Humor

Jag MMS:ade en bild på min brännskada* på armen till J:

Hon blev konfunderad och trodde att jag skickade en bild på min ena bröstvårta.

*Jag lyckades trycka armen mot en glödlampa som varit tänd en hel dag. Smart drag.

Snart är det över

I natt var det en sådan hisnande stjärhimmel som det bara kan bli här ute i skogen där inget ljus kan störa. Sådana syner får mig att aldrig vilja lämna landet. Sedan finns det annat som får mig att vilja återvända till stan nu, nu, nu.

Nyårsaftonen tillbringas här hemma på grund av sjuk kille i Jönköping. Trist men sant. Hittills har jag promenerat långt i rimfrost och blek sol, vilket kanske är mitt favoritväder på vintern. I kväll ska jag dricka en massa, kanske kolla på När Harry Mötte Sally och fira lite via telefon.


Vid millennieskiftet firade min kära vän S och jag tolvslaget på sjön man kan se ovan. Isen var så tjock att ungefär 20 personer kunde stå där och smälla raketer och till och med fixa en brasa. Jag skjutsade S dit på spark och hon höll låda på sitt underbara sätt tills en av killarna där tittade på henne med beundrande blick och sa "och vem fan är du då?" När vi skulle hem igen, ganska runda under fötterna, hade det blivit plusgrader och sparken gick långsamt, långsamt. Men datorerna fungerade och elen fanns kvar. I natt ska jag inte stå på isen, ty den existerar bara fläckvis och är två millimeter tjock. Otroligt vacker är sjön likväl.

Here comes crazy

Äh, paus, jag antar att jag påverkades av den syndaflod som gjort de redan så olidliga mellandagarna (bara namnet indikerar ju att de egentligen bara existerar som ett slags väntan på riktiga dagar) extra mörka och omöjliga att göra något av. Jag pendlar i humör som en jojo, jag tänker ut katastrofscener över allt som skulle kunna gå åt helvete, jag sörjer som om det redan gått åt helvete och så ibland vaknar jag upp och märker världen utanför. Som Notes On A Scandal, som jag verkligen rekommenderar, eller Fredrik Wikingsson hos Luuk alldeles nyss, som var ett rent nöje att se. Ibland är det faktiskt bättre att vara åskådare till ett roligt och smart samtal än att medverka i det själv. (Och, åh, att Fredrik tjatade på sin fru i fem år innan hon blev ihop med honom! Tålamod, kan man säga.)


***


Se på fan, solen! (Fler skogsbilder på Flickr.)

Less

Jag är trött på mig själv och tar en paus härifrån. Är säkert tillbaka igen om några dagar.

Blues och kläder

Jag tänkte försöka blogga mig ur mellandagsbluesen, men jag undrar om det ens är möjligt. Förut försökte jag promenera mig ur den - en timme i skogen i regn - men det hjälpte inte nämnvärt det heller. I natt kunde jag inte sova alls, bara för att jag tänkte för mycket och började känna mina hjärtslag. Hatar när det händer. Pratade med N framåt morgonen och fick lite ro till slut.


Okej, slutgnällt för idag. En bra grej är att jag igår hittade min pappas gamla jacka från hans fotbollsdagar i slutet av 70-talet:


Till höger syns klubbens namn (Skeppshults Bollklubb) och till vänster pappas initialer. Jag tycker att jackan ger lite "Jag går på high school och min kille är quarterback och jag har på mig hans jacka för att skryta" -vibbar. Precis när jag skulle tacka min lyckliga stjärna för att jag hittat en perfekt vårjacka (tänka röda sneakers till) upptäckte jag att ena ärmen var helt sönderriven. Misspepp. Pappa föreslog att jag skulle köpa en massa märken och sy på. Hm. Kanske en massa småländska lag? Risken är ju att stilen blir mer byfåne än high school. Tips på lösning mottages tacksamt. Jag gillar den här gamla reliken.

You're a bum, you're a punk, you're an old slut on junk

Hur sönderspelad och utsliten Fairytale of New York med The Pogues och Kirsty MacColl än må vara, blir jag ändå alltid lite gråtfärdig av den. Det är mest sista versen - bitter och kärleksfull på samma gång - som gör det:

Shane: I could have been someone.

Kirsty: Well so could anyone
You took my dreams from me
When I first found you.

Shane: I kept them with me babe
I put them with my own
Can't make it all alone
I've built my dreams around you .

(I videon är Matt Dillon polis.)

Åh nej, nu börjar mellandagarna

Peter's Friends var precis lika bra som jag mindes den. Det är alltid en njutning att se Hugh Laurie, Emma Thompson, Kenneth Branagh och, framförallt, Stephen Fry agera framför kameran. (Jag vill förresten också bo på ett engelskt gods med 100 rum.)

Mr. Stephen Fry: elegant, intelligent, bipolär, "not in the vagina business" (ur Peter's Friends), vältalig och stor Apple-fantast.

Annars skulle jag gå på julottan klockan sex i morse, eftersom mamma skulle jobba där för första gången. Jag minns att pappa kom in och väckte mig vid fem, att han sa "vill du följa med så får du stiga upp nu" och att jag svarade "visst, kommer strax". Sedan vaknade jag igen klockan 12. Jag är så värdelös. Mamma var redan igång i köket (släktkalas i kväll) när jag kom ner och även om hon sa att det var lugnt anade jag en viss besvikelse i hennes röst. Återigen: värdelös.

Julkort

God jul från ett ganska surmulet, disigt Småland (men granen blev fin.) Jag har stigit upp i ottan och sett julspel med en afrikansk Josef och ett Kalles Kaviar-svenskt Jesusbarn. Det var fint. Nu är det lång dags färd mot Peter's Friends på TV4 Film som gäller.

Everyday the same

Igår kväll var jag rastlös och ej tillfreds. Det slutade med att jag kollade på Elf och Will Ferrell styrde upp mitt humör en aning. Sedan hade jag ju världens bästa nackstöd också:



P.S. Det är så kul att Will Ferrells söner heter Magnus och Mattias. (Han är gift med en svenska.)

Hot mama

Idag skulle pappa och jag hugga julgran. Det var en minusgrad ute och jag är frusen, så mamma erbjöd sig att rota fram en skidoverall åt mig. Den visade sig vara värdig George Michael anno 1987:

Och på en sekund gick jag från att vara 29 år gammal till att bli fyra och ett halvt. Bullig rumpa och allmänt handfallen utstrålning kommer med dressen. (Varmt och skönt var det dock.)

I cut my brother in half with a machete

Komedigenren har en chans även 2008: kolla trailern till Walk Hard - the Dewey Cox Story.

John C. Reilley är ju underbar i sig, sedan spelar Jack Black Paul McCartney och Jason Schwartzman Ringo Starr. Jag är minst sagt förväntansfull. (Läs mer på Weird Science.)

Småland

Nu är jag hemma. Känns osannolikt att det var ett år sedan det var jul.

Detta har hänt: mamma hämtade mig vid tåget och vi gick och fikade, som vanligt. Jag bad henne ta ett kort på min traditionsenliga och snart snudd på legendariska räkmacka. Hon siktade med kameran i ungefär fem minuter tills jag utbrast "men bara ta då!" Det blev skitbra:

Man ser ju den tillhörande citronskivan i alla fall.

