The best of times and the worst of times

It was the best of times, it was the worst of times /.../ it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us, we had nothing before us /.../

ur A Tale of Two Cities av Charles Dickens

När det bästa och det sämsta händer samtidigt är det svårt att välja sida. Svårt att fokusera, svårt att hoppas och svårt att fungera över huvud taget. Jag kommer på mig själv med att vara förväntansfull inför det bästa för att sedan huggas i ryggen av det sämsta. Tyvärr är det inte bara ett val. Det sämsta drar mig till sig. Det är ju själva f-n att den mörka sidan alltid ska vara starkare.

Så idag, denna första dag på min fria sommar, har jag gråtit en skvätt på stan över sakernas (känslornas) tillstånd, pratat i telefon med en nonchalant sjuksyster, värmts av solen när jag steg ut från arbetsförmedlingen, känt mig frustrerad över någon, fikat på M:s innergård, planerat med Billie the Vision, varit lite gråtfärdig i telefon och somnat av utmattning efter Buffy. En blandning av sött och salt, eller vad är det man sjunger på Skansen? Nu lyssnar jag på Maximilian Hecker, som är lite smått chockerande bra. Var tvungen att slita mig från Anna Ternheims EP lite av rädsla för att slita ut den fullständigt.