fredag, mars 18, 2005

Frizon

Jag var hemma från jobbet igår på grund av massiv huvudvärk i onsdags och jag lyckades slipa bort det mesta av skuldkänslorna över att missa en dags arbete. Man skulle kunna tro att jag blev uppfostrad av Martin Luther, eftersom jag får dåligt samvete av att stanna hemma från jobbet om jag så har 39 graders feber. Det säger väl sig självt att jag inte har skolkat en dag i hela mitt liv. Jag kommer aldrig att kunna bli rebell, det är bara att inse. (Fast jag är det i mitt huvud rätt ofta och det känns ganska sunt.)

I alla fall, jag tillbringade dagen med att titta på Strong Medicine, Providence, Amys ret, lite av That 70's show (tråkigt), Charmed, Vänner och The Royal Tenenbaums plus allt extramaterial (vilket fick mig att vilja flytta till New York, vara Gwyneth Paltrow a k a Margot Tenenbaum (en frisör där jag klipper mig sa "hej då Margot!" när jag gick i tisdags, det måste vara ett tecken!) gifta mig med Wes Anderson, hans bror som gjort alla illustrationer som berättar om familjens liv och som sitter på väggarna i deras hus, eller Luke Wilson. Kanske helst Luke. Scenen där han klipper bort Björn Borg-håret och skägget, rakar bort resterna och sedan säger "I am going to kill myself" är förödande attraktiv.) Det kändes som en otrolig lyx och ära att få ha en sådan dag. Att få vara fri dagtid. Det är några år sedan det var vardagsmat. Men hey, detta betyder inte att jag vill bli arbetslös! Bara en välbärgad student.

När jag skulle sova (klarvaken efter 12 timmars sömn natten innan men tvungen på grund av arbete idag) läste jag i Vad Jag Älskade av Siri Hustvedt. Hon är kvinnan som skrev Lily Dahls Förtrollning, som jag tyckte mycket om när jag läste den för 100 år sedan. Hon är också kvinnan som har den stora äran att vara gift med Paul Auster och vara bosatt i Brooklyn. Fast för mig kommer hon nog från och med nu mest vara kvinnan som skrev något som jag älskade. Boken handlar om de två New York-konstnärerna Leo Hertzberg och Bill Wechsel och deras vänskap genom åren. Och det är en fantastisk bok, så otroligt välskriven. Nu börjar den bli smärtsam också, så smärtsam att jag grät igår natt. Detta för att livet drar undan mattan för människor när de står så lugnt och stabilt. Det är obegripligt, orättvist och jag har svårt att hantera det. Men jag älskar att en författare kan skildra det så bra som Siri Hustvedt.

3 kommentarer:

Anonym sa...

tack för dina uppdateringar. jag kollar sidan några gånger om dagen och när det finns en ny text känns det som en julklapp! Josefine

Ms Johansson sa...

maria: gör det! den är otroligt bra, om än jobbig och smärtsam...

Ms Johansson sa...

gah, supersent svar till justine: tack, vad snällt sagt!