Hej då, kom snart tillbaka

N har varit i Malmö några dagar för att hänga och packa (han ska ju som bekant lämna staden, i alla fall för ett tag.) Det har varit fint att ha honom här igen.

Idag efter skolan hjälpte jag honom att städa ur rummet och bära ut alla välbekanta grejer till bilen. Till sist satte han sig själv i den överfyllda bilen, iförd ett par urgamla, håliga, blå Dr. Martenskängor, (han valde att ha dem på sig för att minska på packningen; de är ju ganska skrymmande), och körde iväg. Det kändes väldigt märkligt och vemodigt. Jag kan inte, vill inte, riktigt ta in det. Som sagt; jag vill ha alla mina vänner nära mig.

Nu är jag emo. Dagens låt får, passande nog, bli detta undersköna stycke av Stone Roses: titta, lyssna, rys.

Nystart

Idag var min första dag på bibliotekarieutbildningen i Lund. Jag var lika nervös som jag brukar vara när jag står inför något nytt och lyckades gå vilse bland alla de tjusiga villorna i Professorstaden innan jag hittade fram till Kulturanatomen. Tur att jag tog en tidig buss. Sedan var det upprop, presentationer, skräckpropaganda ("Vi kräver 40 timmars arbetsvecka!" "Jullov? Nähä, det har vi inte!") och föreläsning dagen lång. Jag drabbades av "det här är inte jag"- och "det här är jag"-känslor om vartannat. Det är drygt fyra år sedan jag sist satt och antecknade i en föreläsningssal. Det kändes alltså både hemtamt och fullständigt surrealistiskt. Det kommer att ta ett tag att vänja sig vid alla förändringar som sker just nu. Men Lund är fint (och kallt, som vanligt) och människorna verkar fina så jag hoppas på det bästa.

Sommaren känns redan avlägsen

Åh, kolla på B:s fina bilder på oss från när vi firade hennes födelsedag i Västra hamnen den femte augusti. Det känns redan som evigheter sedan.

Jag som kändis

Jag ids inte flytta mig från datorn och det känns som att jag varit i varje litet hörn av internet. Jag gjorde ett sådant där "Vilken kändis är du lik?"-test här. Jag testade med tre olika foton och här är mina lookalikes:

Johnny Depp
Kevin Costner (tack för den!)
Lauren Graham a k a Lorelei Gilmore (hurra!)
David Hassehoff
Minnie Driver
Andie MacDowell
Jenna Elfmann
Claudia Schiffer (hahaha!)
David Beckham
Claire Danes
Kirsten Dunst (kom upp på två av fotona, what?!)
Ryan Philippe
Angelina Jolie
Tea Leoni
Charlie Sheen
Mary-Kate och Ashley Olsen (inte på längden i alla fall, de räcker antagligen mig till höftbenet)
Christina Applegate
Fiona Apple
Katie Holmes

Vad ska man säga?

Bra vibrationer

Igår kväll traskade jag och J bort till Volym och parkerade oss vid det enda lediga bordet som råkade befinna sig precis nedanför dj-båset. Musiken var fantastisk hela kvällen och det var trevligt att sitta där och prata och lyssna. Efter ett tag kom en av dj-killarna fram till oss och undrade om vi hade trevligt. Jättetrevligt, svarade vi. Det hade han märkt, eftersom vi tydligen skrattade så mycket att hela dj-båset skakade och det fanns risk för att vinylskivorna skulle hacka. Oj då. Det vi skrattade så våldsamt åt var lite otippat Romeo Olssons fisdikt (scrolla ner) som vi inte tänkt på på länge. Sedan lugnade vi ner oss och musiken fortsatte att vara underbar och dj-killen var trevligheten personifierad.

Förutom poesi diskuterade vi killar. Vi har länge försökt sätta fingret på vad som skulle kunna göra en kille värd att starta upp något med. Igår kom vi på ett kriterium: någon som vill veta allt om en (och vice versa såklart.) Man borde aldrig nöja sig med mindre; ändå känns det som en något utopisk tanke.

Serenity now!

Igår var min sista dag på jobbet (jaja, jag ska vikariera när jag kan, men ändå.) Jag var så vansinnigt trött att jag inte orkade bli särskilt sentimental över det. De finaste avskedsorden kom från vaktmästaren och från mina gamla elever och kollegor som jag jobbat med i två år. De kallade in mig på min lunchrast och jag fick ett fint halsband av de vuxna och kramar av alla barnen. Jag antar att det är det jag kommer att sakna mest; närheten, den ömsesidiga bekräftelsen och känslan av att vara viktig för någon.

Hon som tar över mitt vikariat sa vid ett tillfälle att det skriker bibliotekarie om mig. Jag älskade henne för det. Tvivlar gör jag så bra själv. Jag vet att det inte finns några jobb och att jag inte har studiemedel så att det räcker och att jag är allmänt labil och förvirrad. Det behöver jag inte andra människor för att påminna mig om.

Innan jag gick hem igår satt jag på en bänk med en av sexåringarna jag jobbat med den här veckan. Hon tittade på mig och frågade:

- Har du en bebis i magen?
- Nej, ser det ut så?
- Ja-a!

Och jag hade inte ens en av mina svullna dagar! En kollega föreslog att jag borde ha svarat som hon själv hade gjort en gång: "Nej, det är gas, men tackar som frågar."