På den lilla ön i ån som rinner genom Värnamo är årets juldekoration en lysande isbjörn. Oklart varför.

Hemma väntade katterna. Här är den yngre av dem. Det kan inte vara bekvämt att ligga sådär.

Nu ska jag sova, hoppas på att drabbas av julkänslor any day now.

2007: personliga angelägenheter

Är det en dörr eller ett fönster?
Är det allt jag gått igenom?
Kan det stiga eller falla?
Båda känns det som.

Det här året har inte varit att leka med. Tungt och alla dess synonymer räcker inte till för att beskriva vissa av dagarna och nätterna. Det är inte lätt att förlora allt man kämpat för att våga lita på när det gäller både kropp och själ. Att börja om från början, orka, ta itu.
Hitta någonstans att sätta fötterna där det inte brister. Att våga tro på en vanlig vardag igen. Det har tagit mycket av min energi och jag har inte kunnat ägna så mycket tid åt varken vänner eller skola som jag hade velat och behövt. Det gör mig ledsen. Livet är inget jävla spa, sa Louise Hoffsten i en kvällstidningsintervju och det är ju märkligt vad det ska vara svårt att fatta.

Som tur är har jag också fått/skaffat mig någon som alltid finns hos mig fastän han ofta är många mil bort. Någon som är expert på att prata med mig, tramsa med mig och få mig att må bra. Någon som har fått mig att bli en aning intresserad av hockey (VEM hade någonsin kunnat tro det?!) och väldigt Smålandsromantisk.

Det gick till ungefär så här:

Vad jag älskade 2007: i stället för böcker och film: tv

2007 har inte varit något läsår för mig. Efter de nästan chockartat bra läsupplevelserna som The History of Love av Nicole Krauss och maken Jonathan Safran Foers Extremt Högt och Otroligt Nära innebar i början av året har det bara gått utför. Jag minns Maria Svelands Bitterfittan som en riktigt bra, jobbig bok och njöt givetvis av att säga adjö till Harry Potter (även om sista delen absolut inte slår del fem och sex. Lite för mycket socker. Jag föredrar salt.) I övrigt har jag varit alldeles för fast i realismen för att kunna fly in i böcker. Tråkigt men sant.

När det gäller filmer har jag däremot sällan sett så många som jag gjort i år. Videomix borde faktiskt börjar sponsra N och mig snart. Av de filmer jag sett har inte så många varit varken nya (jag går inte på bio) eller minnesvärda. De har mest varit sköna tidsfördriv och välbehövliga utflykter från livet. De jag kan rekommendera är helt klart Darling - den första svenska filmen jag gillat på 100 år - och amerikanska Little Children. I övrigt har det mest blivit komedier av varierande fånighetsgrad. Jätteskönt, faktiskt.

Det fanns en period i våras då jag till min stora förtvivlan inte ens klarade av att titta på tv. Det var på något sätt droppen, eftersom jag verkligen älskar att se bra tv. Tur då att den bästa tv-serien på lång tid inte började sändas förrän i höst. Jag talar givetvis om Studio 60 on the Sunset Strip. Som stort fan av The West Wing hade jag på känn att även denna Aaron Sorkin-serie skulle falla mig i smaken. Om den gjorde! Dialogen, stämningen, karaktärerna och humorn - tillsammans blir det så tillfredsställande! Jag längtar ständigt till nästa avsnitt.

Värd att nämna är även Dexter, serien om en rättvis seriemördare i läskiga Miami. Bör man bli oroad över att man ganska ofta tycker att han tänker kloka saker om livet?

Annars har jag under 2007 fått vinka adjö till flera av mina mest älskade serier. Det blev Luke och Lorelei till sist i Gilmore Girls, vi fick se alla dö i Six Feet Under och Jimmy Smits blev president i The West Wing, med Alan Alda som värdig motståndare. Jag lipade i samtliga avslutningsavsnitt. Åh, jag saknar Lorelei, Brenda, CJ, Rory, Nate och Josh hemskt mycket redan. Min bokhylla längtar efter DVD-boxar.

Jag gillar förresten kretsloppet inom tv-världen:

Josh Lyman i West Wing blir Danny Tripp i Studio 60...

...och David i Six Feet Under blir Dexter (båda sysslar med lik, fast på olika vis.)

Julklappsjakt

Efter att ha bränt ut hjärnan fullständigt med grupparbete i sex och en halv timmar utan paus, var jag tvungen att gå på stan för att köpa julklappar. Det var nästan lika jobbigt. Först hittade jag bara klappar jag inte kunde köpa, som Jenna Jamesons Att Älska Som En Porrstjärna till mamma eller en musmatta med ett kvinnligt kön på till mammas kompis som är missionsvän. Sedan hittade jag en till mig själv (ännu en randig tröja.) Sedan såg jag en Floridabrun Jesper Aspegren, som signerade böcker på Malmö bokhandel. Han såg ut att komma direkt från golfbanan och alla andra var ljusgrå i jämförelse med honom. Läskigt. Till slut, när jag funderade på att lägga mig på övergångsstället vid H&M, lossnade det lite och några klappar inhandlades. Nu gäller det att inte fundera på vad jag egentligen köpt, för då kommer jag att överanlaysera dem och förmodligen tycka att de är undermåliga. Ah, the Christmas spirit.

Vad jag älskade 2007: musik

Musikåret 2007 är för mig enkelt att sammanfatta. När det gäller ny musik, har jag i princip bara lyssnat på två grupper, om och om igen:

Interpol - Our Love To Admire. Del tre i historien om vad som har blivit mitt viktigaste band. Jag har tydligen blivit så sammanlänkad med Interpol att jag beskrevs på följande sätt i en presentation av gästerna på ett bröllop som jag var på i höstas: Lärde känna bruden genom brott och straff, men kopplar fortfarande inte ihop Interpol med poliser. Jag behöver kanske inte säga mer än så.

The Mary Onettes - The Mary Onettes. Egentligen började jag lyssna på den här skivan för att bandet kommer från Jönköping och för att jag hört (delar av?) dem förr i en annan konstellation. Det krävdes dock inte många genomlyssningar innan jag började älska den. Den är ungefär som omslaget: ödsligt vacker, 80-talsromantisk och dyster.

Några andra låtar som gjort starka intryck:

Bluetones - Hope And Jump
Rilo Kiley - Dreamworld (Bonus (?) - Jenny Lewis utan kjol!)
The Shins- Phantom Limb
Säkert! - Det kommer bara leda till nåt ont
Happy Mondays - Deviants
Peter Jöback- Stockholm I Natt
Feist - How My Heart Behaves

Inget sammanfattar dock mitt år lika pricksäkert och ärligt som min Last FM-topplista. Den struntar dessutom i vilket år låten i fråga kom till världen.

Being

N har åkt hem, jag är i ett komaliknande tillstånd och ligger i startgroparna för att få klart två arbeten och börja köpa julklappar. Det känns som att jag trillat ned i december månad, helt skyddslös och förvirrad. Känslan av att glida iväg ifrån allt och alla är stark och oroande, men det enda jag kan göra just nu är att försöka fokusera på den strategiska medieplanen, uppsatsplanen, prylarna som ska köpas, nästa läkarbesök och att få åka hem och säcka ihop (på ett bra sätt, hoppas jag.)

