In awe

För tredje dagen i rad har jag satt mig i sängen på eftermiddagen för att läsa lite i Den Hemliga Historien. För tredje dagen i rad har jag somnat, vilket innebär att jag vid den här tiden (21.18) är pigg som en lärka och inte ens kan tänka tanken på att gå och lägga mig. Natten till idag låg jag och vibrerade till typ klockan två, sedan slumrade jag nog in lite lätt och vaknade i skräck halv sex. Så onödigt! 30 minuter innan klockan skulle ringa!

Inget mörker får falla över Den Hemliga Historien nu bara - det är absolut inte bokens fel att jag somnar (snarare i snitt 1,5 timmars för lite sömn per natt i 10 år.) Jag läser den för jag vet inte vilken gång i ordningen och den är minst lika stark och förhäxande som första gången jag läste den. Den har förändrat mitt liv. Jag älskar den. Jag tror att jag måste skriva fan mail till Donna Tartt. När jag lyssnade på hennes föreläsning i Malmö och hon skulle signera min bok hade jag tänkt säga något om att hon är ett geni, men hon satt där med sina svarta kläder och rakt klippta page och utstrålade sådan integritet att jag inte fick fram mer än ett "thank you."

Finns det som man brukar kalla "det ödesdigra misstaget", den där iögonenfallande mörka sprickan som löper tvärs igenom ett liv, utanför litteraturen? Jag brukade tro att den inte gjorde det. Nu tror jag att den gör det. Och jag tror att det är det här som är mitt: en sjuklig längtan efter det romantiska, kosta vad det kosta vill.