Huvudet på spiken

Jag börjar mer och mer känna att Kjell Häglund (OBS ej Höglund) är min tvillingsjäl. Idag skriver han det jag känner om det amerikanska valet här. På pricken.

Till exempel:

Jag håller egentligen, teoretiskt, med om att vår USA-fixering just nu är överdriven. Men vad fan ska man göra. Den politiska energin i USA är oemotståndlig och generar den bästa politiska satiren, de bästa politiska debatterna, den bästa politiska nyhetsjournalistiken – och världens mest spännande politiker på många år i Barack Obama. Jag älskar att följa det. Fick tårar i ögonen under i princip samtliga tal under demokraternas konvent förra veckan. Ett par gånger under Obamas acceptance speech hulkade jag högt av rörelse.

Och i West Wing säsong sex, som jag nu är en tredjedel in i, är det början på presidenttitelkampen mellan Santos och Vinick. Jag saknar Bartlets glansdagar som om de vore mina egna, men det är ändå sjukligt intressant och bra (trots att jag har svårt för Jimmy Smits som Matt Santos). The cherry on my sundae everyday. Och jag är medveten om att den här bloggen är totalt ointressant för de allra flesta - bla, bla, West Wing, bla, bla - men så är det. No work and all play makes Maggie a dull girl.