I duschen förut började jag fundera på årsredovisningar av musik, film och dylikt. Jag kommer säkert att börja skriva om det redan idag, så alla som kräks på sådant: beware!

Julklappstips

På Möllan finns alla slags julklappar:

Analys

Jag har de senaste timmarna skrivit rent en intervju som det inte gick att spola i. Verkligen jättekul att lyssna från början igen gång på gång. När jag inte stod ut längre rensade jag huvudet genom att analysera mitt liv med den här gamla godingen:

1. Put your music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense.

Will it be ok? Ac-cent-tchu-ate the positive.
How are you feeling today? Digsy's dinner (Min kommentar: snarare Mental Istid.)
How do your friends see you? The Heinrich Maneuver.
Will you get married? People like us.
What is your best friend’s theme song? Everyday and today.
What is the story of your life? Please, please, please let me get what I want.
What was high school like? Into the night.
How can you get ahead in life? First and last and always.
What is the best thing about your friends? In the blood.
What is tonight going to be like? This charming man.
What is in store for the remainder of this weekend? European son.
What song describes you? Düsseldorf. (Min kommentar: ...jag går barfota i en affär, tar en glassbåt, jag är kär.)
To describe your grandparents? Play that funky music.
How is your life going? Always a relief.
What song will they play at your funeral? O'er land.
How does the world see you? Walk all over you.
Will you have a happy life? Girls' night out.
What do your friends really think of you? En pratstund.
Do people secretly lust after you? Here it comes.
How can I make myself happy? Dr. Dick (Min kommentar: !!!)
What should you do with your life? Lights.
Will you ever have children? Today.

Såhär blev svaren förra året.

Still uncool

Idag köpte jag mig en jultröja (det andra plagget jag köpt i höst. Det första var exakt samma, fast i grått.)

Eftersom den är i mina favoritfärger och mitt favoritmönster älskar jag den redan. All set for julottan.

Jag berättar detta för att det är allt jag åstadkommit idag, om man inte räknar att jag somnat i soffan två gånger av ren tristess/ennui. I morgon är det söndag. Jag fasar redan.

En gång Adidas, alltid Adidas

Adidas Candy. Finns i svart, rött, grönt, lila, vitt etc. Jag är betagen.

A whole lotta nothing

Jag tänker ibland på Lester Bangs i Almost Famous när han förklarar läget för William: Of course I'm home. I'm always home. I'm uncool. Då känns det bättre.

Sjuk vecka, min hjärna har fått handskas med alla slags problem som finns när det gäller att vara jag. Nu känner jag mig som en akvarell av mig själv. Alla jag pratar med (eller läser) är så trötta. Jag med. Jag orkar inte ens välja om jag ska se Serendipity eller Independence Day i kväll. Ettan eller trean? Romantiskt eller bombastiskt? John Cusack eller Will Smith? (Okej det var en no- brainer.)

Senaste Gilmore Girls (denna blogg byter för övrigt snart namn till Kirk, you rock my world): när man kollar på serien från början igen är det kul att räkna ledtrådarna till att det kommer att bli Luke och Lorelei till slut. I avsnittet jag såg i natt (Red Light on the Wedding Night): Luke och Lorelei filmas bakifrån när de står tillsammans i chuppahn Luke byggde till Loreleis och Max bröllop. De ser ut som ett sådant där par på en bröllopstårta.

The final solution

En av mina växter tog livet av sig tidigare i kväll. Jag stod i köket och hörde en duns från vardagsrummet. När jag gick dit låg en halv jag-vet-inte-vad-den-heter (trädliknande växt med många grenar och små, feta blad) på golvet. Rent tekniskt sett var det alltså inte hela växten som dog. Men halva måste ha fått nog av att blicka ut över det evigt grå vädret dag efter dag. Livsledan tog över. Förståeligt. Själv tackar jag Gud för min enda tillflyktsort, Stars Hollow.

Association

Jag strökollar lite på O.C.-repriserna på eftermiddagarna eftersom jag är värdelös och inte gör något vettigt. Där regerar ju Seth Cohen och han gillar Death Cab for Cutie så mycket att han i ett avsnitt planerar att skriva en julsång inspirerad av A Lack of Color och det är ju en fantastisk låt. En annan fantastisk låt med Death Cab är Marching Bands of Manhattan som jag nästan hade glömt bort och som jag inte kan låta bli att få en klump i halsen av:

Lyssa/Kolla

I wish we could open our eyes
to see in all directions at the same time
Oh what a beautiful view
if you were never aware of what was around you
And it is true what you said
that I live like a hermit in my own head
But when the sun shines again
I'll pull the curtains and blinds to let the light in.

Hela.

Trivsel och komfort

Jag gillar Orkanen. Där kan man få bord och stol i ett:

Jag gillar inte grupparbeten lika mycket och funderar nu på att lämna in min hjärna på vilohem.

Slukad

Jag tänker på tidigare i kväll, då jag var ensam kvar på skolan med två sexåringar som ännu inte hade blivit hämtade. Klockan var strax efter halv sex, skolan var alldeles mörk och tyst och vi tre satt vid det enda upplysta bordet i matsalen. Jag var trött, hungrig, grinig och, som så ofta, fast i min egen värld. Så tittade jag på dem, som varit i skolan sedan 7.30 på morgonen. De satt där på var sin stol som små minimänniskor med benen dinglande och armbågarna lutade på bordet i hakhöjd. De spelade Uno (och kunde alla regler!), tittade koncentrerat på sina kort, skrattade, småpratade och var helt uppslukade av vad de höll på med. Deras sorglöshet var slående. Jag kände att jag avundades den och, faktisk, smittades lite av den för några minuter.

(Detta resulterade i att jag blev utklassad i Uno av två sexåringar.)

God natt.

Min generations tröst

Igår vaknade jag helt försvarslös mot mina krämpor, det grå vädret och livet i allmänhet. Det fanns inga bra tankar att famla efter. För att göra det hela ännu lite värre gjorde jag det jag brukar göra när jag är extra taskig mot mig själv: bildgooglade kända skådespelerskor och artister jag tycker är snygga och jämförde dem med mig själv. Jag är mer än tio år för gammal för att hålla på med sådant destruktivt beteende, jag vet, men det är så lätt hänt att förlora sig i vackra ben, bröst, armar, ögon, leenden.

När det stod mig upp i halsen kände jag att goda råd var dyra och det var dags att vända om jag inte skulle sjunka ännu några snäpp, ställa in kvällens Säkert!-konsert (hemskt bra), raka av mig håret och stänga in mig på vinden. Det var dags att plocka fram Gilmore Girls.

Jag tror att jag skrivit det förut, men redan inledningsscenen av pilotavsnittet, med kameraseglingen över Stars Hollow och Lorelei, som promenerar mot Luke's till tonerna av The La's There She Goes, framkallar stora känslor hos mig. Hisnande, nästan. Nu har jag sett sex avsnitt och har gråtit lite till varje, bara för att det är så smart, starkt, roligt och BRA. Det finns inte ord för hur mycket jag älskar varje aspekt av denna serie, särskilt Lorelei. I wanna be you, I wanna be you, I wanna be you, you, you. Hon får mig att må bra.

Constantly talking isn't necessarily communicating.