Böckerna i mitt liv

Ulrika skickar vidare till mig och jag älskar ju att lista böcker, so here I go (även jag tar ganska lätt på det där med en bok):

1. En bok som förändrat mitt liv

Den Hemliga Historien av Donna Tartt
The Wonder Spot av Melissa Bank
Illusionisten av John Fowles
Agnes Cecilia - En Sällsam Historia av Maria Gripe

2. En bok jag läser mer än en gång

Nästan alla jag gillar, särskilt:

Den Hemliga Historien av Donna Tartt
Flickornas Handbok I Jakt Och Fiske av Melissa Bank
The Wonder Spot av Melissa Bank
Sent I November av Tove Jansson
Personliga Angelägenheter av Märta Tikkanen
Glaskupan av Sylvia Plath

m. fl.

3. En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö

Alla Harry Potter-böckerna (på engelska.) Underbara, uppslukande och räcker länge.

4. En bok som fick mig att skratta

The Secret Diary Of Adrian Mole, Aged 13 3/4 av Sue Townsend
Loranga, Masarin Och Dartanjang av Barbro Lindgren. (Va, skaffa ett arbete och förstöra sina bästa år?! )
Kunde Jag Älska Skulle Jag Älska Det Här av Jan Stenmark

5. En bok som fick mig att gråta

Robson av Pernilla Glaser.

6. En bok jag önskar hade skrivits

Hur Man Blir Av Med All Sin Oro Och Alla Sina Nojor På Fem Minuter. På riktigt, alltså.

7. En bok som inte borde skrivits

Någon våldsporr-roman av Sidney Sheldon kanske? Det finns ju ändå så många redan.

8. En bok jag just nu läser

Tillsammans Är Man Mindre Ensam av Anna Gavalda. Jag kommer inte riktigt in i den.

9. En bok jag nyligen läst

The Man Of My Dreams av Curtis Sittenfeld. Jag saknar den.

10. En bok jag tänkt läsa härnäst:

En Vinter I Stockholm av Agneta Pleijel
Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro (om jag hittar den billigt. Jag köper alla böcker jag läser, det är lite som ett tic.)

11. Skicka vidare till fem bloggare

Joseful, Elinstallation, Summer Is Going To Take The Pain Away, intressesmurfarnas klubb, Anna Hellsten.


(Till alla böcker jag glömde eller inte kunde lista av utrymmesskäl: förlåt. Ni vet att jag älskar er ändå.)

I'm gonna smoke myself out of this rat hole if I'll have to wait 'til Monday

Himlen har öppnat sig var femte minut idag och mitt humör har varit nere i botten, för tredje dagen i rad. Klockan halv sju kom räddningen i form av Billie live på Malmöfestivalen. Det var mäktigt:






















Är det Juliette Lewis? Nej, bättre upp, det är M, Sveriges snyggaste basist.






















She said I'll call you at midnight, she did never call me at midnight.






















I wanna be you, I wanna be you, I wanna be you, you, you.






















But hey relaxation are you running from me? Hey hey relaxation are you hiding from me? Can somebody tell me where to find relaxation, I looked from my basement and down to the station.

















Nothing is gonna be alright, but thank you anyway!

Äntligen

Ikväll börjar det igen:
















Tack och lov, jag har längtat ihjäl mig. Kim Gordon och Thurston Moore från Sonic Youth ska tydligen vara med i säsongsavslutningen, som ett extra körsbär på glassen.

Trött dravel

Igår natt kunde jag inte somna alls. Det berodde delvis på att jag hade sovit halva dagen för att vila upp mig efter F:s fantastiska 30-årsfest i lördags (den, för mig, avslutande dansen till låt efter låt av Depeche Mode var så fin.) Det berodde också ganska mycket på att jag inte riktigt ville lämna söndagen och vakna till vardagen. Igår var jag nämligen ganska betagen av först en artist, sedan en bok.

Jag såg Nicolas Makelberge på Crush i våras, gillade det jag hörde, glömde bort det och råkade ramla över det igår igen. Sedan var det svårt att slita sig. Jag lyssnade in i det sista igår kväll och jag lyssnade det första jag gjorde när jag vaknade idag. Så sjukt snygg, vacker och drömsk musik.

Sedan läste jag ut The Man Of My Dreams innan det var meningen att jag skulle somna. Saknaden var omedelbar. Sista kapitlet var så oerhört träffande när det gäller att hänga upp sig på personer som inte känner likadant för en själv, hur svårt det kan vara att vänja sig av med att vara olycklig och pessimistisk och en massa annat svårt som gjorde mig alldeles klarvaken och lite ledsen. Jag älskade I En Klass För Sig, men frågan är om inte denna bok grävde sig ännu lite djupare in i mig.

Idag vaknade jag med svidande ögon och tungt huvud och begav mig till jobbet (sista veckan innan det är dags för studier igen) för att vikariera på en avdelning jag inte jobbat på förut. Det var barnens första skoldag och nya sexåringar var på plats. Dessa miniatyrmänniskor, de är en helt egen art. Roliga, men det tar lite tid att vänja sig vid de snabba humörsvängningarna och spontaniteten. Bland mina gamla elever var förvirringen bitvis ganska stor, eftersom inte alla visste om att jag skulle sluta. Det kändes ganska konstigt alltihopa. De känns ju fortfarande som mina.

