Ice, ice, baby

Orolig och spänd vecka, som lämnat mig hispig, stel och känslig för minsta ljud eller tanke. Det hjälper inte hur många gånger jag inser att det är onödigt att oroa sig för saker som inte går att påverka; min hjärna skiter i allt vettigt jag tänker. Men igår skrattade jag hela min rast så att jag jag halvlåg och grät åt några av mina nya kollegors berättelser om pinsamma ögonblick. Det var oerhört uppfriskande och välkommet att känna den där arbetsplatssamhörigheten jag hittills har saknat. Jag slappnade av i säkert fem minuter, yay.

Vintern har kommit och sopat bort regnet och leran och det är ju definitivt en trevlig känsla att vakna till pastellhimmel och rimfrost. I förmiddags snodde jag N:s iPod - eftersom min dels var urladdad, dels uttjatad - och tog vägen längs Vättern in till stan. Jag lyssnade på Jakob Hellman, som jag, på den tiden alla andra lyssnade på honom, avfärdade som en mes, vilket jag idag tar tillbaka. Oh wow, vilken skiva. Eftersom vågorna gick höga och det var flera minusgrader ute hade alla buskar och grenar vid vattnet täckts av is, vilket var så sjukt vackert och sagolikt att jag blev skitarg över att inte ha med mig annat än min mobilkamera. The Ice Storm är en av mina absoluta favoritfilmer och det såg ut precis som i slutet av den (fast inte lika sorgligt och ödesmättat.) Jag är nästan löjligt upphetsad över att ha fått upplevt detta fenomen.


Så där ödsligt kan det se ut tio minuter från Jkpg city. I love it. Men åh, vad det grämer mig att jag inte hade en vettig kamera med mig!

I stan fanns det som vanligt inte ett enda klädesplagg som passade mig. För stort, fel skärning, midjan för högt upp, illasittande. Detta är tredje helgen i rad jag inte hittar en klänning. Nästa helg måste jag ha en.

Nu ska jag, kanske, lyckas kolla på Låt Den Rätte Komma In, om Mac minin vill. (Min skit-pc vill i alla fall inte. Apple, I count on you.)