I sleep with the tv on

Himlen över hustaken på Västra Sorgenfri är kvällsblå och övergår i lila och rosa. Man kan nästan se att det är kallt ute, men på samma gång kan man ana sig till att det finns en vår där ute, någonstans.

Jag är öm under trampdynorna efter en explosiv utekväll på Inkonst. Jag vill ge alla som stod bakom Club Understanding varsin djup kyss (särskilt den ena dj:n) som tack för den fantastiska musiken (Relight My Fire! Love Schack! Moneybrother två gånger! Belle and Sebastian! Not Forever!) Mina vänner på dansgolvet (och i resten av världen) Josefine, Maria, Lisa, Cecilia och Vickey kan också få varsin kyss, om ni vill. Ni vet var jag finns.

Nu ska jag fortsätta med Josh Rouse på repeat (jag gråter nästan) och invänta Six Feet Under, som är nästan omänskligt intressant just nu. Brenda är tillbaka, Lisa är på gränsen till nervsammanbrott och Claires romans med sin konstskolekompis har en domedagskänsla över sig.

Greta

Min farmor dog idag klockan 13.01. Mamma ringde mig när jag gick på stan och jag kände ingenting särskilt. Farmor har varit senil i nästan 10 år och tillbringat ett antal år på ålderdomshem. För några dagar sedan drabbades hon (antagligen) av vinterkräksjukan, som sedan slog ut hennes organ ett efter ett. Man har inte så mycket motståndskraft när man ligger stilla nästan hela dagarna.

Jag kände som sagt inget särskilt. När pappa ringde en stund senare och hans röst bröts när han berättade att hon "lämnat den här världen" och att han satt bredvid henne där hon låg på sängen, alldeles stilla, kändes det lite mer. Mest för hans skull. Han kändes så liten. Det var ju trots allt hans mamma. Själv har jag inte haft så mycket kontakt med henne på länge, länge. Hon har ju lämnat den riktiga världen för länge sedan för att återgå till sin barndom och ungdom. Hon mindes allt om sin mamma och pappa på gården i Vittaryd, men hon kände inte alltid igen sina barn när de kom och hälsade på.

Jag känner att jag vill skriva några ord om farmor, tvinga mig att minnas för att det känns rätt att göra det.

Jag är döpt efter henne. Hon har dock alltid kallats för Greta och jag för Maggan (vilket nedköp för min del, varför kunde inte jag få vara en Greta också?) Hon och farfar bodde i huset bredvid oss när jag var liten och jag var där jämt. Jag drack kaffe med grädde och sockerbit i mungipan med farfar, åt hallongrottor och så bjöd farmor mig på Doktor Dryl. Hon hade en kartong med dockor som var mycket gamla, säkert från 40-talet, och jag brukade plocka fram dem och leka med dem varsamt. De var en fin kontrast till mina 80-tals-Barbies. Hon hade även mängder med serietidningar, mest 91:an, Lilla Fridolf, Åsa-Nisse och annan bondkomik. Jag läste dem om och om igen. Jag minns inte så mycket mer än just kaffet, halstabletterna, dockorna och serietidningarna. Jag blev äldre och fick andra intressen och kände säkert dåligt samvete över att jag inte var inne hos henne varje dag längre. (Farfar var oftast ute och grävde på åkrarna.) Hon brukade komma ut på trappan när jag kom hem från skolan och vinka och så fick hon en kram. Så gick tiden och hon blev snurrig och på dåligt humör och slutade minnas livet som det är.

Sista gången jag träffade henne var i julas och hon var lika glad och rolig som hon varit de sista två-tre åren. Det dåliga och envisa humöret övergick till ett slags sorglöst, fnissigt humör då. Hon skämtade om farfar (som hon oftast minns) och räknade upp sina barn ungefär som man erinrar sig inlärda, tyska prepositioner, "Vera, Monika, Doris och Bertil." Hon frågade om jag var pappas fru och skrattade så gott när jag förklarade att jag var hennes barnbarn och hennes namne. "Lilla Margareta", sa hon då.

Egentligen var det hon som var "Lilla Margareta" för hon gick mig knappt till midjan längre, gammal och böjd som hon var. Och som en liten flicka i sättet.

Jag tror och hoppas att hon var glad i sin dimma.

Kejsarens nya kläder

Jag byter kläder lite för ofta på den här sidan. Hamnmotivet just nu är kanske lite corny, men det får mig att tänka på Beth Ortons Daybreaker, Josh Rouses nya, underbara skiva och Martha's Vineyard och andra drömresemål, så jag behåller det så länge.

