When nothing else matters

I nästan varje avsnitt av Californication händer det något som jag inte kan släppa. Sexscenen mellan Hank och hans ex i gårdagens avsnitt var snudd på fulländad. Ordlös kommunikation, tröst och samförstånd. Eller som Dave Gahan för fram det i min nya (gåshudsframkallande) favoritlåt:

To the soul's desires
The body listens
What the flesh requires
Keeps the heart imprisoned
What the spirit seeks
The mind will follow
When the body speaks
All else is hollow

You keep me waiting
For the promise
That is mine
Please stop debating
Please stop wasting
Your time

Oh I need your tenderness
Oh I need your touch
Oh I dream of one caress
Oh I pray too much.

Återförening

Ikväll lagade jag middag till J, sedan kom hon och åt den. Det såg ut såhär:

Till efterrätt blev det kaffe och lite hembakt.

I bakgrunden: rekvisitan till ett stilleben som vi kallar Från druva till vin.

På besök

Idag har min uppsatspartner och jag besökt det yrkesförberedande gymnasium vi ska utgå ifrån i vår undersökning. Skolan består av 400 elever som läser fordons- eller hantverksprogrammet. Av dessa elever är sju (!) tjejer. Som gamla samhälls/humanistelever var vi inte direkt vana vid miljön, vilket kändes lite spännande på sitt sätt. Efter att ha hälsat på den trevlige bibliotekarien följde vi med honom till personalrummet för att dricka kaffe. Där möttes vi av en av lärarna, en äldre man med bred skånsk dialekt. "Hallå töser, vilka är ni?" När vi förklarade att vi var där och rekade för vår uppsats sade han att han trodde att vi var där för att "kolla in pågarna." När vi satte oss vid bordet frågade han om vi hade läst tidningen idag. När vi svarade nekande sköt han fram tidningen mot oss och rubriken löd ungefär Könssjukdomar ökar bland unga. Sedan skrockade han menande och nöjt. Vad var grejen med det?! Professionell lärare, verkligen. Två helt okända kvinnor och han inleder med en inte så subtil hint om att vi är ganska promiskuösa. Wanker.

Efter en rundtur på skolan frågade vi bibliotekarien om det var något mer han ville säga innan vi skulle bege oss därifrån. Han sa att killarna på skolan inte är så vana vid att se tjejer där och att vi nog fick vara beredda på blickar och förslag. På vägen ut satt en grupp killar vid utgången. "Hallå tjejer, ursäkta, vilka är ni? Är ni mina nya lärare? Jag svär, om ni är det, jag lovar att inte missa en enda lektion!" Vi skrattade och skämtade lite och min kompis förklarade att vi skulle bli bibliotekarier. "Bilmekaniker?", blev killens svar och det var ju humor. Han var ganska rörande. Blir det inte värre än så är det ju verkligen ingen fara. Fortsättning följer.

Weirdo

Jag är tillbaka i Malmö efter en omtumlande och omväxlande helg med begravning, storm och kombinerat födelsedags- och ettårsfirande (yay!) med N i Jönköping. För att inte falla in i samma förlamande, gastkramande mentala istid som förra veckan - och förrförra och... - har jag idag aktiverat mig hela dagen. Uppstigning, uppsatsplanering, springtur i pissregn, långfika med B, städning och lite tv i kväll. Ju mindre tid jag tillbringar hemma, desto bättre. Hoppas jag. Jay Kays I was born to run and built to last, you’ve never seen my feet cause they move so fast upprepas i mitt huvud. Fråga mig inte varför eller om det ens stämmer, men det finns ju sämre textrader att fastna i.

Sail on, silvergirl

Idag har vi begravt min faster och det var samma märkliga blandning av sorg och skratt som det brukar vara på begravningar. Ena stunden rinner tårarna, andra stunden pratar man utbildning med sin kusin. Det var en fin begravning, som omringades av stark storm och regn som inte har lugnat ner sig än. Strömmen gick i församlingshemmet, precis när middagen var över och alla gäster reste sig. Finast var när min fasters granne, efter mina kusiners önskemål, sjöng Bridge Over Troubled Water. Hon berättade att den sista versen påminde henne om min faster, hennes gråa hår och silversmycken. Mamma, pappa och jag har lyssnat på Simon & Garfunkels version fem gånger sedan vi kom hem. Det går inte riktigt att sluta.

