Nice rings under your eyes, Kojak

Jag har precis lipat när President Bartlet nominerade den första kvinnan till the Supreme Court. Därefter lipade jag lite när Obamas vicepresidents son höll ett mycket fint tal på demokraternas partikonvent i Denver, Colorado. Det är kanske lite märkligt att amerikansk politik engagerar mig så mycket mer än svensk sådan (och kanske märkligare ändå att fiktiv amerikansk politik känns så vansinnigt angelägen. Men då får man påminna sig om att självaste Obama uttryckt sin beundran för Aaron Sorkins uttryckssätt.) Det känns som att det handlar så mycket mer om ideologi och ställningstagande där. Det kan vara helt uppåt väggarna ibland, men det är åtminstone liv och känsla i det. Den enda gången på senare år jag blivit åtminstone lite engagerad av svensk politik var nog när Borelius och Stegö Chilò uppträdde amatörmässigt/arrogant i sina ministerposter. Deras uppträdande stod för ungefär allt som jag avskyr med (vissa) politiker: det där sättet att totalt distansera sig från verkligheten och folket de företräder och köra sitt eget race. Att helt enkelt inte bry sig, när omtanken är allt som räknas.