Dreamteam is back in business!
Dreamteam, det vill säga Josefine och jag, har legat lite lågt sen vi var med i radion (och jag i Sista Brefvet) i Växjö - eller lite lågt, det har ju snarare varit mental istid när det gäller engagemang. I alla fall för mig. Jag längtar ofta efter att dj:a, skriva mer offentligt, ordna klubbar, göra t-shirtar eller vad sjutton som helst men jag har fastnat i det monotona ekorrhjulet som ett heltidsjobb för med sig. I vissa ögonblick av klarsynthet ser jag mig själv stiga upp, gå till jobbet, jobba, gå hem, äta, titta på tv, sova spelas upp som en film framför mina ögon. På repeat. Jag gillar mitt jobb och jag älskar min tv, men ibland vaknar jag upp och inser att det måste finnas något mer.
Så; idag skulle jag och J ner på stan för att titta på, lyssna på och visa vårt stöd för bästa bandet Bille the Vision and the Dancers (vi har pluggat med M som spelar bas och på den vägen är det) som skulle gatumusicera hela dagen. Efter att ha tittat ett tag kom vi på att ingen vågade gå fram och köpa skivor när de låg framför bandet så J kom på den briljanta idén att vi ju kunde ha hand om skivorna. Så vi satte oss på bänken bredvid bandet och så småningom började människor i alla åldrar och med alla stilar komma fram och köpa skivor, berömma bandet och ställa frågor om dem. Jag blev ganska snabbt alldeles pirrig i kroppen av att känna mig som en del av ett sammanhang igen - flashbacks: stoltheten när något man skrivit kom i tryck, när någon berömde en låt man spelat, gemenskapen när vi delade ut flyers för radion. Och trots att det inte är mitt band kände jag mig alldeles stolt när någon stannade länge och lyssnade eller sa att Billie var bra -- de förtjänar verkligen all uppmärksamhet! Mitt bästa ögonblick var när en amerikansk kille kom fram och först köpte en skiva och senare berättade att han filmat bandet och ville maila dem filmen och att de påminde om ett band "that appears in indie movies and play in different street corners" eller hur det nu var. Så coolt. Och det bästa betyget ett band kan få enligt mig.
På vägen hem var jag och Josefine alldeles exalterade. Vi vill dela ut flyers, sälja skivor, vad som helst bara för att känna att vi lever igen! (Eller, jag - kanske ska tala om mig själv i första hand.) Jag är fortfarande alldeles röd om kinderna av upphetsning.
Tack Billie för att ni väckte mig och fick mig att inse att jag vill saker!
www.lovewillpaythebills.com - lyssna och köp!
lördag, juni 11, 2005
High on life
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
nej, du talar för mig också! /josefine
Skicka en kommentar