Sail on silvergirl,
Sail on by.
Your time has come to shine.

All your dreams are on their way.
See how they shine.
If you need a friend
I'm sailing right behind.
Like a bridge over troubled water
I will ease your mind.

Känslan man har

Edward Hopper, New York movie.

Olika tårar

Idag har jag blivit gråtfärdig tre gånger, nämligen:

- När jag fick reda på att min klasskompis är gravid genom att hon skickade en länk till sin ultraljudsbild. Det var så fint!

- När jag pratade med S på telefon och hon lyssnade och stöttade och var på sitt alldeles speciella sätt.

- När en man framför mig i kön på Konsum kissade på sig. Jag antar att han var gravt alkad, eftersom han luktade sprit och såg rätt härjad ut. Det var bara så sorgligt, jag kunde känna hans skam och blev så ledsen över att man kan vara så illa däran att man inte kan kontrollera sig i en kö.

You should cut down on your porklife, mate, get some exercise

Jag kan ibland förbanna att jag var så lam på högstadiet och gymnasiet och ja, egentligen fram till för något år sedan, att jag ratade allt som hade med sport och träning att göra. Det kändes alltid väldigt präktigt och ute med motion, en åsikt som var vanlig i mitt gäng och som känns väldigt pinsam idag. Tänk om jag inte hade hoppat av volleybollen och satsat på basketen? Det hade varit kul att använda kroppen och vara riktigt bra på något.

Förra våren började jag jogga mest för att jag ville hitta ett sätt att bli så utmattad att jag till sist skulle slappna av. Jag hade inte riktigt räknat med konditionen, styrkan och känslan av välmående och kroppskontroll som kom på köpet. Det var underbart och på många sätt en räddning. Nu är jag på intet sätt ett joggingess, men det lilla räcker för mig. I vintras när det blev kallt och mörkt och jag inte hade pengar till att gå med i ett gym, började jag köra Blossoms träningspass hemma. (Uncool? Whatever.) Den här övningen fick mig att vilja ge upp livet då:

Från SVT.

För att göra den lättare kan man göra den med böjda ben, men även det var tortyr för mig i början. Idag gjorde jag 20 dips med raka ben och ville inte lägga mig ner på golvet efteråt! Varje liten framgång är viktig för mig nu. Jag älskar resultat.

Veckoslutet

Hopper-favorit: Room in New York (1932). Tillsammans är man mindre ensam?

Vi har haft en sådan bra helg, N och jag. En lisa (eller snarare N) för själen. I fredags tog N:s mamma och faster med oss till Köpenhamn och det var så skönt att släppa tankarna på uppsats och allt annat och bara vara där med dem och titta, prata, skratta, umgås. Solen öste ner, luften var klar och kall och världen var som ny igen. Vi var på Statens Museum for Kunst och jag dreglade mer över Hopper-affischerna i museibutiken än landskapsmålningarna på utställningen, även om vissa av dem var riktigt fina också. Sedan gick vi igenom Kongens Have ner mot Ströget och vidare till lite butiker och la grande finale: Illums Bolighus. Där önskar man att man vore antingen miljonär eller en skicklig tjuv. Väl hemma i Malmö orkade vi inte med så mycket mer än pizza, På Spåret och allmänhäng. Skönt nog.

Igår sov vi länge, åt frukost länge, åkte och kollade på dyra bilar genom skyltfönster, lagade mat och råkade kolla på hela Melodifestivalen fastän det inte var meningen. Det var i och för sig värt att se Carolas stela leende när hon inte gick vidare till final. Unleash the fury, förmodligen. Sedan blev kväll till natt och natt till morgon och vips så var vår helg slut. Fast i mitt huvud får den fortsätta att pågå.

