Living in oblivion

Jag mår skit och försöker koncentrera mig på saker i nuet för att inte alldeles tappa fotfästet. Som doften av säkert hundra sorters blommor när jag promenerar utmed grusvägen utanför vårt hus. Känslan av kvällssolen på ryggen när jag sitter vid de chockrosa pionerna i trädgården. Pappas snabba, eleganta dator. Molle (gammal, farbrorlik, katt) som lunkar godmodigt mot mig var jag än är, alldeles dammig på ryggen efter att ha rullat sig på marken i tid och otid. Micke (ung panter) som slocknar på soffryggen och endast vaknar för att bita mig i håret. Lars, när han sjunger "nothing is gonna be okey, but thank you anyway" i Summercat och får det att låta som en tröst. Och det här:

www.finistere.se

Jag älskar denna kvinna som började närma sig 60 och bara lämnade allt och körde tills hon hittade ett ställe att trivas på. Stället blev Finistère i Bretagne och det låter helt förtrollande.

The best of times and the worst of times

It was the best of times, it was the worst of times /.../ it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us, we had nothing before us /.../

ur A Tale of Two Cities av Charles Dickens

När det bästa och det sämsta händer samtidigt är det svårt att välja sida. Svårt att fokusera, svårt att hoppas och svårt att fungera över huvud taget. Jag kommer på mig själv med att vara förväntansfull inför det bästa för att sedan huggas i ryggen av det sämsta. Tyvärr är det inte bara ett val. Det sämsta drar mig till sig. Det är ju själva f-n att den mörka sidan alltid ska vara starkare.

Så idag, denna första dag på min fria sommar, har jag gråtit en skvätt på stan över sakernas (känslornas) tillstånd, pratat i telefon med en nonchalant sjuksyster, värmts av solen när jag steg ut från arbetsförmedlingen, känt mig frustrerad över någon, fikat på M:s innergård, planerat med Billie the Vision, varit lite gråtfärdig i telefon och somnat av utmattning efter Buffy. En blandning av sött och salt, eller vad är det man sjunger på Skansen? Nu lyssnar jag på Maximilian Hecker, som är lite smått chockerande bra. Var tvungen att slita mig från Anna Ternheims EP lite av rädsla för att slita ut den fullständigt.

She says...sh-sh-shhh

Sen natt, tidig morgon, det beror på hur man ser det.
Euforisk dag på stan, blev lettiska cigaretter på en balkong alldeles inkapslad av renoveringsplast, blev en varm famn i rummet innanför.

När jag cyklade hem vid fyratiden på natten eller morgonen gjorde sig solen beredd på att stiga upp över Malmö city. Fåglarna kvittrade och hur vackert det än är blir jag alltid på ett märkligt, melankoliskt humör den tiden på dygnet vid den här tiden på året (kanske ännu mer så inatt.) Skolan är slut, sommaren ligger framför en och man har levt länge nog för att inse hur försvinnande kort den är.

Nu lyssnar jag på Anna Ternheims nya cover-EP. China Girl är en av mina favorit-Bowielåtar och i Annas tappning blir den lite mindre sexig och mycket mera sorgsen. Så vacker och sorgsen att jag får gåshud och nästan vill gråta. I feel a-tragic like I'm Marlon Brando, when I look at my China Girl. I could pretend that nothing really meant too much, when I look at my China Girl

Det är den här tiden på året som gör något med mig.

High on life

Dreamteam is back in business!

Dreamteam, det vill säga Josefine och jag, har legat lite lågt sen vi var med i radion (och jag i Sista Brefvet) i Växjö - eller lite lågt, det har ju snarare varit mental istid när det gäller engagemang. I alla fall för mig. Jag längtar ofta efter att dj:a, skriva mer offentligt, ordna klubbar, göra t-shirtar eller vad sjutton som helst men jag har fastnat i det monotona ekorrhjulet som ett heltidsjobb för med sig. I vissa ögonblick av klarsynthet ser jag mig själv stiga upp, gå till jobbet, jobba, gå hem, äta, titta på tv, sova spelas upp som en film framför mina ögon. På repeat. Jag gillar mitt jobb och jag älskar min tv, men ibland vaknar jag upp och inser att det måste finnas något mer.