Ni kids som ska vara hemma i kväll, missa inte Eternal Sunshine of the Spotless Mind på SVT2:s minesförlust-temakväll, kl 22.00. Världens coolaste bibliotekarie (Kate Winslet), världens bästa Joel (Jim Carrey) och världens vackraste historia. Jag började nästan gråta bara av att se trailern. (Filmen blir bättre för varje gång man ser den. Första gången blev jag yr och tyckte att den var obehaglig, andra gången knockades jag och på den vägen är det.)

Var god anteckna

Jag visste inte att Paul Auster har en dotter som är model, actress, whatever:


Hon heter Sophie och har sin pappas ögon, kan man säga.

The rise and fall of...

En annan Maggie.

Jag har precis sett Million Dollar Baby på dansk tv. Jag är ganska svag för boxning och alla recensioner måste ha gått mig förbi, för jag trodde på en rakt igenom triumferande historia. Det är den ju på många sätt absolut, men det nattsvarta fallet lämnade mig bedrövad. Vansinnigt bra film, dock.

Books etc.

Året går mot sitt slut, bevisföremål 1A.

Ganska exakt en månad tills det här året är slut. För att vara en läsande människa, har jag varit sjukt dålig på att läsa. Såhär på rak arm kommer jag på The History of Love, Extremt Högt och Otroligt Nära (som båda i och för sig är något av det bästa jag någonsin läst), nya Harry Potter-boken, Bitterfittan och Ett År Av Magiskt Tänkande. Jag önskar att jag kunde skylla på att jag läst kurslitteratur i stället, men jag tror faktiskt att jag på min höjd läst ett par artiklar. Min hjärna har varit för full med annat, fiktionen har liksom inte fått det utrymme den förtjänade. Den senaste tiden har jag i och för sig varit lässugen, men jag har bara längtat efter - och besökt - mina gamla romankompisar Sophie Applebaum och Richard Papen. Vi är så djäkla tajta att det finns inte.

Okej, jag glömmer att jag läste The Sportswriter och att den var riktigt, riktigt bra. Idag hämtade jag upp del två på bibblan och den är seriöst något av det fulaste jag sett i bokväg:


Något märkligt lövmönster i pastell straight outta WordArt och en inklippt bild på några som fiskar i solnedgång. Och denna bok vann ändå Pulitzer- och PEN/Faulknerpriset 1996! Den förtjänar mer.

Sent i november

Det kan nog inte bli mer november än det varit idag. När jag åkte tåg förbi Jakriborg syntes knappt Hansahusen för dimman, trottoarerna känns kroniskt våta och dagsljuset knappt ens synligt. Det är skönt att vara inomhus nu.

I kväll ska jag se min hjälte, Sirius Black, dö i den här:


Det kan knappast bli jobbigare och mer hjärtekrossande än det var i boken. Eller?

Detta är humor

Jag har egentligen massor av skolarbete som hänger över mig. Ändå tillbringade jag stora delar av gårdagen med att simma runt i YouTube och leta klipp från sådant jag tycker är roligt. Det handlar ju om prioritering.

Varsågoda, här är en liten buffé med mina humorfavoriter på tv och film (utan rangordning):

1. Wes Anderson. En av de allra finaste och ibland mest njutbara sorternas humor är den melankoliska och allt annat än in your face-humorn som Wes Anderson är expert på att skapa. Små detaljer, gravallvarlighet, finurlighet och skönhet kännetecknar denna lågmälda humor. Min bästa Wes Anderson-film är The Royal Tenenbaums. Här pratar Margot Tenenbaum med sin man Raleigh: Well, I wanna die.

2. Ben Stiller. Om Wes Anderson är lågmäld så är genren jag väljer att relatera till Ben Stiller (och Will Ferrell m. fl.) very much in your face. Men som jag skrev igår; ibland är det skönt att få skratten serverade. Och jag är vansinnigt förtjust i Ben Stiller och hans entourage. En gammal favorit ur Zoolander: Derek Zoolander Center For Children Who Can't Read Good And Wanna Learn To Do Other Stuff Good Too

3. Man Stroke Woman. Detta är ett renodlat sketchprogram från Storbritannien, med bland andra Nick Frost från Spaced, Shaun of the Dead och Hot Fuzz. Sketcherna är egentligen betraktelser över hur man skulle kunna göra vardagliga situationer väldigt bisarra. Jag känner lite att det nog är ett sådant program jag skulle göra om jag fick jobba med humor. Givetvis hittar jag inte min favoritsketch på YouTube, men Monkey in the fridge och May I be blunt with you? är rätt underbara de med.

4. Trigger Happy TV. Dolda kameran är ju en klassiker, men jag tycker att Trigger Happy ändå lyckas göra något nytt av genren. Av vissa kan det nog uppfattas som elakt att utsätta intet ont anande människor på stan för spratt, men jag inbillar mig att Dom Joly är så himla trevlig att han är bra på att plåstra om dem efteråt. Jag har egentligen bara sett lite Trigger Happy, men det jag har sett har varit ren humor. Kolla till exempel in hur en mobiltelefon kan störa och kvinnan som får en Posh Tiger som present.

5. Conan O'Brien. Jag älskar Conan. Han står i mitt tycke ut bland alla andra talkshowvärdar för att han känns äkta och har egen humor på riktigt. Sedan gillar jag även alla lågbudgetsketcher med taskig rekvisita, för att inte tala om Walker Texas Ranger-spaken.

6. Policesquad. Leslie Nielsen-show, föregångaren till Den Nakna Pistolen-filmerna och ordvitsarnas och den uppenbara men ack så roliga humorns Mecka. Kolla bara in det här fantastiskt snåriga förhöret (vilket i ärlighetens namn är ganska svårt att hänga med i utan svensk text.) I princip varje avsnitt innehåller även klassikern:
-Cigarette? (Håller fram paketet med en uppskjuten cigg.)
-Yes, I know.

7. Seinfeld. Det går inte att prata om Seinfeld utan att det stockar sig i halsen av utslitna klyschor. Alla som fattar humorn fattar ju den, så att säga. Det allra sista avsnittet, där huvudkaraktärerna i en domstol ställs till svars för allt de gjort genom tiderna, liknades av min litteraturlärare i Lund vid slutet av Camus Främlingen, där huvudkaraktären Mersault efter att ha dödat en man anklagas för att inte visa några tecken på ånger och för att han är så känslolös att han inte ens grät på sin mors begravning, snarare än det brott han begått. Hon hade definitivt en poäng där. Jag gillade henne lite extra mycket då. En värdig och skruvad avslutning på en av världens bäst serier någonsin. Här är en av mina Seinfeld topp 10-favoriter: The Pez Dispenser

Lite old school humor:

1. Galenskaparna och After Shave. Kanske den första humorserien som min generation kollade på och citerade på rasterna? Känns lite som Monty Python på svenska. Nu för tiden vet jag inte hur kul jag tycker att de är, men visst fanns det guldkorn. Minns till exempel VM i friidrott.

2. Killinggänget. Oj, oj, oj vad jag älskade I Manegen med Glenn Killing och Nilecity när det gick! Det går inte riktigt att säga emot att de spelade stor roll för tv-humorn i Sverige på 90-talet. Hur många tillbringade inte rasterna med att bräcka varandra i att imitera Sven Wollter-reklamen för Riksost? Jag är fortfarande lite förtjust i Riket-parodin.