Idag har jag sett Two Days in Paris. Den var underhållande, sann, överdriven, jobbig och lite sorglig. Som Before Sunrise och Before Sunset, fast ännu mer ocensurerad och lite svårare.Varför måste allting som människor har ihop vara så svårt? frågar man sig. För att vi alla är lite rädda och needy, förmodligen. Konstigt vore det ju annars. Min favoritreplik i hela filmen kom från Marion (Julie Delpy): There's a moment in life where you can't recover any more from another break-up. And even if this person bugs you sixty percent of the time, well you still can’t live without him. And even if he wakes you up every day by sneezing right in your face, well you love his sneezes more than anyone else's kisses. Jag är svag för sådan romantik.

Okej, jag ska baka

På min födelsedagsfest för två år sedan hade J bakat jättefina födelsedagsmuffins med bokstäver på som tillsammans bildade Grattis Margareta. Efter ett tag hjälptes ett par killar åt med att i stället bilda det ack så poetiska ordet grisf***a. Det kommer aldrig att sluta vara roligt.

Jag har haft några dagar (eller veckor och månader, känns det som ibland) när jag inte riktigt kan ta mig ur sängen. När jag väl lyckas vill jag inget hellre än att parkera mig under täcket igen. Det har jag också gjort. Igår eftermiddag låg jag under täcket i två timmar. Sedan flyttade jag mig till soffan. Vi kommer inte riktigt loss med syfte och problem till vår uppsats och det driver mig till vansinne. Jag är inte riktigt gjord för att skriva uppsats eller vara långsiktig. Jag vill alltid bara bli klar och se slutet. Det är svårt när man ska hålla på med något en hel termin. Min vilja att bli klar försöker samsas med en vilja att göra något riktigt bra och en känsla av att vara inkompetent. Som vanligt vinner den mest negativa känslan och den föder fler negativa känslor. Jag är nu inte bara en inkompetent student, utan även överkänslig, oförmögen att strukturera mitt liv, dålig på att kommunicera, ful, en trist matlagare och överhuvudtaget ganska meningslös och ointressant. Med andra ord så är jag inte Mia Törnblom.


Men idag ser himlen ut så här och det känns nästan övernaturligt. Kan den vara så blå? Mer än en dag i taget? Kan den please, please vara så maj-augusti?

Jag fick en inbjudan hem till en konferens om svenskämnet för alla som läst till svensklärare i Växjö de senaste tio åren. Jag blir så sugen på att åka ("hjälp, varför har jag pluggat vidare igen, jag kanske borde fortsätta att vara lärare?") om inte annat så för att sitta sal Leonardo igen som jag gjorde för drygt tio år sedan. Då var jag ett sådant litet glin (men jag hade ändå vett att rasa över att förläsaren ägnade tid åt att berätta att reflektion kan stavas både med x och kt. Jag glömmer det aldrig. Idiotförklaringar får mig att koka.)

Jag behöver något starkt

Jag skulle vilja vara lite mer som Detective Superintendent Jane Tennison.

Söndag

Jag är helt slut efter att ha hälsat på min gammelfaster på sjukhuset i Lund. Eftersom hon alltid stått oss nära och jag är den enda som bor här nere fick jag på något sätt representera hela familjen och jag kände mig mest som ett barn. Min gammelfaster är 99 år gammal och har varit förvånansvärt pigg och klar fram till förra veckan, då hon drabbades av proppar i hjärnan. Nu var hon liten, förvirrad och otroligt trött. Vad som krossade mitt hjärta lite var att hon på sin sjukbädd, 99 år gammal, fortfarande tar upp den kärlek hon förlorade för över 60 år sedan. Han valde en annan. Hon har haft ett rikt liv i alla fall, så ingen fara på taket. Men det där "mister du en står dig tusen åter" är rätt svajigt. Ibland finns det tydligen bara en.

När jag skulle gå frågade hon om vi skulle se till att hon fick vila där hon ville. När hon hörde mitt ja nickade hon och log.

When the routine bites hard and ambitions are low

Japp, snart dags för schlager. Bäst att grunda med något helt annat för att inte drabbas av sockerchock.

Joy Division.

Och de som överlevde.

Från soffan

Kvällens tv-ögonblick:

*Mona Sahlins "jag har bitit i en citron"-min när Filippa Reinfeldt (djäkligt fit och med glittrigt linne för att vara gay friendly) skulle dela ut pris för årets kämpe på Gaygalan.

