söndag, mars 13, 2005

Begravningen

Jag har inte varit på begravning sedan 1988, då min moster dog, alldeles för tidigt i livet. Jag var 10 år, hade en svart tröja med Marilyn Monroe på mig och bröt ihop fullständigt i kyrkan. Men jag är glad att jag var med i alla fall. Man brukar ju säga att det är viktigt med avsked.

I fredags var det dags att begrava min farmor. Jag var spänd över en massa saker, som alltid. Att tåget från Malmö skulle fastna i snön, att strömmen skulle gå på grund av snöfallet, att jag skulle må illa i kyrkan. Kanske var det detta som gjorde att jag inte ens var påklädd när mamma och pappa satt i bilen. Och att det då visade sig att jag tagit fel strumpbyxor med mig hem. Istället för ett par normala svarta strumpbyxor hade jag tagit med mig ett par för små leggings (alltså utan fot) som jag aldrig kunnat använda. Alltså fick jag slänga på mig byxorna jag haft på vägen hem (och dagen innan på jobbet) och denna smärre kris gjorde att jag inte ens hann kamma mig innan vi slirade iväg i nysnön.

När vi kom fram till kyrkan var jag ganska uppe i varv och inte alls beredd på tårarna som började rinna nerför kinderna så fort jag steg innanför dörren och såg kistan och släktingar jag inte träffat på länge, länge. Eftersom farfar och barnen med respektive skulle sitta på första raden slog jag mig ner bredvid min kusin Helena och hennes 6-månadersbebis Max. Jag försökte samla mig något och förbannade det faktum att jag inte tagit med mig näsdukar. Vad trodde jag? Att jag inte skulle gråta? Knappast, jag hade gråtit vem än som hade legat i kistan där framme.

Efter många om och men blev det en fin begravning med tårar och leenden om vartannat. Gunnar, min konfirmationspräst, refererade vad farfar, pappa och mina fastrar hade berättat om farmor och det var fint, jordnära, precis som hon var. Det som grep tag i mig mest var att farmor hade citerat inledningen på sin favoritpsalm om och om igen precis innan hon dog. Blott en dag ett ögonblick i sänder, vilken tröst, vad än som kommer på! Allt ju vilar i min Faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då? Jag häpnar över hennes förtröstan. Samtidigt ger det mig en känsla av trygghet som jag hoppas kan smitta av sig på mig.

När vi skulle gå i procession ur kyrkan kände jag mig lite överbliven, då alla gick parvis, men jag höll mig till Helena och hoppades att det skulle se naturligt ut. Ute fortsatte snön att vräka ner och vi rörde oss långsamt fram mot gravplatsen. Där fick vi i tur och ordning lägga våra blommor på kistan. Mamma hade köpt jättevackra, vita liljor till mig som nästan såg ut som rosor och jag lade dem i sanden som prästen strött över kistan.

Farmor vilar nu i skuggan av en stor lönn på Villstad gamla kyrkogård. Det är en väldigt vacker plats, omgiven av kullar, åkrar och röd-vita stugor. Väldigt småländskt. Det kommer att bli ännu vackrare till våren.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Det känns som om new found glorys ord räcker längre än mina egna... låten heter sonny...

I'm sorry
I heard about the bad news today
A crowd of people around you
Telling you it's okay
And everything happens for a reason

When you lose a part of your self
To somebody you know
It takes a lot to let go
Every breath that you remember
Pictures fade away but memory is forever

An empty chair at all the tables
And I'll be seeing you when all my days boil down
But it's better where you're going anyway

I'm sorry
I heard about the bad news today
It's really hard to get through
Tough times and long days
But it really just depends on the season

For now we'll say goodbye
We know it's not the last time
I've lost the best part of my day
But it's better where you're going anyway

This is the last thing
I will remember
It's better where you're going anyway

Anonym sa...

Jag tycker att new found glorys ord räcker längre än mina egna... låten heter sonny...

I'm sorry
I heard about the bad news today
A crowd of people around you
Telling you it's okay
And everything happens for a reason

When you lose a part of your self
To somebody you know
It takes a lot to let go
Every breath that you remember
Pictures fade away but memory is forever

An empty chair at all the tables
And I'll be seeing you when all my days boil down
But it's better where you're going anyway

I'm sorry
I heard about the bad news today
It's really hard to get through
Tough times and long days
But it really just depends on the season

For now we'll say goodbye
We know it's not the last time
I've lost the best part of my day
But it's better where you're going anyway

This is the last thing
I will remember
It's better where you're going anyway

Ms Johansson sa...

vilken fin text, malin! tack för att du skrev!

Anonym sa...

Vilken fin text. Jag var ju också nyligen på begravning. Och det var väldigt vackert. Det är underligt, för ju närmare döden jag kommer, desto mindre skrämmande blir den. Begravningen jag var på var lugn och nästan trygg. Sorglig, men inget skrämmande. Inte alls. Det stod en ängel på kistan och jag såg hur min moster tittade på oss från himlen precis som "Flickan från ovan".
Jag är faktiskt glad över den begravningen.