Nobody outside

Jag skrev att jag inte hade något att berätta. Det är egentligen inte sant. Jag har massvis, jag svämmar snart över. Det är bara det att jag inte kan få fram orden, jag vet inte vem jag skulle säga dem till och jag vet inte ens om jag själv vill höra dem längre. Jag har pratat sönder vissa saker i mitt huvud och det går nästan inte att få dem över mina läppar längre. Jag ids inte, jag kan inte, jag vet inte hur. År läggs på år och jag står på samma ställe som förut. Saker och människor runt omkring mig utvecklas och förändras, men var är jag? Fastfrusen i ett tillstånd som blir mer och mer konstant? Drömmar och hopp om förändring som snart börjar te sig löjliga. Kroppen börjar visa tecken på ålder, vita strån i håret, veck som samlas runt armhålorna, men var är jag? Vem ska jag vara? Såhär?

Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv.

Detta var vad som sköljde över mig under kvällens konsert med Anna Ternheim, som var mycket fin, mycket stämningsfull och uppenbarligen mycket sorgsen.