*Pekka Heinos "nah, det där var rätt dåligt"-skak på huvudet och snörp på munnen när Rachel Molin härmade Liza Marklund på Gaygalan.

*Prinsessan Victoria och Daniel Westling, när de fångades i bild under hockeymatchen mellan Sverige och Ryssland och satt och snackade i stället för att kolla på matchen. Vad var roligt med det? Jo, att Daniel var klädd för ett styrelsemöte i skjorta, överrock och oklanderligt bakåtlimmad frisyr. På en hockeymatch! Kom igen, fimpa överrocken åtminstone!

*Samtalen mellan Hank och hans ex, eller snarare, stora kärlek och mellan Hank och hans dotter i Californication. Närstudier i intimitet.

Stockholms blodbad revisited

Igår tillbringade jag några timmar med att vänta på en läkare, vilket inte gav så mycket mer än ett besked om att mitt blodvärde var rejält lågt. Det kom inte direkt som någon chock, men det var skönt att få veta att det även finns fysiska förklaringar till min matthet, oförmåga att ta mig ur sängen på morgonen och tunghet i huvudet. Alltid något. Och att börja rasa över sjukvården igen är jag för trött för just idag. Nya tag i morgon.

Efter ett uppsatsmöte idag slank jag in på Benettonrean och gjorde årets fynd nummer två: en stickad Sisleytröja som känns lite skidåkare och kan vara bra att ha i stället för jacka på våren. Den verkar inte klias och stickas heller. Antingen blev det fel i kassan eller så var det mer rea än jag trodde, för halva priset av 570 blir ju inte direkt 170. Gött mos i vilket fall. När jag kom hem visade det sig att tröjan matchade en ring som jag fått av N. Jag gillar verkligen när saker bara faller på plats sådär. Vardagslyx, ungefär.

Oh no, not me again

Jag gillade den här hemskt mycket också:

Bonuseffekt: Min bruna Fred Perry-piké med vita detaljer går en ny vår till mötes.

*

Jag är i Malmö igen. På tåget gick jag först med öppen gylf genom hela vagnen. Sedan somnade jag med öppen mun. Show hela vägen, med andra ord. Nu känns det som att jag håller på att drunkna. Ej kul. Ska kolla på Abby i Cityakuten, som börjat dricka igen. Det är smärtsamt att se hennes tillvaro krackelera.

Se!

Igår såg N och jag den bästa filmen vi sett på länge: Seth Rogens Superbad. Filmen, som bygger på ett manus som Seth Rogen började skriva på redan som 13-åring, handlar om tre killar som går sista året i high school. De är inte det minsta häftiga eller populära, men de är såklart lika intresserade (eller kanske snarare fixerade) vid tjejer ändå. För att få komma in på den coola festen där alla tjejer kommer att befinna sig erbjuder de sig att fixa spriten och, ja, man kan väl räkna ut att det hela inte är en helt enkel och smärtfri process. 

Jag gillar verkligen de tre tonårskillarna handlingen kretsar kring. Evan är den Seth Cohen-aktiga, snälla och tafatta killen som är på väg till Dartmouth och bara vill väl, Seth är som en något mänskligare Cartman i South Park och Fogell är den megajudiska och överintelligenta nörden som på sitt falskleg antar det helt osjälvkritiska namnet McLovin (utan förnamn). Trots att man redan en minut in i filmen har hört fler svordomar, könsord och allmänna referenser till sex än vad som brukar rymmas i tio amerikanska filmer tillsammans, blir dialogen på något sätt ändå bara sympatiskt och, framförallt, rolig. De tre kompisarna är så rörande och hjärtevärmande i all sin frustration och spelade självsäkerhet. Överhuvudtaget känns filmen som en komisk och faktiskt väldigt hjärtlig skildring av teenage angst och teenage lust. Bra jobbat, Seth.

Status

Jag är i Jönköping och tillbringar kvällen med en dator i knäet. Läser, kollar lite videor på YouTube, kastar ett öga på N:s NHL-spel på tv:n. Lugnt, skönt och ungefär allt jag orkar just nu. Uppdaterar mer när (om) min hjärna kickar igång igen. Håll tummarna.