Hej då

Nej! Det är plusgrader ute. Jag visste att de var på gång, men hoppades att de skulle ta en annan väg. Piss. Igår kväll åt vi födelsedagstårta hos N:s föräldrar och efter det, vid nio, gick han och jag ut på promenad med hunden. Det var ungefär fyra minusgrader, några centimeter snö, vindstilla, stjärnklart och ljus överallt. Det är precis så vintern ska vara. Jag saknar det redan. Jag såg ett stort rött hus med snö på taket som kändes lite som ett drömhus, med betoning på dröm.

Nu ska jag snart jobba och hindra elver från att kasta isbollar på varandra. Great fun.

Ice, ice, baby

Orolig och spänd vecka, som lämnat mig hispig, stel och känslig för minsta ljud eller tanke. Det hjälper inte hur många gånger jag inser att det är onödigt att oroa sig för saker som inte går att påverka; min hjärna skiter i allt vettigt jag tänker. Men igår skrattade jag hela min rast så att jag jag halvlåg och grät åt några av mina nya kollegors berättelser om pinsamma ögonblick. Det var oerhört uppfriskande och välkommet att känna den där arbetsplatssamhörigheten jag hittills har saknat. Jag slappnade av i säkert fem minuter, yay.

Vintern har kommit och sopat bort regnet och leran och det är ju definitivt en trevlig känsla att vakna till pastellhimmel och rimfrost. I förmiddags snodde jag N:s iPod - eftersom min dels var urladdad, dels uttjatad - och tog vägen längs Vättern in till stan. Jag lyssnade på Jakob Hellman, som jag, på den tiden alla andra lyssnade på honom, avfärdade som en mes, vilket jag idag tar tillbaka. Oh wow, vilken skiva. Eftersom vågorna gick höga och det var flera minusgrader ute hade alla buskar och grenar vid vattnet täckts av is, vilket var så sjukt vackert och sagolikt att jag blev skitarg över att inte ha med mig annat än min mobilkamera. The Ice Storm är en av mina absoluta favoritfilmer och det såg ut precis som i slutet av den (fast inte lika sorgligt och ödesmättat.) Jag är nästan löjligt upphetsad över att ha fått upplevt detta fenomen.


Så där ödsligt kan det se ut tio minuter från Jkpg city. I love it. Men åh, vad det grämer mig att jag inte hade en vettig kamera med mig!

I stan fanns det som vanligt inte ett enda klädesplagg som passade mig. För stort, fel skärning, midjan för högt upp, illasittande. Detta är tredje helgen i rad jag inte hittar en klänning. Nästa helg måste jag ha en.

Nu ska jag, kanske, lyckas kolla på Låt Den Rätte Komma In, om Mac minin vill. (Min skit-pc vill i alla fall inte. Apple, I count on you.)

Inte direkt Bette Davis eyes

Om Brothers med denna reklambild på Mats Sundin vill skrämma iväg folk från sin butik har de helt klart lyckats. Blicken! Jeez. I denna storlek är den kanske ganska harmlös, men uppförstorad på busskuren vid mitt jobb är den stenhård. Killermachine.

Att sova i skift

Igår kväll skulle jag bara luta mig lite mot N:s ben när han invigde sitt nya NHL 09. Jag somnade ungefär direkt och vaknade sedan precis innan han skulle till jobbet vid tjugo i två. Då tog jag en macka och laddade datorn med första avsnittet av min nyinköpta säsong sju av Gilmore Girls. Ganska pigg lade jag mig i sängen och började kolla. Vid sex i morse vaknade jag med ett ryck. Datorn stod på (ett under att jag inte sabbat den på något sätt) med fläktarna på högvarv och lamporna lyste i hallen och på toa. Jag släckte och ställde undan datorn. Sedan kom N hem, sade god morgon och satte sig vid sitt spel. Jag somnade om. När han kom och lade sig låg jag och drog mig en stund. Sedan steg jag upp vid nio, alldeles pigg och ganska nöjd med att ha två dagar ledigt, som vid närmare eftertanke kommer att gå så tragiskt fort att jag väljer att ignorera det.

Sittenfeld och Mumin 4-ever

Det här gör att det känns ganska bra att American Wife ligger på mitt sängbord och väntar.

*

Och det här var intressant och sant. De muggar jag använder mest är nog Snusmumriken och Hemulen. Snusmumriken är ju något av en frihetsidol och Hemulen är lika nojig som jag. (Sedan är det fina motiv också.)

Killen hela dagen

Jag är verkligen inte den som faller för tecknade figurer (Nalle Puh och Hello Kitty, usch!), men Yoshi är svår att motstå när han kör runt och babblar i Mario Kart Wii. Jag blir alldeles varm i bröstet.

You had me at "wanna hold you like a secret"

Alltså, denna låt (klicka på lyktstolpen ovanför låttiteln). Väldigt mycket Red House Painters-känsla och det kan aldrig någonsin vara fel.

Wanna hold you like a secret
wanna hold you like a hand
wanna hold you like a prisoner in the arms of my remand
caught for good

Because to leave you with those days
is never something i could do
there'll always be a part of me that needs to be with you
that's just what's true

There you were black silve,r dressed in gold
like every story ever told
a million words in so few sentences
when you spoke to me, it rang out like a song
that dared all ears to hear it wrong

To never know
to never see
to never reach a place to be
to never understand your way has put a limit on my days

So long, it's too late
so i said heart, translate
cause i don't understand a thing that you say

Diplomerad

Idag har jag åkt till Lund tur och retur för att närvara vid diplomceremonin för oss nyblivna bibliotekarier. Det var högtidligt och pampigt med tal, blåskvintett och utdelning av diplom. Jag kände dock inte att det angick mig, på något sätt. Jag jobbar med det jag jobbade med innan jag började plugga igen. Jag är långt ifrån biblioteksvärlden. Jag har inte jobbat ens en timme på ett bibliotek, varken under eller efter utbildningen. Värt.

Höjdpunkten med resan var dock att sitta i J:s kök och umgås med henne, hennes kille, deras bebis, Y och min uppsatskompanjon E samt att dricka öl med den sistnämnda och hennes kille och mamma efter ceremonin. Good times.

Hela resan dit och hem lyssnade jag oavbrutet på den fantastiska bland-cd jag fick av en kollega i veckan efter att ha kört mitt vanliga gnäll om att jag aldrig lyssnar på någon ny, bra musik. Jag föll handlöst för Heart Translation med Art of Fighting. Åh, jag har längtat efter att känna så igen!

Vilket uppvaknande, yay!