Innan solen stiger

Jag har sett tre filmer i helgen; en i min ensamhet under åskvädret igår natt och två med J och M ikväll.

United States of Leland handlar om Leland P. Fitzgerald, en typ 17-årig kille som försätts bakom lås och bom efter att ha dödat sin före detta flickväns tolvårige, autistiske bror med 20 knivhugg i bröstet. Eftersom Leland är lugnet och tankfullheten personifierad förstår ingen vad som drivit honom till dådet. Läraren på fängelset förstår dock ganska direkt att Leland är speciell, fattar tycke för honom och så börjar deras samtal som sakta får saker och ting att klarna.
Stämningen i filmen påminner mig mycket om den i Donnie Darko. Det där säregna lugnet som existerar trots att allt är kaos runt omkring och känslan av undergång är nära. Det gör att mörkret blir stämningsfullt på något vis. Leland är precis som Donnie en udda fågel; en djupsinnig, vacker karaktär som ser rakt in i människor och säger de mest fantastiskt sanna sakerna med ett lakoniskt lugn. Man förstår att han inte är någon ond människa, tvärtom. Men han ser sorgen som finns i ögonen hos alla människor så tydligt att den till sist förblindar honom. Och det är både smärtsamt och rörande att se.

I Before Sunrise, som kom 1995, möts Jesse (Ethan Hawke) och Celine (Julie Delpy) på ett tåg och fastnar för varandra så mycket att hon hoppar av tåget i Wien med honom för att tillbringa kvällen och där innan han ska med flyget till USA morgonen efter. Trots Hollywoodupplägget går det inte att hitta några klyschor i denna film. Jesse och Celine går omkring i Wien och pratar på ett sätt som man nog endast kan göra med en person som man vet att man bara kommer att träffa under några timmar. Varje gest, blick, paus och skämt i förbifarten känns så genuint att fiktionen övergår i verklighet. Ju närmre tiden för Jesses hemfärd kommer, desto allvarligare blir de båda och när de skiljs vid tåget bestämmer de att de ska ses på exakt samma ställe om exakt 6 månader.

10 år senare har Ethan Hawke, Julie Delpy och regissören Richard Linklater pratat ihop uppföljaren Before Sunset, där Jesse och Celine, nu i 30-årsåldern, möts i Paris nio är senare. Jesse är författare och Celine dyker upp på en av hans boksigneringar. Vi får veta att de inte setts sedan den där gången i Wien (träffen 6 månader senare fell through) och efter några minuters smått obekvämt svamlande är de återigen igång med sitt samtal. Dialogen är så fulländad! Så rolig och vardaglig och intressant! Och attraktionen dem emellan – wow! Slutscenen är down right sensuell (och det är inte ett ord jag använder ofta.)

Se där ja. Där blev jag Filmkrönikan en liten stund. Take it or leave it – jag önskar mig i alla fall alla tre filmerna på DVD.