Born in the USA

Efter ett studiebesök hos Eventgänget (park, sol, häng, lite lek, vin) såg jag äntligen Rocky, som jag i många år känt att jag borde se. (Finns det något prat om en filmkanon, på samma vis som det talas om litterära kanon? I så fall tänker jag mig att filmer som Taxi Driver, Scarface, Deer Hunter och Rocky är med där. Därmed inte sagt att jag är för kanon, jag har bara väldigt lätt för att tänka i listor och kategorier.) Första halvan var lååångsam och det var lite svårt vid att vänja sig vid Rockys lätt efterblivna sätt att tala. När jag sedan kom in i stämningen, gillade jag mest den där lite skitiga, fadda 70-talskänslan och, framförallt, Rockys kamp för att få den tysta, knepiga tjejen* som ingen annan ser och skulle de av en händelse råka se henne, skulle de anse henne vara helt körd. Det var riktigt fint. Tafatt, men äkta.

Tjejens bror: You really like her?
Rocky: Sure I like her.
Brorsan: I don't see it, what's the attraction?
Rocky: I don't know. Fills gaps, I guess.
Brorsan: What's "gaps"?
Rocky: I don't know. She's got gaps, I got gaps, together we fill gaps, I don't know...

Det är så det ska vara.


*Att hon sedan genomgår något slags omärklig make over och plötsligt är skitsnygg är ju en annan historia.