Get me away from here etc.

Jag har börjat 6.30 och således stigit upp vid fem de senaste tre dagarna. Fy fan, rent ut sagt. Jag vet att många lever sina liv på det sättet utan att klaga, men jag är inte en av dem. Jag kan inte somna tidigt, har aldrig kunnat. Och jag har sällan känt mig så ful och fel som de senaste dagarna (har nog kanske inte så mycket med tiden som med hjärnan att göra.) Minsta kommentar gör mig tårögd i timmar. Jag är skittråkig och jobbig att ha att göra med och är ändå desperat efter få känna att jag är bäst. Vilket jag inte är. Taskigt läge.

I kväll ska jag äntligen se The Wrestler. Om jag kan bortse från det faktum att jag befinner mig i en biograf kan det säkert bli alldeles grymt.

UPPDATERING:

Filmen var mycket bra, hjärtskärande och jobbig. Bäst av allt var nog Mickey Rourkes tårar, som rann nästan omedvetet mest hela tiden. De var nog äkta, så äkta kändes de.