfläckar på skorna, fula slitna kläder, gamla tankar och problem som inte alls försvinner tillsammans med det gamla året. Jag ser inte ens fram emot saker jag har att se fram emot. Bonjour tristesse.

Jag har precis sett Pretty In Pink och ångrar att jag inte spelade in Breakfast Club också. Det får bli lite dansk misär med snygg Mads Mikkelsen i Älskar Dig För Evigt istället.

Jag mötte Lassie

Jag fastnade på bild tillsammans med Erlend på Crush i fredags (foto från http://www.klubbcrush.se/ - där finns fler fina Erlendbilder.) Man skulle kunna tro att han berättade världens historia för mig, men det har jag inget minne av att han gjorde. Hur som helst är det en fantastiskt rolig bild.

Jobbar du här eller?!

Ja, just det ja, vi har ju firat in ett nytt år också. Jag firade hemma hos mästerkockarna E och C. Aftonen kan sammanfattas med skrattkrampsanfall och följande citat:

(Vid matbordet:)
C: -Ärligt talat, Erlend såg ju så nördig ut att man nästan fick lust att gå fram och mobba honom.
Jag: -Jag fick lust att göra helt andra saker med honom.
E: -Inte nu, Maggan, vi äter faktiskt!

(I matkoma, framför höjdar teenfilmen Alla Var Där:)
-Vilken film har nu han/hon varit med i?!

(Resten av kvällen, mitt emellan i princip varje annan mening:)
-Ta i trä! (Knack, knack.)

-Äh, kamma dig med en handgranat!

-Jobbar du här eller?! Nä, då så!

Ja, och så drack vi bubbel mitt i raketkriget på St. Knuts torg och jag skymtade min favoritlockhårige dj. Sedan låg jag och C på sängen och försökte sms:a medan E spelade I Wanna Be Adored och andra fina låtar. Sedan blev jag nyårsdeppig när jag skulle gå och lägga mig, som vanligt. Men annars kan rekommendera att fira nyår bakis och övertrött.

3. 2005 - filmerna och tv-programmen, enligt mig

Årets filmer:

Closer
Jag försökte titta utan att blunda, så intensiv är den. Jag skulle kunna se Closer en gång i veckan.

The Life Aquatic With Steve Zissou
När alla sitter i den gula ubåten - storögda, andäktiga och lite sorgsna - ackompanjerade av Sigur Ros.

Garden State
Nej, den kom väl inte 2005, men det var då jag fick DVD:n. Den tredje delen av min personliga trilogi, som också består av Lost in Translation och Eternal Sunshine of the Spotless Mind. På många sätt mina tre viktigaste filmer.

(Kort lista, eftersom jag senast var på bio när Big Fish kom. I am a DVD-girl. Så jag återkommer när jag tittat ikapp.)


Årets tv:

Gilmore Girls
Logan och Rory, The Life and Death Brigade, Lorelei och Luke – det blir bara bättre och bättre.

Six Feet Under
Mitt hjärta sved när jag följde Nates sorg och ilska över Lisas (fina Lili Taylor) försvinnande. Så, i säsongsavslutningen fann de henne i havet, där hon tagit sitt liv. Starkt.

Lost
De första avsnitten, särskilt. Det kändes faktiskt omöjligt att vänta till nästa avsnitt.

Nip/Tuck
Första säsongen var skruvad och vulgär på ett jobbigt och ibland äckligt sätt. Andra säsongen var skruvad och vulgär på ett bra sätt.

Grattis Världen
När Filip simmade över Engelska kanalen och Fredrik hängde med Filips frankofila pappa. Humor.

Grey’s Anatomy
Jag älskar bra sjukhusserier. Och jag blir kär i Patrick Dempsey så fort han är i bild.

Cityakuten
Alltid.

Årets tv-misspepp:

Desperate Housewives
Det var kul i ungefär två avsnitt. Jag hade förväntat mig mer edge.

The 4400
Idén var så briljant, utförandet så mediokert.

Årets DVD-Box:

Brideshead Revisited-boxen
Vackert, melankoliskt, lite bittert, tänkvärt och Jeremy Irons! Han är lika gammal som min mamma idag men lika stilig, mörk och värdig nu som han var då.