La famiglia

Igår var S, en av mina bästa vänner, på blixtvisit i Malmö. Det var flera år sedan vi sågs sist.






















S var den första människan jag pratade med när jag flyttade till Växjö för att plugga till lärare hösten efter jag gått ut gymnasiet. Det var på uppropsdagen. Jag satt på trappan till Pelarhuset, skräckslagen och folkskygg, och undrade vad jag egentligen gjorde där. Alla mina drömmar om att plugga och flytta hemifrån var som bortblåsta och jag ville bara åka hem igen. Jag såg mig omkring och tyckte att alla människor var så avslappnade; de verkade alla redan känna varandra. Alla utom en. S satt också där själv, vi tittade på varandra och log och jag tänkte "hon ser inte så farlig ut." Så började vi prata och jag andades ut ganska direkt. Någon vecka senare, när jag precis flyttat in i min lägenhet och inte ville att mamma och pappa skulle åka hem, ringde det på dörren och där stod S. Hon hade kommit ihåg min adress och kände sig precis lika rädd och liten som jag. Hon kom i precis rätt tid. Vi tog en promenad runt campus, beundrade slottet och sjön och smög omkring runt korridorshusen. Vi kunde höra folk festa och, oerfarna festmänniskor som vi var, svor vi på att vi aldrig skulle gå ut. Det har vi skrattat åt ganska många gånger i efterhand.

Sedan var vi och J, som vi träffade någon vecka senare (och även en annan J ett tag, men det är en annan historia) varandras familj under hela studietiden i Växjö. Vi åt ihop, vi pratadepratadepratade, vi sände radio, vi spanade, vi dansade mycket (ha!), vi klippte av oss håret, vi utvecklades till helt andra människor än de vi var när vi kom dit som 19-åringar. De var mina första riktiga vänner.

Vi är fortfarande varandras familj. Jag och J bor nära varandra i Malmö och S bor i ett litet samhälle lite längre upp i landet. Vi har utvecklats ännu mer (och fått långt hår igen, i alla fall jag och S), men vi känner alltid igen varandra. Nu åker S till Nya Zeeland för att upptäcka sig själv ännu lite till. Det kommer att bli så bra.

















J och S, ma belles.

Älsklingstexter, del 4

Av alla sorgsna Cat Power-låtar är den här min favorit. På samma sätt som Sinéad O'Connor gråter på riktigt i videon till Nothing Compares 2 U, tror jag att Cat Power gråter när hon sjunger den här. Till och med gitarren gråter.

I want to be a good woman
And I want, for you to be a good man
This is why I will be leaving
This is why, I can’t see you no more
I will miss your heart so tender
And I will love
This love forever

I don’t want to be a bad woman
And I can’t stand to see you be a bad man
I will miss your heart so tender
And I will love
This love forever

This is why I am leaving
This is why I can’t see you no more
This is why I am lying
When I say that I don’t love you no more

-Good Woman, You Are Free (2003.)

En dåres försvarstal och lite annat

Folk verkar tvivla på och lägga ner sina bloggar till höger och vänster. Eftersom jag ibland kan vara ganska lättpåverkad leder detta till att jag givetvis börjar fundera över min blogg också. Varför skriver jag här egentligen?

Svaret är egentligen ganska enkelt och hittas i min underrubrik: Ett eget rum. (Det har jag stulit från Virgina Woolf. Allt av vikt jag säger har jag stulit ur en bok. Hon satte ju verkligen huvudet på spiken där; alla (kvinnor, var det då) behöver ett eget rum för att kunna andas och utvecklas.) Här kan jag härja hejvilt och det är okej, för ingen, ingen behöver läsa. Men jag behöver skriva. Jag spricker annars. Jag går omkring och formulerar mig i mitt huvud hela dagarna, det har jag gjort i många år, och det är skönt att ha ett eget rum där jag kan sätta formuleringarna på print. Jag blir alltid så ivrig när jag ser någon film jag gillar, hör en fantastisk låt, blir jätteledsen över något eller vad som helst och då är min första impuls oftast att skriva om det. Sedan kan man ju bara säga "Tack Internet" för att den som vill kan läsa det jag skriver. Det känns ju ändå mer meningsfullt då. Och det gör mig så glad.

Ibland står jag mig själv upp i halsen, men det är nog ganska bra egentligen. När jag var liten (och inte så liten heller, för den delen) tog jag ingen plats alls; jag var nästan osynlig. Det var nog mest mitt eget fel, men det är en helt annan historia. Jag har i alla fall mycket att ta igen.

Skönt att reda ut det där, nu kan jag slappna av. Nu tänkte jag okynnesskriva lite bara för the fun of it:

Jag har jobbat extra på min (gamla) skola den här veckan. Det har varit ganska mycket mental istid som det ju alltid är när det är lov. Jag har träffat några av mina fd elever och jag kommer att sakna dem mycket. Jag fick en stor kram av H, som jag står lite extra nära, och började febrilt fundera över hur jag skulle berätta för henne att jag inte kommer att vara kvar till hösten. Då tittade hon på mig och sa med lite sårad röst:
"Jaha, ska det bli kul att jobba i Lund till hösten då?" Hon visste redan. Min kollega hade berättat. Jag förklarade för henne att det här var en chans för mig att kanske hitta fram till något jag verkligen vill. Hon förstod. Hon är så klok.