Jag är på jobbet och drönar. Hittills idag har jag: läst Sydsvenskan (fortfarande ingen artikel som går upp mot rap-kuppen), druckit kaffe, hjälpt Lena bygga pariserhjulet i Folkets Park i papp, spelat tre i rad med Emma, kollat på en oslagbar dansuppvisning med Julia, 6 år (allvarlig blick, dramatiska rörelser) och surfat på internet. Klockan är kvart i elva. En höjdardag för vilken slacker som helst.

Dagens synonym för rappare: pratsjungande män

ur Sydsvenskan, 23/2-05.

"Rappare slog 22-åring

MALMÖ. En 22-årig man har polisanmält att han blivit misshandlad av fyra rappare. Han uppger att han mött de pratsjungande männen på Södra Förstadsgatan i måndags kväll, de omringade honom och började rappa. När uppträdandet var slut frågade de honom om han trodde på Gud. Efter frågan fick han ett knytnävsslag i ansiktet och sedan sprang männen, som var i 20-årsåldern."

Är detta detta en bortklippt scen ur Arrested Development eller ur valfri film av Wes Anderson? Jag kommer inte att kunna somna för jag kan inte sluta fnissa. Denna notis är nästan konst.

Nobody outside

Jag skrev att jag inte hade något att berätta. Det är egentligen inte sant. Jag har massvis, jag svämmar snart över. Det är bara det att jag inte kan få fram orden, jag vet inte vem jag skulle säga dem till och jag vet inte ens om jag själv vill höra dem längre. Jag har pratat sönder vissa saker i mitt huvud och det går nästan inte att få dem över mina läppar längre. Jag ids inte, jag kan inte, jag vet inte hur. År läggs på år och jag står på samma ställe som förut. Saker och människor runt omkring mig utvecklas och förändras, men var är jag? Fastfrusen i ett tillstånd som blir mer och mer konstant? Drömmar och hopp om förändring som snart börjar te sig löjliga. Kroppen börjar visa tecken på ålder, vita strån i håret, veck som samlas runt armhålorna, men var är jag? Vem ska jag vara? Såhär?

Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv.

Detta var vad som sköljde över mig under kvällens konsert med Anna Ternheim, som var mycket fin, mycket stämningsfull och uppenbarligen mycket sorgsen.

Värt att nämnas

Jag var på nya klubben Popscene på Panora igår och uppskattade musiken (Live Forever, She Bangs the Drums, Girl from Mars etc.) att jag snart fyller 27 och inte till exempel 21 (skryter till exempel inte om att jag rökt på på förfesten och att jag är med i tre band, som killen som lade beslag på Vickey gjorde), killarna i The Gabb med sina prydliga frisyrer och fina cardigans, att jag inte är indie.

Rolig konversation 1:
Kille jag aldrig pratat med kommer fram till mig.
Killen: ”Vi träffade på förfest hos Johan innan Crush för nån helg sen!”
Jag: ”Nej.”
Killen: ”Jo!”
Jag: ”Neej.”
Killen: ”Jo!”
Jag: ”Neeej.”
Killen: ”Jo!!”
Jag: ”Okej då.”
Killen går.

Rolig konversation 2:
Telefonsamtal med mamma:
Jag: ”Jag var så hungrig när jag kom hem inatt att jag höll på att gå av!
Mamma: ”Du borde ha stekt pannkakor.”
Jag: ”Halv fem på morgonen!!?”
Mamma: ”Ja, det brukade jag alltid göra.”
I loove min mamma!

Efterlängtat: Josh Rouse nya skiva! Ska införskaffas så fort lönen sätts in på mitt konto! Jag har känt sådan sympati för den mannen sedan jag tvångsköpte Under Cold Blue Stars helt utan förväntningar våren 2002 för att recensera för Sista Brefvet. (Nej, man fick aldrig skivorna man recenserade där. Man antingen lånade dem från radion eller köpte dem själv.) Underbar skiva! Liksom 1972 som kom för något år sedan. Nya skivan är en leaving Nashville/d.i.v.o.r.c.e-skiva och let’s face it, olycklig kärlek och uppbrott gör de bästa skivorna.
Jag har inte så mycket annat att berätta. Det slog mig när jag lyssnade på någons äventyr i telefon och kom att det enda som hänt mig var saker på jobbet. Och jag skulle kunna go on and on om hur fantastiskt roliga och egensinniga mina elever är, men är rädd att jag skulle låta som Fröken Sverige, ”jag älskar barn!”

Crash

Min sida, www.geocities.com/maggiemellow, är omöjlig för tillfället (för evigt?) och kraschar så fort jag ska uppdatera. Eftersom jag fick lust att skriva så får den här bloggen duga så länge.