Slow, low etc.

Jag känner mig som samhällets bottenskrap efter att ha råkat somna i fyra timar i eftermiddags. Visserligen har jag sovit dåligt rätt länge nu, men ändå. Inte okej. Nu har jag - förutom känslor av självförakt - hjärtklappning, frossa och ont i magen.

Innan jag somnade ringde jag för att rapportera mitt jobbsökande till AF (utebliven kontakt medför avanmälan till a-kassa.) Jag var beredd på en sur människa som skulle ställa mig mot väggen och fräsa "det finns faktisk lärarjobb i Kalix, sök dem!" I stället svarade en ängel som utbrast "men finns det ens några lärar- eller bibliotekariejobb att söka?" Sedan började hon kolla vad som fanns att hitta i Jönköpingstrakten. Jag, som skickat ansökningar till Örebro, Uppsala och Haninge, var lite förvånad och mycket tacksam. Fast en del av mig ville nästan ha en utskällning, för det känns som att jag förtjänar det. Jag har hamnat i ett tillstånd av rädsla att inte få jobb och rädsla att börja jobba. Inte okej det heller.

Jag kollar ganska mycket på tv. Igår började Tell me you love me på SVT och jag kände instant love. För alla som inte laddat ned serien och sett den för 100 år sedan kan jag berätta att den handlar om tre par som har problem på olika sätt och träffar samma terapeut (en skön gammal kvinna som är gift med en perfekt åldrad Richard Channing från Falcon Crest.) Ämnena är typ familjeliv, sex, intimitet, ja ungefär allt som har med relationer att göra. Jag hade hört att det var mycket sex och kroppsvätskor inblandat, och ja, det stämde ju. Men det kändes bara bra, för det var inte Hollywoodsex. Det bästa på tv sedan Californication.