Annars tycker jag att Patrick Ekwalls intervju med Sven Nylander var något av veckans höjdpunkt, kanske till och med något av det mest komiska jag sett i hela mitt liv. Sven såg ut som att han bar all världens sorger på sina axlar och Patrick Ekwall (som alltid ger mig kalla kårar av obehag) såg sträng ut i backslick och ställde frågor som antagligen var menade att uppfattas som hårda och raka, men mest kändes som om de vore tagna ur en sketch. Jag menar, de är ju säkert kompisar privat. Hade man kittlat dem hade de tappat masken och börjat skratta. TV4; alltid samma hobbybygge.

I morgon är jag ledig och jag tillbringar kvällen med att lyssna på Bruce Springsteens Nebraska (den tar form) och Hot Chips The Warning (kan man säga att musik är snygg? I så fall känns Hot Chips musik snygg.) om vartannat. Trots att jag har ont, är övertrött och känner mig ful kan jag inte låta bli att överväldigas av en lust att dansa när jag hör Over And Over med Hot Chip. Jag tar det som ett sundhetstecken.

Nu ska jag vänta in Scrubs-reprisen på TV6. Sedan ska jag glädja mig åt att jag inte behöver stiga upp tidigt imorgon.

En bra kväll som kändes sommar igen

Idag fyller min J år. Vi firade henne med lyxpizza på Vespa. Sommaren kom tillbaka lite dagen till ära. Det var en sådan fin kväll att jag måste bjuda på lite mingelbilder.

P.S. Vi var tydligen lite suddiga i konturerna ikväll:






















Paketöppning. Ett par snygga vantar från E, av hennes egen design.






















Istället för en av kork.

















Lite Maggie & Josefine-kärlek.






















F fyller år på lördag, så nu kan man tänka "grattis."






















E och hennes lyxpizza.

















På väg hem mot Möllan. Luften var rosa och kanalen spegelblank. Malmökärlek.






















Jag och J stannade till på Volym för att dricka. Jag trixade med kameran.






















På vägen hem rastade vi vid Eden, där J provade sina vantar och passade på att läsa ett födelsedagskort.

Spot on

Jag läser Curtis Sittenfelds senaste bok, The Man Of My Dreams, utan att blinka, känns det som. Ibland är det som att läsa sig själv (i ett klarsynt ögonblick). Inatt var jag tvungen att läsa följande stycke flera gånger och jag har ännu inte kunnat släppa det:

He is talking more slowly when he says, "I know I only met you once before today, but you seem like you have your act together. You don't seem like you need rescuing."
Is the depressing part that he's only half right - it's not that she doesn't need rescuing but that nobody else will be able to do it? She has always somehow known that she is the one who will have to rescue herself. Or maybe what's depressing is that this knowledge seems like it should make life easier, and instead it makes it harder.

Kalla mig Sam

Från Sigges blogg: Vilken karaktär är du i West Wing?














The idealistic speechwriter is well-liked by just about everyone. He's known for his excellent writing, sense of humor, and tendency to be clutzy. Although being younger than the rest of the staff, he's often treated as so, much to his dismay.

Jag har alltid varit mycket förtjust i Sam, så inte mig emot!

(Jag har dock aldrig varit involverad med någon call girl.)

(Egentligen är jag C.J. Cregg. Eller Amy Gardner. Önsketänkanden.)

The new me

Jag gick med F och J till Stajl By Malmö-jippot på St. Knuts torg idag. Där fanns så många fina grejer att man till sist inte kunde se skogen för alla träden eller hur man nu ska uttrycka det.

Jag träffade B där och hon drog med mig till en kille som bland annat sålde clipsörhängen. Jag har aldrig haft hål i öronen. När jag var liten och ville ta hål sa min mamma att jag var tvungen att vänta tills jag blev tretton. Klokt av mamma, tycker jag så här i efterhand. Min kompis erbjöd sig att ta hål med en knappnål och en isbit åt mig, men jag avböjde. Jag var väldigt orebellisk och dessutom rädd för smärta. När jag fyllde tretton tyckte jag att det var fult och tjejigt att ha örhängen, så jag var ganska glad att mina öron var intakta. Det är jag nog faktiskt fortfarande. Skillnaden är att jag idag tycker att örhängen är urtjusigt. Eftersom jag är rädd för ungefär allt i hela världen, nickelallergi inkluderat, är ju clipsörhängen det enda som gäller för mig. Så jag köpte ett par svarta plastclips. Det är roligt att ha dem på sig. Det känns lite som när man var liten och lekte vuxen och provade mammas högklackade skor, med skillnaden att jag ju är vuxen på riktigt nu. Skönt.

















Jag försöker se ut som att det inte är första gången jag har örhängen på mig i vuxen ålder.

Inte mer nu

Jag fryser och så råkar jag läsa detta om Den Hemliga Historien. Nu börjar jag nästan gråta. Artikelförfattaren är ju ute på en sådan enorm jäkla cykeltur att jag blir alldeles mållös. Ytlig amerikansk underhållnings- och spänningslitteratur. Jag slutar nästan andas.

Jag klarar inte av när någon kritiserar saker jag älskar. (Jag vet, jag vet, det är något jag borde jobba på.)