3. Varanteatern. Studenthumor kan vara riktigt vidrig, men jag kan inte komma undan Varan-TV, som J och jag i det närmsta var besatta av för 7-8 år sedan. Nu för tiden ser jag några av medlemmarna på Konsum, hålögda med barnvagn i nävarna, men då var de essensen av humor för oss.

Jag skulle kunna fortsätta i evigheter. Min favoritserie Sex and the City innehåller mängder av smart, slagfärdig humor, jag skrattar högt till nästan varje avsnitt av Vänner och don’t get me started på att jag missat Arrested Development, som jag vet att jag skulle älska. Kort sagt: humorn tar all min tid.

Oro vs. humor

Min måndag började klockan sex med snöstormbyar mot rutan. Livet lekte. Vid tio över sju insåg jag att jag inte skulle hinna promenera till sjukhuset, där jag hade tid 7.30, utan att jag skulle bli tvungen att ta cykeln. Nervös (sjukhusbesök - med på topp fem värsta upplevelserna jag vet) gav jag mig iväg i stark motvind dit jag trodde att avdelningen låg. Det gjorde den inte riktigt och jag cyklade runt lite på känsla och visste att klockan var ungefär 7.33. När jag till slut hittade den lilla baracken jag skulle in i hade jag så bråttom att jag fastnade med iPodlurarna i styret och så - klick - gick de itu. Jag började nästan gråta. Därefter fungerade det dock bättre. Sköterskan: Har du cyklat i detta vädret?!

Nu försöker jag tänka på annat.

Jag har kollat på "I would like to buy a hamburger" tre gånger nu och har inga planer på att sluta än. Så vitt jag vet är det nästan ingen som tycker att nyinspelningen av Pink Panther är annat än usel (senast i gårdagens DN fick den sig en känga) men jag satt och småskrattade filmen igenom och då gillar jag inte ens Steve Martin. Jag känner att jag uppskattar fåniga komedier mer och mer, kanske för att jag sett så många den senaste tiden och på något sätt öppnat mig för och accepterat dem för vad de är (jag var antagligen för pretto förr.) Det är skönt att bara skratta. So find me ze greatest accent coach in ze world! Ibland behövs det inte så mycket mer.

Bäst enligt mig (den senaste tiden):

Starsky & Hutch
Nördskolan (Rekommenderas verkligen!)
Blades of Glory
The Pink Panther
Anchorman

Alltså, ungefär vad som helst med Jon Heder, Ben Stiller, Luke Wilson och Will Ferrell. Dock ingenting med Adam Sandler.

Jag måste skriva mer om humor någon gång. Det är ändå den som tar all min tid (en bra dag. Målet är att den ska äta upp till exempel oro och ångest.) Det finns så många olika kategorier, nyanser och nivåer som går att uppskatta - eller för all del hata - på olika sätt.

Preview

Jag gillar egentligen inte vinter och kyla och när det började snöa i Jönköping i går kväll blev jag ganska skeptisk. Fast när jag sedan gick på nattlig långpromenad med N och hund var det faktiskt inte så illa alls (innan det blev motvind i alla fall.)Vi gick förbi ett litet rött hus med snö på taket och adventsljustake i fönstret och jag fick till och med positiva julkänslor. Sådana där med frid och stillhet som sällan infinner sig på själva julen.

Jag tror att det kommer att bli en vargavinter i år/nästa år. Kom ihåg var ni läste det först. (Jag har inga kläder som kommer att klara det. Shite.)

*

Förresten; detta kan jag inte sluta tänka på. Jag skrattar till och med åt minnet av scenen.

The world's most giant doctor

Jag pratade med min klasskompis, som även hon är över 180 cm lång, om hur man ofta får frågan "Hur lång är du, egentligen?" Det där tillägget "egentligen" är så roligt, precis som om man vore Världens Längsta Kvinna och hör hemma på cirkus. Därför är det lite extra humor att Jonas Hallberg på sin FAQ-sida inleder med detta:

Hur lång är du, egentligen?
Jag är 200 cm. Problem: Låga dörrposter samt hotellsängar. Glädjeämnen: Man hittar folk i folksamlingar. Man väcker uppmärksamhet i Spanien.

Jag känner sådan samhörighet med långa människor. Jag ser dem på stan och tänker "du och jag, vi förstår varandra." Så är det väl för alla som inte ser ut som genomsnittet, antar jag.

Småland

Det är inte bara jag som är betagen av Vättern:

Och så kanske ett återbesök i Jönköping. Det behövs ett samtal till en turnémanager innan Jonny Greenwood kommer ihåg namnet på staden som gav honom ett oförglömligt minne.

- Vi hade 24 timmar att slå ihjäl. Jag köpte en skiva med Captain Beefheart och gick omkring där nere vid sjön. Det var som en dröm, en overklig upplevelse, säger Jonny Greenwood.

ur en Radiohead-intervju i dagens DN.

Madeleinekaka och lindblomste

Emma skriver om Go'dag Yxskaft och det får mig att minnas pappas och mina filmkvällar när jag var liten. Jag var väldigt mammig som barn (Nu med? Hm.) och tyckte att det var så tråkigt när hon var borta på möten på måndagskvällarna. Som ett slags muta började pappa köpa med sig bakelser hem (ofta marsipanbakelser i form av gröna grodor med röd gelé som mun och choklad som ögon) och så åt vi dem och tittade på en film när han kom in i från ladugården. Tittade vi på Disneyfilmer eller Emil i Lönneberga? Nej, vi tittade på gamla amerikanska komedifilmer som Go'dag Yxskaft och Snobbar Som jobbar, Mel Brooks Det Våras För- filmer, svenska Änglar, Finns Dom? eller Pang I Bygget. Varje (eller ibland varannan) måndag i flera års tid. Go'dag Yxskaft var min absoluta favorit och jag älskade Barbra Streisands okonventionella, otjejiga uppenbarelse. De här kvällarna förvandlades ganska snabbt från att vara en muta för att förvilla mig bort från att mamma inte var hemma till att bli myskvällar med pappa som jag såg fram emot. Bara vi två, katten och hunden och pappa som skrattade högt på samma ställen varje gång. Såhär i efterhand kan jag ju undra hur kul pappa egentligen tyckte att det var att kolla på samma filmer om och om igen. Förhoppningsvis trivdes han också.

P.S. En gång såg vi Alien i stället. Big mistake. Jag satt med en kudde planterad i ansiktet hela filmen och pappa fick sitta som en kommentator och berätta allt som hände.

Androgyn

Jag kan inte riktigt se mig mätt på Cate Blanchett som Bob Dylan i I'm Not There:

B hjärtar B

Idag firar mina föräldrar 30-årig bröllopsdag. Science fiction (och för att utöka den aspekten var jag ju också med, i mammas mage. Jag kommer aldrig att kunna acceptera att barn växer fram inuti sin mamma.)

Här är de (snygga) när de förlovade sig 1976:

-Vad ska vi ha på oss på förlovningsbilderna?
-Polotröjor.

The boy is mine

Jag har återupptäckt The Boy Is Mine med Brandy & Monica ännu en gång. Som ett glitterregn över dansgolvet - ungefär så beskrev Fredrik Strage första mötet med den låten i en recension i Pop eller bibel för en herrans massa år sedan. Right on. Bästa r 'n' b-låten någonsin? Nej, så drastisk vågar jag inte vara på en trött söndag. Helt klart topp fem, dock.

