En anledning till att jag önskar att man inte behövde se den efterlängtade Sex and the City-filmen på bio är att de andra i salongen är tjejer som före filmen haft en tjejdag (hata sådana uttryck, till exempel tjejmiddag!) med spa/skönhetsbehandling/champagne samt klätt upp sig i fåfänga försök att likna Carrie. Det är knappast uthärdligt.
J skriver om seriens kärna och (den orättvisa) kritiken mot serien/filmen här och det är pang, pang, pang, huvudet på spiken.
2 kommentarer:
Jag har försökt formulera vad det är jag inte gillade med filmen, vad det var med den som gick så fel, eftersom jag älskade serien så mycket. Jag håller med om att kritiken angående tjejernas strävan är helt obefogad, jag förstår inte varför det är så himla fult att vilja hitta någon att dela sitt liv med (de säger aldrig att det är det alla måste göra, det är bara något de vill och jag förstår inte varför alla eldar upp sig så himla mycket över det). Problemet med filmen tyckte jag snarare var att karaktärerna inte var så livfulla som de var i serien. De var mer själlösa karikatyrer än de levande kvinnorna man möter i tv-serien, och det var mest det som gjorde mig så besviken. Hej, det här blev långt och förvirrat men det hamnade här ändå.
och jag har ju fortfarande inte sett filmen, gah! blir mer och mer sugen för alla kommentarer jag hör (måste bara komma över mitt biomotstånd.) det är intressant det du skriver, att de är så levande och lätta att sympatisera med är ju det bästa med serien!
Skicka en kommentar