Jag går och lägger mig igen

Det är söndagen den 13 augusti och jag fryser igen. När jag steg upp för en timme sedan var jag tvungen att ta på mig strumpor och morgonrock. Jag minns inte när jag senast hade på mig strumpor och morgonrock. Det känns nästan onaturligt att ha strumpor på fötterna. Min vanliga rutin den här sommaren har varit att vakna, börja svettas och skynda fram till balkongdörren för att ställa den på vid gavel. Hade jag gjort det idag hade regnet börjat smattra på mitt parkettgolv också. Min fingrar är lite kalla och stela när jag skriver det här. Jag får hemska flashbacks från den onda vintern som aldrig tycktes ta slut, då jag frös i princip varje vaken sekund. Jag vägrar att börja min nya fryssäsong redan. Igår på Retro hade en tjej på sig stövlar och en yllejacka. Jag kände att hon var en svikare. Även om det känns som att sommaren är slut behöver hon väl inte kasta det i ansiktet på folk (mig) sådär. Hon verkade ju nästan fira det. (Jag vet, jag överreagerar. Jag är som små, små barn, som tror att varje ögonblick ska vara för evigt. Hemska tanke. Fast vissa ögonblick skulle ju gärna få vara i många, många timmar. Dock inte detta.)

It burns, burns, burns

Nu har jag sett Walk The Line för första gången.















Jag älskade den också. Himmel, rollprestationerna! Jag som inte ens gillat Reese Witherspoon innan och så kommer hon bara in och sopar mattan på det där viset. Och Joaquin Phoenix ÄR ju Johnny Cash.
Sedan var det fint att se äkta, komplicerad kärlek också.

Nu är min filmhelg slut. Det är tur det, för jag klarar nog inte av fler starka känslor på en helg. Jag känner mig helt golvad.

Jag var inte beredd

När jag lämnade KB inatt - till tonerna av All For Love med Bryan Adams och co., oväntat! - var det mörkt, kyligt och regnigt ute. Det fanns inte en tillstymmelse till sommar i luften. Något kändes annorlunda. Det kvittar om det blir varmt och soligt igen. Allt har redan förändrats.

Fredagsnöje

Jag tänkte försöka rycka upp mig lite och se Vapnet på KB ikväll. Egentligen gillar jag bara låten Kalla Mig, men den gillar jag väldigt mycket för den delen.

Jag har bränt (cd-brännare är fortfarande nytt och coolt för mig) en skiva till min lilla uppvärmningsfest innan. Jag tycker själv att den är mycket bra:

Lite ball, 2006-08-11

1. Legal Man - Belle & Sebastian
2. You're Gorgeous - Babybird
3. Central Reservation (The Then Again Version) - Beth Orton
4. Banquet - Bloc Party
5. Ett Fall Och En Lösning - bob hund
6. Kalla Mig - Vapnet
7. Boy From School - Hot Chip
8. Lauren Caught My Eye - Crash
9. In Your Room - Depeche Mode
10. 2D2F - Avenue D
11. It Pays To Belong - Embassy
12. I'd Rather Dance With You - Kings Of Convenience
13. Daft Punk Is Playing At My House - LCD Soundsystem
14. Burning Hearts - My Favorite
15. Konichiwa Bitches - Robyn
16. Maneater - Nelly Furtado
17. Too Young - Phoenix
18. Such Great Heights - Postal Service
19. I Don't Need Love I've Got My Band - Radio Dept.

I wish I knew how to quit you

Jag har precis sett Brokeback Mountain för första gången.













Jag är helt knäckt.

V och Evey

Jag har precis sett V For Vendetta för första gången.















Jag tycker att den var helt fantastisk. Så stiligt gjord, som en blandning av en saga och en dyster framtidsskildring. Jag blev extra glad av att få se Stephen Fry spela den dandy han nog på många sätt är i verkligheten också. Han är en av mina hjältar i det verkliga livet och han var det i filmen också. Annars är ju V min favorithjälte just nu, känns det som. Han slåss lika snyggt som Neo, han reciterar Shakespeare och han har ett sorgligt förflutet och en sargad själ. Klart jag faller.

Natten

Så, hur hanterade jag resten av gårdagsnatten?

Jo, jag åt upp en påse chips på under 30 minuter, tog en dusch, sprayade Donna Karan Be Delicious i luften och tittade på två inspelade avsnitt av Gilmore Girls, som jag hittade i mina gömmor. Stars Hollow är ju själva definitionen av trygghet, så bara att se det på tv var lite av en tröst. Sedan låg jag vaken med vidöppna fönster och lyssnade på ljuden utanför till ungefär klockan halv fem. Mamma ringde vid åtta-tiden för att kolla läget och jag var så totalt borta att jag frågade henne om hon ringde på mitt nödnummer, A3355. Det blev tyst i luren och sedan sa hon: "Men Margareta, vad säger du nu?" Jag tänkte efter, skrattade till och sa: "Nänä, då ringer du på det andra, B5667 (eller någon annan sifferkombinaton jag glömt nu.) "Men Maggan, hur är det med dig?? Nu blir jag rädd! Vet du vem du pratar med?" Eftersom jag fortfarande inte riktigt kunde fokusera fick jag låtsas att jag var klar i huvudet: "Jaja, haha, nä jag bara är lite yr, jag måste ha drömt."Det måste jag ju. Sanningen är att jag fortfarande inte vet vad jag fick mina nödnummer ifrån. Jag minns ingen dröm och det kändes verkligt när jag sa dem. Det var väl stress, antar jag.

