Årets...

Jag sitter i ett nedsläckt rum och funderar över de där topplistorna jag brukar sammanställa vid den här tiden på året. De kommer inte att se ut som de brukar. Jag har läst mindre än på länge, sett väldigt många gamla filmer och inte hört någon ny musik. Hm. Minnet tycks dessutom vara svagare än någonsin, men om någon skulle ställa mig mot väggen idag skulle det se ut ungefär såhär:

Årets böcker:

Två av mina favoritförfattare släppte nya böcker i år (båda dessutom med ordet American i titeln): Siri Hustvedt och Curtis Sittenfeld. Bara det är ju värt ett yay. Den förstnämndas roman, The Sorrows of an American, var lika vemodig och vacker som titeln antyder. En ren, stillsam njutning att läsa. Inte lika makalöst bra som What I Loved, men ändå. Sittenfelds bok, American Wife, har jag läst ungefär fem sidor i, men jag känner redan att den kommer att omfamna mig på samma sätt som Prep och The Man of my Dreams.

Två svenska romaner har stannat i mitt minne. Åsa Linderborgs Mig äger ingen fick mig att gråta på X2000 i maj och Jon Ajvide Lindqvists Människohamn framkallade nästan feber för någon månad sedan.

Årets filmer:

Oj, vad många filmer jag sett! Sådär så att det är svårt att hitta någon film när man går igenom Hemmakvälls hyllor. Minns jag dem alla? Nej. Och de jag gillat bäst, som Eastern Promises, Atonement och Juno, hör nog egentligen till förra årets topplista.

Låt den rätte komma in var precis lika vackert kuslig som jag hade hoppats. Sex and the City-filmen var sevärd och nödvändig, men inte lika knivskarp och djup som tv-serien. Jag har njutit mycket av samtliga av Judd Apatows filmer, där Superbad, Walk Hard och Forgetting Sarah Marshall, som vi såg igår, nog hamnar i toppen. Så mycket humor. Och Apatows favoriter Seth Rogen, Jonah Hill, Paul Rudd, Michael Cera och co. gör alltid äkta, stabila insatser.



Årets tv:

Åh, var ska jag börja? Ingen har väl missat hur mycket jag älskade Tell Me You Love Me? Eller fantastiska Californication? Och mitt West Wing-maraton, som påbörjades i juni och avslutades lagom till den verkliga valspurten i september, kommer jag sent att glömma. Jag saknar den serien om inte varje dag, så varje vecka. Världens bästa. Någonsin.


Årets musik:

Eh, har jag lyssnat på någon musik som kommit ut i år? Det är sjukt. I min iPod har bara samma gamla Fleetwood Mac, Interpol, Badly Drawn Boy och Bowie som vanligt spelats. Quality never goes out of style.