Så; idag skulle jag och J ner på stan för att titta på, lyssna på och visa vårt stöd för bästa bandet Bille the Vision and the Dancers (vi har pluggat med M som spelar bas och på den vägen är det) som skulle gatumusicera hela dagen. Efter att ha tittat ett tag kom vi på att ingen vågade gå fram och köpa skivor när de låg framför bandet så J kom på den briljanta idén att vi ju kunde ha hand om skivorna. Så vi satte oss på bänken bredvid bandet och så småningom började människor i alla åldrar och med alla stilar komma fram och köpa skivor, berömma bandet och ställa frågor om dem. Jag blev ganska snabbt alldeles pirrig i kroppen av att känna mig som en del av ett sammanhang igen - flashbacks: stoltheten när något man skrivit kom i tryck, när någon berömde en låt man spelat, gemenskapen när vi delade ut flyers för radion. Och trots att det inte är mitt band kände jag mig alldeles stolt när någon stannade länge och lyssnade eller sa att Billie var bra -- de förtjänar verkligen all uppmärksamhet! Mitt bästa ögonblick var när en amerikansk kille kom fram och först köpte en skiva och senare berättade att han filmat bandet och ville maila dem filmen och att de påminde om ett band "that appears in indie movies and play in different street corners" eller hur det nu var. Så coolt. Och det bästa betyget ett band kan få enligt mig.

På vägen hem var jag och Josefine alldeles exalterade. Vi vill dela ut flyers, sälja skivor, vad som helst bara för att känna att vi lever igen! (Eller, jag - kanske ska tala om mig själv i första hand.) Jag är fortfarande alldeles röd om kinderna av upphetsning.

Tack Billie för att ni väckte mig och fick mig att inse att jag vill saker!

www.lovewillpaythebills.com - lyssna och köp!

In awe

För tredje dagen i rad har jag satt mig i sängen på eftermiddagen för att läsa lite i Den Hemliga Historien. För tredje dagen i rad har jag somnat, vilket innebär att jag vid den här tiden (21.18) är pigg som en lärka och inte ens kan tänka tanken på att gå och lägga mig. Natten till idag låg jag och vibrerade till typ klockan två, sedan slumrade jag nog in lite lätt och vaknade i skräck halv sex. Så onödigt! 30 minuter innan klockan skulle ringa!

Inget mörker får falla över Den Hemliga Historien nu bara - det är absolut inte bokens fel att jag somnar (snarare i snitt 1,5 timmars för lite sömn per natt i 10 år.) Jag läser den för jag vet inte vilken gång i ordningen och den är minst lika stark och förhäxande som första gången jag läste den. Den har förändrat mitt liv. Jag älskar den. Jag tror att jag måste skriva fan mail till Donna Tartt. När jag lyssnade på hennes föreläsning i Malmö och hon skulle signera min bok hade jag tänkt säga något om att hon är ett geni, men hon satt där med sina svarta kläder och rakt klippta page och utstrålade sådan integritet att jag inte fick fram mer än ett "thank you."

Finns det som man brukar kalla "det ödesdigra misstaget", den där iögonenfallande mörka sprickan som löper tvärs igenom ett liv, utanför litteraturen? Jag brukade tro att den inte gjorde det. Nu tror jag att den gör det. Och jag tror att det är det här som är mitt: en sjuklig längtan efter det romantiska, kosta vad det kosta vill.

Innan solen stiger

Jag har sett tre filmer i helgen; en i min ensamhet under åskvädret igår natt och två med J och M ikväll.