Just i denna sekund luktar det nybakat bröd i min lägenhet (alltså, jag bakar inte, det hade varit väldigt ovanligt. Det kommer nog från butiken nedanför.) och jag lyssnar på Stone Roses på hög volym. Shake it (känslan) like a polaroid picture, ungefär.

Inte precis vad man väntat sig av den här dagen

Jag är lite skakig. Idag när jag och några vänner var hemma hos D, som bor i huset runt hörnan, på lunch kände vi plötsligt lukten av brandrök. Jag sprang ut i trapphuset och tittade ut över vår gemensamma innergård. Röken vällde fram ur taket från huset som sitter ihop med mitt. Jag blev alldeles iskall från topp till tå och rusade iväg ut på gatan och sällade mig till folkhopen framför mitt hus. Mitt hem. Brandbilar och polisbilar kom från höger och vänster kändes det som. Jag och B gick in i mitt hus för att stänga min balkongdörr och kiknade nästan av röken som fyllde trappuppgången. Väl ute igen pratade jag med några grannar och fick veta att det brann på vinden bredvid vår vind. Jag, som bor precis under vinden, kände mig inte direkt lugn. Jag är livrädd för eld och bränder. Bara lukten av dem räcker för att panikkänslorna ska börja dyka upp i kroppen.

Vår port spärrades av, rökdykare dök upp, saker bara hände. Jag försökte hålla mig lugn och tänka på människorna som faktiskt bor i huset det brann i. Det gick sådär.

Till sist verkade det vara över. Brandmännen började packa ihop och vi fick gå in igen. Min lägenhet var dimmig och luktade som en blandning av lägereld och svavel. Jag ville bara gråta. Vinden var så full av rök att ögonen tårades när man öppnade dörren. Mina lungor värkte av lukten och säkert ångesten också.

Jag öppnade fönstren på vid gavel och hängde hos J. Gick för att prata med några brandmän och bad dem kolla läget på vår vind. De var så underbara! Jag älskar när folk är så välmenande och omhändertagande. Den sotige brandmannen menade att läget var ok och att röken nog skulle försvinna av sig själv så småningom. Det kändes lite bättre för ett tag.

Nu är det natt och jag sitter själv med alla fönstren öppna och vet inte om jag inbillar mig eller om min lägenhet luktar rök. Jag vill inte bli påmind. Jag känner mig liten, ensam och otrygg. Jag är inte van vid att känna mig otrygg och utelämnad hemma. Detta är ju min värld, liksom. Hur ska jag någonsin kunna sova?

3..6..9..sekunder av ljus

Lättnaden som följer när man har ringt jobbiga samtal till till exempel doktor och (ex-)chef (äh, just det samtalet var inte så jobbigt egentligen, jag bara avskyr att prata i telefon med folk som inte är, eller skulle kunna bli, mina vänner) leder nästan alltid till shoppingrus. En kort tid av något som nästan liknar sorglöshet infinner sig innan man inser att problemen inte är borta, utan bara på behörigt avstånd. Man kan hinna köpa mycket under den korta tiden.

Idag blev det:

*Ett smalt, rött lackskärp.

*En fynd-topp på Combination - butiken som verkligen menare REA! när de har rea. Alla Triple5Soul-toppar för 100 kronor styck. Min hade kostat 499 pix. Jag älskar sådant.

*En ägg- och tomatmacka och en kopp kaffe.

*En Hot Chip-skiva och en Bruce Springsteen-skiva (tipsskiva!). En märklig kombination, kan tyckas. Något gammalt, något nytt,(inget lånat, inget blått.)

En kväll att sakna i vinter

J sitter i min soffa och kollar på foton, B messar med D med mobilen, jag sitter med datorn framför tv:n och pratar med N, som masshandlar gammal musik, på ICQ:n. Samtidigt pratar vi alla tre, med våra röster, äter godis och kollar på fransk semierotisk film (Swimming Pool.) Ah, sommarfrihet!

I spent the summer wasting
The time was passed so easily
But if the summer's wasted
How come that I could feel so free?

Belle & Sebastian, A Summer Wasting

Älsklingstexter, del 3

Den här låten, och det här bandet, har jag kanske tjatat om tillräckligt vid det här laget, men jag kan inte ha ett tema med namnet "älsklingstexter" och utesluta en av de mest värdiga låtarna, så man får stå ut med lite mer tjat. Det är förresten J som ska ha ett stort tack för detta låtfynd. Det var hon som valde in den i rotationen när vi sände radio ihop för 100 år sedan. Jag tänker alltid på henne när jag hör den.

Refrängen är egentligen allt som behövs för att förstå:

If I ever feel better
Remind me to spend some good time with you
You can give me your number
When it's all over I'll let you know

Jag menar, hur ofta känns det inte så?

Resten av låten är ett fantastiskt långt uppräknande av sakernas tillstånd och den känns så angelägen och mitt i prick att jag har den uppsatt på kylskåpet, faktiskt. Hur vemodig den än må vara så ger den mig lite hopp också.