Glitter.

Humor

Mest minnesvärt ur Napoleon Dynamite, som N och jag såg i natt, är ändå när Napoleon ska bjuda ut innetjejshangarounden Trisha och får tipset att använda sina drawning skills för att få henne på fall. Sagt och gjort:



Levererades till Trisha laminerat med texten "there's plenty more where that came from."

Polis

De senaste dagarna har jag hört ordet intervju uttalas interjuv, interju och intervjuv (vi läser metodkurs.) Detta har inte bara drivit mig till vansinne, utan även fått mig att nästan tvångsmässigt upprepa ordet i mitt huvud tills jag inte själv längre vet hur det ska uttalas. Fruktansvärt irriterande. Alla tillsammans nu: in-ter-vju. Inget annat.

What is this feeling called love?

I slutet av förra året och i början av detta året lyssnade jag nästan för mycket på Badly Drawn Boy. Nu slog det mig igen: shit, vad bra han är! Som vi alla vet har han ju de finaste videorna till sina låtar också, minns till exempel Pissing In The Wind och Once Around The Block. Här är A Journey From A To B från senaste skivan Born In The UK. Inte direkt låten man lägger märke till vid första lyssningen, men ack så bra när den väl börjar verka. Texten är givetvis heartbreaking. Allra vackrast är dock fortfarande den här.

På tal om kärlek och löften, så har jag fortfarande inte hämtat mig efter Lukas bröllopsöverraskning till Abby i gårdagens avsnitt av Cityakuten. Bästa paret på tv efter Luke och Lorelei? Ja.

Just married!

Måndag

Det är måndag och jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Just nu leder förtvivlan. Till det passar Joni Mitchell bra. The Last Time I Saw Richard är min favoritlåt med henne (delad förstaplats med A Case Of You, bör tilläggas.) Den är vansinnigt sorglig, vemodig och bitter. Texten är fenomenal:

The last time I saw Richard was Detroit in '68.
And he told me, all romantics meet the same fate someday.
Cynical and drunk and boring someone in some dark cafe.
You laugh, he said, you think you're immune.
Go look at your eyes, they're full of moon.
You like roses and kisses and pretty men to tell you
all those pretty lies, pretty lies.
When you gonna realise they're only pretty lies?
Only pretty lies, just pretty lies.

Fortsättningen.

Och låten.

Hur det känns?

Såhär.

God natt.

Time out

Igår var jag på en inflyttningsfest där jag till min stora glädje insåg att det faktiskt går att träffa nya människor som skippar kallpratet och går direkt på att brainstorma fram nya Spice Girls-namn. Jag insåg även att jag också vill ha en massa bröder att ta hand om och bli omhändertagen av.

Idag är jag totalt kraftlös (ej bakis.) Det tog tre timmar innan jag kunde stiga ur sängen efter det att jag hade vaknat. Nu stänger jag in mig och försöker att inte ha dåligt samvete över att inte ha varit ute i dagsljus. Jag har sett klockrena Starsky & Hutch i stället. Jag kan verkligen älska den typen av filmer ibland. Jag är förresten mycket förtjust i att Owen Wilson och Ben Stiller är sådana kompisar att de alltid är med i varandras filmer, hur små roller det än handlar om. Nu kollar jag på Eva Beckmans dokumentär om Sonja Åkesson. En kvinna som sagt "Själv upplever jag mig inte som pessimist, snarare som ett slags optimist som ständigt blir besviken" är helt klart värd uppmärksamhet. Ikväll är det dags för tredje delen av En Fri Kvinnas Bekännelser. Det kommer att bli fantastiskt.

Over and out.

Hjärtliga gratulationer

Idag fyller pappa år. Här är han år 1978, lika gammal som jag är nu, iförd den obligatoriska polotröjan (jag vet inte hur många bilder jag sett med honom i polo!) och med en någon timme gammal Maggie i famnen:


Historien om när jag föddes är numera en klassiker i familjen. Allting var dramatiskt - inga hjärtljud, tid för akut kejsarsnitt osv. - och mitt i alltihopa hade mamma frågat en sköterska var min pappa höll hus. Hon hade kollat runt lite och hittat honom i ett väntrum, där han satt med en termos kaffe och och tuggade lugnt på några prickig korv-mackor som min moster hade fixat åt honom.* Det är sådan humor och det är min pappa i ett nötskal. Han är lugnet personifierat. Han är även rolig, trött, superallmänbildad, glad i musik, blödig och snäll. Grym pappa, med andra ord.


*Tilläggas bör kanske att han inte visste om allvaret just då. Han tänkte nog bara att han ville hålla sig ur vägen.

Hår

Det är inte klokt vad lika Cat Power och Melanie C är nu när de båda har jordens snyggaste frisyr:

Cat?


Mel?

I wait to be born again

Okej!

På gårdagens skivpool hade M valt PJ Harveys senaste skiva White Chalk. Jag har inte lyssnat tillräckligt för att ge den en uttömmande beskrivning än, men det låter dovt, skört, mörkt och inte alls som förr (nu uttalar jag mig utan att ha speciellt mycket på fötterna.) Jag tror att jag tycker om det.

När jag bodde i Växjö lyssnade jag massor på A Place Called Home från Stories From The City, Stories From The Sea. Jag har för mig att vi spelade den i Studentradion? Den är fruktansvärt intensiv och texten angår mig.

One day I know
We'll find a place of hope
Just hold on to me
Just hold on to me.

Allt på en gång

Jag har jobbat på min gamla skola idag för första gången sedan i augusti (det vore ju synd att jobba ihjäl sig.) Det var fint, jag fick kramar och teckningar, varav en utsmyckades av texten "du är snäl", precis som det ska vara. Jag blev även satt i arbete av två elever som ville att jag skulle rita en tjej åt dem. Okej, sa jag, men bara om ni bestämmer exakt hur hon ska se ut. Såhär blev det:


Om vi bortser från det faktum att jag fortfarande ritar exakt som jag gjorde när jag gick på mellanstadiet (händerna bakom ryggen för att slippa rita dem, konstig näsa, Barbiestil, missbildade fötter etc.) vet jag inte om jag direkt jublar över att två snart tioåriga flickors idealtjej är typ Rollergirl från Boogie Nights. Jag: "Ska det verkligen vara så korta shorts?" De: "Ja! Och röda klackaskor!" Jag kompenserade med tiny tits.

*

Snygg ny Interpolvideo till No I In Threesome finns här. Och ja, låten handlar väl om det man tror att den handlar om. Eller?

Sound meets sound, babe
The echoes they surround
And all that we need is one thing
Now what is there to allow?
Babe, it's time we give something new a try
Oh, alone we may fight
So just let us be three, tonight.

*

Me likey film- och tv-kommentarssajten Weird Science ännu mer sedan en hel hop ny(gamla) skribenter började skriva där. (OBS: om du som jag är lite efter och följer Dexter på 6:an - se upp! Det skrivs om andra säsongen och blir ganska uppenbart vem Icetruck Killer är.)

Recension? Nah.

