Greta

Min farmor dog idag klockan 13.01. Mamma ringde mig när jag gick på stan och jag kände ingenting särskilt. Farmor har varit senil i nästan 10 år och tillbringat ett antal år på ålderdomshem. För några dagar sedan drabbades hon (antagligen) av vinterkräksjukan, som sedan slog ut hennes organ ett efter ett. Man har inte så mycket motståndskraft när man ligger stilla nästan hela dagarna.

Jag kände som sagt inget särskilt. När pappa ringde en stund senare och hans röst bröts när han berättade att hon "lämnat den här världen" och att han satt bredvid henne där hon låg på sängen, alldeles stilla, kändes det lite mer. Mest för hans skull. Han kändes så liten. Det var ju trots allt hans mamma. Själv har jag inte haft så mycket kontakt med henne på länge, länge. Hon har ju lämnat den riktiga världen för länge sedan för att återgå till sin barndom och ungdom. Hon mindes allt om sin mamma och pappa på gården i Vittaryd, men hon kände inte alltid igen sina barn när de kom och hälsade på.

Jag känner att jag vill skriva några ord om farmor, tvinga mig att minnas för att det känns rätt att göra det.

Jag är döpt efter henne. Hon har dock alltid kallats för Greta och jag för Maggan (vilket nedköp för min del, varför kunde inte jag få vara en Greta också?) Hon och farfar bodde i huset bredvid oss när jag var liten och jag var där jämt. Jag drack kaffe med grädde och sockerbit i mungipan med farfar, åt hallongrottor och så bjöd farmor mig på Doktor Dryl. Hon hade en kartong med dockor som var mycket gamla, säkert från 40-talet, och jag brukade plocka fram dem och leka med dem varsamt. De var en fin kontrast till mina 80-tals-Barbies. Hon hade även mängder med serietidningar, mest 91:an, Lilla Fridolf, Åsa-Nisse och annan bondkomik. Jag läste dem om och om igen. Jag minns inte så mycket mer än just kaffet, halstabletterna, dockorna och serietidningarna. Jag blev äldre och fick andra intressen och kände säkert dåligt samvete över att jag inte var inne hos henne varje dag längre. (Farfar var oftast ute och grävde på åkrarna.) Hon brukade komma ut på trappan när jag kom hem från skolan och vinka och så fick hon en kram. Så gick tiden och hon blev snurrig och på dåligt humör och slutade minnas livet som det är.

Sista gången jag träffade henne var i julas och hon var lika glad och rolig som hon varit de sista två-tre åren. Det dåliga och envisa humöret övergick till ett slags sorglöst, fnissigt humör då. Hon skämtade om farfar (som hon oftast minns) och räknade upp sina barn ungefär som man erinrar sig inlärda, tyska prepositioner, "Vera, Monika, Doris och Bertil." Hon frågade om jag var pappas fru och skrattade så gott när jag förklarade att jag var hennes barnbarn och hennes namne. "Lilla Margareta", sa hon då.

Egentligen var det hon som var "Lilla Margareta" för hon gick mig knappt till midjan längre, gammal och böjd som hon var. Och som en liten flicka i sättet.

Jag tror och hoppas att hon var glad i sin dimma.