Äh, jag måste citera hela, trots att den är lång:

They say an end can be a start
Feels like I've been buried yet I'm still alive
It's like a bad day that never ends
I feel the chaos around me
A thing I don't try to deny
I'd better learn to accept that
There are things in my life that I can't control

They say love ain't nothing but a sore
I don't even know what love is
Too many tears have had to fall
Don't you know I'm so tired of it all
I have known terror dizzy spells
Finding out the secrets words won't tell
Whatever it is it can't be named
There's a part of my world that' s fading away

You know I don't want to be clever
To be brilliant or superior
True like ice, true like fire
Now I know that a breeze can blow me away
Now I know there's much more dignity
In defeat than in the brightest victory
I'm losing my balance on the tight rope
Tell me please, tell me please, tell me please...

If I ever feel better
Remind me to spend some good time with you
You can give me your number
When it's all over I'll let you know

Hang on to the good days
I can lean on my friends
They help me going through hard times
But I'm feeding the enemy
I'm in league with the foe
Blame me for what's happening
I can't try, I can't try, I can't try...

No one knows the hard times I went through
If happiness came I miss the call
The stormy days ain't over
I've tried and lost know I think that I pay the cost
Now I've watched all my castles fall
They were made of dust, after all
Someday all this mess will make me laugh
I can't ewait, I can't wait, I can't wait...

If I ever feel better
Remind me to spend some good time with you
You can give me your number
When it's all over
I'll let you know

It's like somebody took my place'
I ain't even playing my own game
The rules have changed well I didn't know
There are things in my life I can't control
I feel the chaos around me
A thing I don't try to deny
I'd better learn to accept that
There's a part of my life that will go away

Dark is the night, cold is the ground
In the circular solitude of my heart
As one who strives a hill to climb
I am sure I'll come through I don't know how

They say an end can be a start
Feels like I've been buried yet I'm still alive
I'm losing my balance on the tight ropeTell me please, tell me please, tell me please...

If I ever feel better
Remind me to spend some good time with you
You can give me your number
When it's all over I'll let you know

Phoenix - If I Ever Feel Better, United, (2000)

En bra sak

Nu har den kommit:

















Återigen, handlingen: Hannah Gavener is fourteen in the summer of 1991. In the magazines she reads, celebrities plan elaborate weddings; in Hannah's own life, her parents' marriage is crumbling. And somewhere in between these two extremes-just maybe-lie the answers to love's most bewildering questions. But over the next decade and a half, as she moves from Philadelphia to Boston to Albuquerque, Hannah finds that the questions become more rather than less confusing: At what point can you no longer blame your adult failures on your messed-up childhood? Is settling for someone who's not your soul mate an act of maturity or an admission of defeat? And if you move to another state for a guy who might not love you back, are you being plucky-or just pathetic?

Jag längtar efter att få börja läsa den, måste skynda mig att läsa ut A Heartbreaking Work Of Staggering Genious.

Ny dag, samma sak

Candy says, I've come to hate my body
and all that it requires in this world.

Firande

Min vän B fyller 25 år idag och vi firar i dagarna två. (Fastän jag, givetvis, fortfarande är tre år äldre än henne känns vi mer jämngamla nu. 25 är en magisk gräns.) Igår var vi på KB och tittade på Otur och Firefox AK. Ingen av akterna gjorde mig speciellt upphetsad; Otur gjorde mig till och med lite irriterad. Hon hade två tjejer bakom sig som dansade med speglar i händerna. Jag vet inte varför.

Sedan körde Magnus Bjerkert (från David and the Citizens och Adrian recordings) igång dansgolvet med lite Phoenix, Embassy, Postal Service, New Order, Fleetwood Mac (yay!) och annat fint och då kändes det så mycket bättre. Sedan blev det plötsligt sommaren 2003, när han spelade Big Sur med The Thrills. Sommaren 2003 var på många sätt en av de bästa somrarna. Jag och B var stammisar på hans dåvarande klubb Rimini. Vi hade båda haft en ganska jobbig vår och en slö start på sommaren. Det dansade vi bort på Rimini, bland annat till lyckopillret Big Sur. Det kändes nästan konstigt att höra den igen nu, på samma dansgolv, med samma dj, tre år senare. Jag vet inte ännu hur den här sommaren står sig i jämförelse med andra somrar. Vissa dagar har varit himmelska, solen har varit fantastisk, men mycket av tiden har jag bara varit ängslig och orolig. Upp, ner, upp, ner, helt enkelt.

Idag mötte vi födelsedagsfoxen ute vid havet. Vi åt "frukost", vilade, pratade och doppade fötterna. Det var vilsamt, varmt och skönt.

















G, B och D äter frukost på solstolar. Glassa kallas det.


















Vi doppar fötterna i det ljuvligt svala havet.

















B är fin i brunt och vitt, jag har solglasögonen på sned och någons mage ville vara med på bild.


Ikväll ska vi på det igen. Det blir nog pop på Retro.

Lite saknad, bara

Han är bara så söt att jag inte vet vad ska göra med mig själv. Bara tassens små rosa trampdynor rör mig nästan till tårar.

Trivsel och komfort

Och nu till något helt annat.

I slutet av 90-talet var hög midja på byxor något av det fulaste som fanns. Jag minns när J var pionjär (i vårt gäng) och köpte sina Leejeans med låg midja - en ny värld öppnade sig. Tantröven och mammamagen kändes som bortblåst och jeansen satt snyggt. Det bör tilläggas att låg midja då innebar navelhöjd.

