Värt att nämnas

Jag var på nya klubben Popscene på Panora igår och uppskattade musiken (Live Forever, She Bangs the Drums, Girl from Mars etc.) att jag snart fyller 27 och inte till exempel 21 (skryter till exempel inte om att jag rökt på på förfesten och att jag är med i tre band, som killen som lade beslag på Vickey gjorde), killarna i The Gabb med sina prydliga frisyrer och fina cardigans, att jag inte är indie.

Rolig konversation 1:
Kille jag aldrig pratat med kommer fram till mig.
Killen: ”Vi träffade på förfest hos Johan innan Crush för nån helg sen!”
Jag: ”Nej.”
Killen: ”Jo!”
Jag: ”Neej.”
Killen: ”Jo!”
Jag: ”Neeej.”
Killen: ”Jo!!”
Jag: ”Okej då.”
Killen går.

Rolig konversation 2:
Telefonsamtal med mamma:
Jag: ”Jag var så hungrig när jag kom hem inatt att jag höll på att gå av!
Mamma: ”Du borde ha stekt pannkakor.”
Jag: ”Halv fem på morgonen!!?”
Mamma: ”Ja, det brukade jag alltid göra.”
I loove min mamma!

Efterlängtat: Josh Rouse nya skiva! Ska införskaffas så fort lönen sätts in på mitt konto! Jag har känt sådan sympati för den mannen sedan jag tvångsköpte Under Cold Blue Stars helt utan förväntningar våren 2002 för att recensera för Sista Brefvet. (Nej, man fick aldrig skivorna man recenserade där. Man antingen lånade dem från radion eller köpte dem själv.) Underbar skiva! Liksom 1972 som kom för något år sedan. Nya skivan är en leaving Nashville/d.i.v.o.r.c.e-skiva och let’s face it, olycklig kärlek och uppbrott gör de bästa skivorna.
Jag har inte så mycket annat att berätta. Det slog mig när jag lyssnade på någons äventyr i telefon och kom att det enda som hänt mig var saker på jobbet. Och jag skulle kunna go on and on om hur fantastiskt roliga och egensinniga mina elever är, men är rädd att jag skulle låta som Fröken Sverige, ”jag älskar barn!”