United States of Leland handlar om Leland P. Fitzgerald, en typ 17-årig kille som försätts bakom lås och bom efter att ha dödat sin före detta flickväns tolvårige, autistiske bror med 20 knivhugg i bröstet. Eftersom Leland är lugnet och tankfullheten personifierad förstår ingen vad som drivit honom till dådet. Läraren på fängelset förstår dock ganska direkt att Leland är speciell, fattar tycke för honom och så börjar deras samtal som sakta får saker och ting att klarna.
Stämningen i filmen påminner mig mycket om den i Donnie Darko. Det där säregna lugnet som existerar trots att allt är kaos runt omkring och känslan av undergång är nära. Det gör att mörkret blir stämningsfullt på något vis. Leland är precis som Donnie en udda fågel; en djupsinnig, vacker karaktär som ser rakt in i människor och säger de mest fantastiskt sanna sakerna med ett lakoniskt lugn. Man förstår att han inte är någon ond människa, tvärtom. Men han ser sorgen som finns i ögonen hos alla människor så tydligt att den till sist förblindar honom. Och det är både smärtsamt och rörande att se.

I Before Sunrise, som kom 1995, möts Jesse (Ethan Hawke) och Celine (Julie Delpy) på ett tåg och fastnar för varandra så mycket att hon hoppar av tåget i Wien med honom för att tillbringa kvällen och där innan han ska med flyget till USA morgonen efter. Trots Hollywoodupplägget går det inte att hitta några klyschor i denna film. Jesse och Celine går omkring i Wien och pratar på ett sätt som man nog endast kan göra med en person som man vet att man bara kommer att träffa under några timmar. Varje gest, blick, paus och skämt i förbifarten känns så genuint att fiktionen övergår i verklighet. Ju närmre tiden för Jesses hemfärd kommer, desto allvarligare blir de båda och när de skiljs vid tåget bestämmer de att de ska ses på exakt samma ställe om exakt 6 månader.

10 år senare har Ethan Hawke, Julie Delpy och regissören Richard Linklater pratat ihop uppföljaren Before Sunset, där Jesse och Celine, nu i 30-årsåldern, möts i Paris nio är senare. Jesse är författare och Celine dyker upp på en av hans boksigneringar. Vi får veta att de inte setts sedan den där gången i Wien (träffen 6 månader senare fell through) och efter några minuters smått obekvämt svamlande är de återigen igång med sitt samtal. Dialogen är så fulländad! Så rolig och vardaglig och intressant! Och attraktionen dem emellan – wow! Slutscenen är down right sensuell (och det är inte ett ord jag använder ofta.)

Se där ja. Där blev jag Filmkrönikan en liten stund. Take it or leave it – jag önskar mig i alla fall alla tre filmerna på DVD.

Bara regn hos mig

Det är bara att inse: jag AVSKYR utflykter i skolan! Mamma påstår att jag gjorde det som barn (förutom Gränna i 3:an - polkagrischock!) och jag gör det definitivt som vuxen. Mitt kassa mentala (och delvis fysiska) tillstånd just nu (eller är jag kroniskt låg? Att bara vara låg vore ju nästan semester, jag orkar inte vara så spänd att jag får värk längre!) gör ju inte saker och ting bättre. Det brukar kännas som att jag drar ett djupt andetag på morgonen innan vi ska iväg och sedan andas jag inte ut förrän vi är hemma igen. Däremellan är jag snäsig och sarkastisk mot barnen för att de går för långsamt i ledet/klagar på att de är hungriga/ställer frågor av typen ”hur långt är det kvar?” och ”vart ska vi?”/inte gör som jag säger exakt när jag säger det. Notera: vi har synnerligen trevliga barn i min klass. Det är mig det hänger på. Jag är störd och borde förändras.

I alla fall; idag tog vi bussen till vikingabyn i Höllviken, ackompanjerade av en jämngrå himmel och regn. Sedan guidades vi runt av ett gäng vikingar, åt matsäck (fem minuter efter att vi har ätit: ”när ska vi äta igen?”), lekte med pinnar och åkte hem lagom till att himlen sprack upp och vi kunde se det ljuva havet alldeles bredvid oss.

Andades ut vi 15-tiden, då jag satte foten på fast Malmömark igen och köpte en glass.

För övrigt har jag inte köpt en skiva sedan farfar var ung. Hjälp mig. Vad ska jag köpa?