Sedan dess har begreppet låg midja omdefinierats. Ordet "midja" borde inte ens ingå, då jeansen sitter på halva häcken. Trivseln är, liksom snyggheten, obefintlig. För trivseln, och detta får inte glömmas bort, är ack så viktig. I ett anfall av tillfällig sinnesförvirring - och ren desperation, man måste ju ha jeans! - köpte jag för ett par år sedan ett par jeans med så låg midja att det enda sättet att bära dem på var stående och på fastande mage (i en smal del av menstruationscykeln.) Jag har använt dem två gånger - den ena gången fick jag nästan gå hem från jobbet av obehag (jobbigt att inte kunna sitta ner på en hel dag), den andra gången var jag konstant kissnödig eftersom linningen tryckte rakt på blåsan. Det är inte ett värdigt liv.

Klart att nya vindar börjar blåsa. Den höga midjan har ju varit på ingående i ett par år, men det är först nu man börjar kunna hitta den på H&M. Jag var såklart skeptisk först och är väl fortfarande det på sätt och vis. Så är det ju alltid med nya grejer. Jag fick till exempel se mig själv som elvaåring iförd midjehöga pösiga jeans med instoppat grällt linne på film i helgen - det var allt annat än attraktivt. Kan man bära upp en hög midja utan att se ut som en småbarnsmamma anno 1991? Blir inte benen groteskt överdimensionerade? Får man inte världens putmage?

Johodå. Men då får det vara så. Jag orkar inte längre. Idag köpte jag ett par svarta byxor där byxlinningen befinner sig i midjehöjd. Det känns ovant, men när jag provade dem nyss kände jag att det började bubbla lite glatt i bröstet. Att kunna bära ett par byxor som inte skär in någonstans, som låter magen få plats, som (enligt mig) är snygga och som är sköna ska bli mitt nya ideal. Det känns nästan som en feministisk frigörelse, ett statement. Varför ska man klämma in sig i byxor designade för skrinna barnkroppar?, och allt det där. Skulle man en dag se sig i spegeln och tänka "hjälp, mina ben är en mil långa!" eller "oh himmel, min häck är längre än min överkropp!" får man väl ta på sig en lång tröja över, liksom. Det är nog en vanesak, helt enkelt.

Jämförelse:

















Häckhöjd: tortyrjeansen. Man kan nog inte på bild se hur obekväma och fula de är, men tro mig, det är de.

















Midjehöjd: Du sköna, nya värld. Jag ska göra en karriär av att ha mage och häck.

He's got the best taste in music

I gårdagens avsnitt av Scrubs (100:e reprisomgången?) spelades New Slang med The Shins när JD filosoferade över dagen som gått. Samma låt är det som Sam (Natalie Portman) har i sina lurar när hon och Zach Braffs rollfigur träffas första gången i Garden State; "it'll change your life, I promise you."

Eftersom jag vet att Zach Braff är ganska inblandad i produktionen av Scrubs och att han gjorde i princip allt när det gäller Garden State drar jag nu slutsatsen att Zach älskar den låten. Vilken sjuk tillfredsställelse det måste vara att göra en film eller ett tv-program och använda de där låtarna som betyder mest för en.

New Slang har inte förändrat mitt liv (än), men efter att ha lyssnat på den ett antal gånger igår och idag kan jag i alla fall säga att jag tycker mycket, mycket om den.

Älsklingstexter, del 2

Det fanns en tid då jag hade kunnat kommunicera enbart med hjälp av olika bob hund-citat.
Thomas Öberg vet hur man säger allt, och han vet hur man säger det på ett oväntat och samtidigt alldeles självklart sätt. Fatta då hur svårt det var att välja ut en text - jag tänkte och tänkte och tog såklart den mest vemodiga av dem. Den känns lite som en stream of consciousness, sådant man tänker på strax innan man ska somna.

En person klipper upp
sina dåliga tankar
som ett stängsel
strax därpå
ett problem
lämnar kroppen
och all trängsel

Önskningar som slår in
det sker för sällan
det blir nånting mittemellan

Upp, Upp, Upp, Ner, Omslag: Martin Kann, (1996)

Varför just denna text? Helt enkelt för att det är så det är.

The end of an era

I natt fick jag reda på att N, en av mina närmsta vänner, ska lämna Malmö. För ett tag säger han, men jag vet inte, lämnar man ställen bara för ett tag? Och det spelar egentligen ingen roll, ett tag är illa nog. Jag hade anat det; jag har ett sjätte sinne ibland. Fastän jag förstår alla hans skäl till att göra något annat blev jag sur och hade lust att be honom att kamma sig. Fast mest blev jag bara ledsen. Jag är dålig på förändringar och jag vill ha mina vänner på nära håll. Nu måste jag vänja mig av med att han finns här.

Mayday!

Okej, jag behöver ny musik och det snabbt! Jag måste sluta lyssna på Radio Dept:s Pet Grief, annars är det risk för att jag älskar sönder den och det vore fruktansvärt. Jag har inte köpt en skiva sedan det var kallt ute och nu har jag fått lite mer lön än jag trodde, så det gäller att passa på innan jag blir snål.

Kom igen, tipsa mig! Alla genrer går bra, utom reggae och sådant de spelar på Crushs stora dansgolv (och nu menar jag inte under den tiden då man kunde höra Erlend Öye och Phoenix där.)