Fastän det fanns en tid då jag blev väldigt begeistrad när You Are The Light spelades på dansgolven kände jag instinktivt att jag inte orkade lyssna på Jens Lekmans nya skiva när den kom. Jag vet inte riktigt varför, men anar att det kanske har med pojkaktigheten att göra. Jag är trött på pojkar. Igår kväll var jag dock även trött på alla musik jag redan hört, valde hans skiva och visst, den är bitvis riktigt svängig! Särskilt Sipping On Sweet Nectar är ju omöjlig att vara stilla till. Nu fick jag dock en sockeröverdos och var tvungen att byta till Interpol. Men i små doser verkar den fungera fint.

Solen skiner och jag känner mig deppig och uppgiven.

Hemma, alltså bloggar jag

Ibland när man handlar kan det vara kul att ta med sig ett sådant där gratisrecept hem som brukar stå utplacerat lite överallt i mataffärer. Lite inspiration, liksom. Igår på ICA i Jönköping hittade jag detta:


Det måste ju vara riktigt knivigt att få till en sådan komplicerad rätt, tänkte jag och vände på bladet. Mycket riktigt:

Tur att ICA använder sina resurser till viktiga grejer. (Notera: inte ens riktigt potatismos!)

*

När jag slog upp ögonen i lördags morse (middag) mötte mig denna synen:

Hjärtat brast lite.

Status

Som vanligt glömmer jag att skriva här när jag är i Jönköping. Det är rätt skönt att ha annat för sig ibland, faktiskt, I helgen har jag till exempel blivit slagen i både Monopol och Finans. Nu hoppas jag på revansch genom att vinna stort i Bondespelet. Återstår att se om det bara kommer att förbli en dröm. Annars har Småland öppnat mina ögon för att det verkligen, verkligen är höst. Sen höst. Jag ser mig omkring ute och det känns som igår det var ljusa sommarkvällar och gröna löv på träden. Jag hänger som vanligt inte med alls.

Vädjan

Förmodligen var jag sist med att orka kolla på när Britneys fan Chris Crocker hulkar och gråter "Leave Britney alone!!". Det gör det ju inte mindre rörande, roande och fascinerande. Ren humor är det när Seth Green (Oz i Buffy och Chris Griffins röst i Family Guy) ber oss att lämna Chris Crocker ifred. Kolla!

Tisdagskänslan

When the first cup of coffee tastes like washing up, she knows she's losing it, yeah she's losing it.

Idol

Jennifer Fox om vad som fick henne att börja filma självbiografiskt:

I was at loss, spinning in a life in which I couldn’t see myself. I had entered my forties and suddenly realized that I was invisible in the world because I didn’t fit – I wasn’t married and I didn’t have children. And none of my experiences of love seemed to count for anything – not just in the eyes of the world but worst, in my own eyes — because they hadn’t endured. In a last ditch effort, I took up the camera to get evidence of what I was; and even more, to try to trace a path to other women that could help me find my place on the planet as a female – an identity I had rejected my entire life.

Hon har en blogg, såklart.

Röra

Alltid efter att jag har pluggat/skrivit/tänkt en hel dag är jag beredd att ge upp och bara gråta/gräva ner mig/slåss. Jag blir märkligt hyperaktiv och utmattad på en gång, det kryper i nerverna, huden känns fet och humöret minst sagt instabilt. Saker och ting blir helt meningslösa och livsviktiga på en och samma gång och jag tycks ännu mer än vanligt förlora förmågan att skilja på vad som är värt att oroa sig för och inte. Jag är så dålig på att vara student. (Och då har jag ändå inte pluggat ensam idag och vi har faktiskt kommit någon vart. Men jag fasar redan inför morgondagen.)

*

Viktigt: igår sände SVT första delen av sex i en dokumentärserie vid namn En Fri Kvinnas Bekännelser, en sorts intellektuell videodagbok där filmaren Jennifer Fox skildrar sitt och sina vänners liv. Jag satt som trollbunden och såg Jennifer berätta om sitt trassliga kärleksliv och hennes problem med monogami. Man fick även följa hennes samtal med sina vänner, som alla hade sina problem (hjärntumör, gifta sig och få barn?, vårdnadstvist) samt hennes ljuvligt judiska familj. Missa inte!

*

Åhh! Jag har sällan varit så avundsjuk. Allvarligt.

Söndag

Första vintertidsdagen i Malmö bjöd på septemberkänsla med ljumma vindar och mattor av gula löv överallt. Fast nu, när klockan är tjugo i fem och det börjar skymma, känns det inte som tidig höst längre. Och det här är bara början.

Jag stannade uppe sent i natt (för att få nöjet att ställa tillbaka klockan så att det plötsligt inte var så sent längre) och såg på Spiderman 3. Den största behållningen med den filmen var när Tobey blev ond och fick svart dräkt, kammade fram luggen och vässade blicken. Vips, så försvann säkert 75% av präktigheten. Men Spiderman är annars ingen favoritsuperhjälte för mig. Jag föredrar Wolverine eller Christian Bales Batman. Lite mer svärta.

Strange what desire will make foolish people do

Okej, jag kan inte slita mig från YouTube, så här kommer en fantastisk låt till: Wicked Game med Chris Isaak.

-Men är videon fortfarande lika het?
-Ja.

You know this boogie is for real

Förutom att detta är sång-och dansmannen Jamiroquais bästa låt (jag började nästan gråta till den en gång på Sivans dansgolv), är det en fin video också. Jag är fortfarande hemskt svag för 90-talskillmodet med träningsoverallsjacka och Adidas (röda!). Never goes out of style.

Cleopatra, comin' at ya!

Jag gick till frisören med en vild fantasi om att klippa haklång page, möttes av protester och kom därifrån med kort lugg och stort hår. Kanske en hyllning till transorna på Regnbågsfestivalen? (På bilden har det lagt sig lite. Bonus: jag har ett lazy eye!) Min frisör fixade partyhår och jag ska fira det med att läsa lite om kvantitativ metod, äta wraps och kolla på film, tror jag. This ain't the high life.

Andas ut

Fredag och jag har fått lite gjort! Jag började dagen med 40 minuters telefonkö som, efter att sköterskan suckat "jag får egentligen inte ge ut tider utan remiss, men jag gör visst det ändå", faktiskt resulterade i en specialisttid om redan ett par veckor. Science fiction. Efter denna chock drabbades jag tydligen av tillfällig sinnesförvirring och glömde äta upp frukosten jag hade gjort i ordning, vilket jag kom på när jag rusat iväg för att möta min blivande uppsatspartner. Huvudvärken gjorde sig påmind redan då. Vi gick till min gamla arbetsplats för att låta en 5-6:a fylla i en enkät om skolbibliotek som vi behöver till en uppsatsplan. Eleverna var så djäkla underbara. Jag drabbades faktiskt av saknad. Läs bara detta snusförnuftiga svar på om något fattas i skolbiblioteket som det ser ut idag: Lite mer myshörna för läsning och att böckerna är sorterade i en annan ordning typ efter kärlek/djur/fakta/skönlitteratur, för det är inte många barn som vet författaren! Hoppas på bättring! Jag gillar seriösa barn.

Efter skolbesöket drack E och jag kaffe och sedan har jag vibrerat runt på stan en stund, suktat efter cirka 50 klänningar på H&M och unnat mig ett mörkt vinrött nagellack för 25 kronor. Det är ju ändå fredag och jag har inte varit helt handlingsförlamad hela dagen.

Ang. Mark Kozelek...

...och det faktum att det ibland känns som att det inte är någon idé att formulera sig när det bästa redan är skrivet.

Best of Mark Kozelek och Red House Painters (kan ni finna låtarna i texten?):

Giving into love and sharing my time, letting someone into my misery. I'd like to come home to see you and to catch your sickness by the bedside. But then you'd know how much I really need you.

It's all in your head, she said, morning after nightmare. You're building a wall, she said, higher than the both of us. So try living life instead of hiding in the bedroom, show me a smile
and I'll promise not to leave you.

We walked down the hill, I feel the coming on of the fading sun. And I know for sure that you'll never be the one. I need someone much more mysterious to be my miss, to be my mistress.

But there in the clearing I know you'll be wearing your young aching smile and waving your hand.

And you're the dark of our home. But still the home that I feel won't let up or let go
and this I'm certain.

...

When everything we felt failed and some music soft in distant sails. But it don't sound like it did before, then I know I'm left with nothing more
than my own soul.

Glass on the pavement under my shoe,
without you is all my life amounts to.

...

Till sist: en låt som Mark inte skrivit men likväl förvandlar till magi: The Cars All Mixed Up.

Aaron Sorkin och annat

Jag märker att jag efter varje avsnitt av Studio 60 on the Sunset Strip säger "det här var nog ändå ett av de bästa avsnitten hittills" och det tyder ju helt klart på att serien är grymt bra och välgjord. Jag älskar att allt är genomtänkt in i minsta detalj; karaktärerna, humorn, den vassa dialogen och, framförallt, stämningen. Sällan har jag så gärna velat kunna försvinna in i en serie. Jag skulle bara vilja sitta där och njuta av Dannys och Matts snack, kolla på när folk övar på sina repliker och känna mig lite delaktig. Det är inte klokt vad njutbart det kan vara med bra tv.

Detta har jag tänkt på under dagens föreläsningar. Jag har även gjort onödiga saker på Facebook, dagdrömt om trevliga saker, varit hypokondrisk och somnat till i ungefär 30 sekunder åt gången. Även om jag hade fått betalt för det, skulle jag inte kunna berätta vad förmiddagens statistikföreläsning gick ut på. Åh, meningsfullheten.

Okej, nu slumpade iTunes fram Last Christmas. Om en månad kommer den redan att vara spelad till döds i alla butiker, men nu är den fin och sorgsen. Den är ju det, egentligen.

A crowded room, friends with tired eyes
I'm hiding from you and your soul of ice
My God, I thought you were someone to rely on
Me? I guess I was a shoulder to cry on.

Flyttfågel

Efter enkätstillverkning hos min klasskompis idag mötte jag upp med N och hans pappa för att flytta ut N:s kvarlämnade grejer i lägenheten han bodde i förut. Déjà-vu från förra flytten, men saker och ting är ganska annorlunda nu. Lustigt att tänka sig att den lägenheten inte kommer att vara killnäste med feststämpel något mer, utan vuxen med samboskap. Saker förändras, the end of an era osv. Fastän vi var trötta och slitna tyckte i alla fall jag att det var märkligt skönt med kroppsarbete. Tunga lyft, spring i trappor. Jag har inte sprungit på över en vecka, kanske är det därför jag drabbas av en känsla av att nästan spricka/explodera/börja gråta med jämna mellanrum?

Nu ska jag försöka att inte tänka på något mer än att jag ser fram emot att se George och Izzy ånga på i Grey's Anatomy om några minuter. Lite Studio 60 på det kan kanske få separationsångesten att stanna på behörigt avstånd.

Status

N ligger och sover (trygghetskänslan) och jag petar i mig frukost. Jag har just varit kuliss på TV4:s morgonintervjuprogram (eller, jag var det förra veckan men det sändes nu). Min klasskompis och jag söker febrilt efter artiklar om skolbibliotek på sökdatorerna på Malmö stadsbibliotek medan regissören Ulf Hultberg intervjuas och spelar nyckelharpa i förgrunden. Nästan 15 minutes of (lokal) fame för mig (haka och nedåt.)

Och nu är jag snart försenad. Kanske kan jag en dag skriva något som åtminstone är i närheten av intressant här. Håll tummarna.

Vakuum

Jag är för trött för att blogga.

Helgnöje

Idag har jag varit på hockey. Jag och hockey har tidigare känts ungefär lika sannolikt som, tja, jag och rodeo. Men jag tar seden dit jag kommer och det var kul! Spännande med två perioder utan mål och sedan tre mål på kort tid i tredje, på något sjukt sätt kul att se spelarna slåss på isen och (tragi)komiskt att höra mogna HV-fans ropa "Brinner det!" till (rödhårige) Jörgen Jönsson (som vunnit två OS-guld, två VM-guld och fyra SM-guld) när han gick in i utvisningsbåset. Den kommentaren har man ju annars knappt hört sedan mellanstadiet.

HV71 vann med 3-0 mot Färjestad hemma. Bara så att ni vet.

Generation Ex

Jag är förtjust i Kents nya skiva (förutom den där Stockholmslåten). Jag gillar det kalla och synthiga, jag gillar att höra Jocke vara bitter över att bli gammal och jag gillar textrader som De ljög och bedrog oss med sanningen. Men jag märker att jag har svårt att stå för det. Det har inte varit okej att gilla Kent sedan Isola eller egentligen knappt sedan Ingenting Någonsin på första skivan. Vad tycker jag egentligen om sådant? Riktigt illa. Jag fyller 30 om drygt ett halvår, väx upp liksom. Det är okej att hata Kent om man inte gillar musiken, det är inte okej att hata dem för att vara rätt. Det gäller alla band, förresten.

Slut på präktighet.

Jag saknar att ha en dagstidning och irrar runt på nätet och läser. Jag upptäckte att en av mina favoritskribenter (ett faktum som inte gör mig det minsta unik, det är jag medveten om. Fast hade det funnits objektiva och allmängiltiga sanningar så hade Fredrik Strage är en av Sveriges bästa skribenter varit en sådan. Så är det bara.) listar de 100 största rockögonblicken på YouTube i DN. Fint att slå ihjäl lite tid med.

Här

Jag är tillbaka i Malmö igen och sitter som fallen från skyarna. Jag har ont i hela huvudet, inklusive under ögonen, över näsan och i kinderna. Klockan är bara fem och ändå är jag stressad över att hinna med något innan det blir kväll och Boston Tea Party och Dexter. Men vad ska jag hinna med? Promenad. Försöka undvika att stressa upp mig över alla arbeten som ska vara klara innan jul. Kan jag inte sluta stressa då? Oklart.

Innan jag åkte hem idag hade jag äran att träffa min yngsta moster, som mamma och jag hämtade upp på väg till tåget. Hon har bara något år kvar till 60 och är ändå flicksöt à la Lena Endre och smärt som en gymnast. Vi var och fikade och pratade om vegetarisk mat, träning, mitt liv och hennes liv. Om några dagar sticker hon och hennes man till Afrika igen över hösten och vintern och lever vad som i mina öron låter som livet. Bad i havet varje morgon, träning på gymmet, olika sammankomster med engelska kvinnor, till exempel book- and tea-meeting första tisdagen i varje månad och så lite mango och apelsiner i trädgården på det. Overkligt.