Fredagsramblings

Suga ur märgen, ja. Idag vaknade jag när N kom hem från jobbet, kände att jag var dödshungrig, åt, var lika hungrig ändå, somnade om lite, vaknade och mådde ännu sämre. När jag sedan hade ätit ännu en gång lade jag mig på soffan och sov till halv tre. Skitkul. Som tur är lever jag fortfarande på gårdagens fantastiska väder och vyer. Det var överhuvudtaget en bra dag igår. Skönhet, hemmagjord pizza (lite för sent för min smak, vilket kanske förklarar den avgrundsdjupa hungern i morse) och Wii-bowlingturnering med N och hans kompis. Jag förlorade, men bjuder på det då jag är bra på boxning. (Boxning är ju lite hetare, inte sant?) Jag ville överhuvudtaget inte att igår skulle ta slut.

Idag ser jag fram emot att åka till ICA Maxi. Jag vet att det är ganska stört, men jag ÄLSKAR stora mataffärer där de har allt. Som Citygross i Rosengård. Fina grejer. Jag var bara där en eller två gånger när jag bodde i Malmö och det var ju ganska poänglöst att storhandla när man bodde själv och fick slänga bröd för att det blev för gammalt. Nu kan man köpa två brödsorter på en gång! Borde jag erkänna att det är tillfredsställande eller är jag bara vansinnigt patetisk nu? Jag gillar att kunna välja, helt enkelt.

Förra veckan när Tell Me You Love Me tog slut kände jag en omedelbar saknad och fixade hem lite låtar från programmet. På så vis upptäckte jag Twilight Singers. Kanske ska en skiva med dem bli mitt nästa inköp? Det vore ju ganska ace, med tanke på att jag igår kom på att jag inte skulle kunna göra en lista med årets skivor i år, eftersom jag bara lyssnat på gammal musik.

Life in technicolor

Dimman lättade och jag kom på det! Det var samma ljus och färger ute idag som det alltid är i Stars Hollow! I'm living the dream!

Jag fick nästan panik av det förut, så jag tog med mig min gamla kamera och sprang över gatan. Nu hade Stars Hollow-ljuset mattats av lite och blivit alldeles dimmigt och pastellfärgat. Vättern var så vacker att det inte går att beskriva och min kamera lyckas inte heller, men den kan ju åtminstone försöka lite:

Fyra dagar

Hepp, jag har fått jobb. Inte som bibliotekarie, nej, nej, men som någon form av lärare på en friskola i stan. Jag har ju hunnit bli arbetsskygg av arbetslösheten, så jag känner mig lite ynklig och nervös inför att träffa nya människor och sätta skräck i barn igen. Första gången jag var på skolan blev jag blown away, andra mer skeptisk och nu försöker jag vara beredd på allt. Always expect the unexpected. Constant vigilance. (Men åh, vad jag vill att det ska bli bra.)

Nu hade jag tänkt suga märgen ur varje dag och natt innan jag börjar jobba på måndag, men det går ju sådär när kroppen är jobbig. Idag vaknade jag tre gånger (sista gången av att en trevlig rektor ringde och erbjöd mig ett vik för att han läst min profil hos Arbetsförmedlingen! Science fiction!) innan jag gav upp och steg upp med ungefär sex timmars söndertrasad sömn innanför västen. Idag är det alldeles mjölkvitt ute, vilket passar bra som kuliss till det snygga skräckfilmshuset utanför köksfönstret. De senaste dagarna har det varit höstsol i Jönköping och alldeles strålande. Igår kväll tog N och jag en tur upp till utsikten i Huskvarna (ett ställe uppe på berget där man ser hela Huskvarna, Jönköping och delar av Vättern.) Där var det alldeles himmelskt, med äppeldoft trots att det nog inte fanns några äppelträd, rosa dis och knallorangerosa solnedgång. OBS: ingen av oss hade kamera med oss.

På tal om att suga märgen ur saker, är det någon som har läst Walden av Henry David Thoreau? Jag har alltid känt en dragning till den boken på grund av citat som I went to the woods because I wanted to live deliberately, I wanted to live deep and suck out all the marrow of life, to put to rout all that was not life and not when I had come to die Discover that I had not lived.

Slutligen höjdes den här dagens värde åtskilliga grader när jag läste Moas Blocketfynd. Jag kreverar! Framtidsdjuret!

Skrämd till att skriva

Okej, en mutant har gjort mig skrivsugen igen, semestern är över!

I natt, vid ungefär halv fyra, skulle jag gå på toa. När jag tände såg jag något stort, brunt mitt på golvet och tänkte "det där kan ju inte vara en spindel. Inte så stor." Men jo, så var det. Den var nästan lika stor som vidundret i källaren och hade lika långa, kraftiga ben. Först var vi båda alldeles stilla. Jag tänkte på att jag ju inte tycker att det är så äckligt med spindlar längre, men att det främst gäller spindlar i normal storlek. Jag kände mig inte helt tillfreds, men jag visste inte hur illa jag mådde förrän jag ringde upp N, som jobbade, och satte ord på vad jag såg. När spindeln dessutom började röra sig i warp speed åt olika håll blommade paniken ut fullständigt och i ungefär 45 minuter grät jag i luren, skrek och försökte komma på sätt att döda eländet på. Att ha ihjäl den med en tidning eller dylikt kom inte på fråga, eftersom spindeln helt enkelt var för snabb. Blotta tanken på att den skulle komma undan eller smita ut i lägenheten var för svår att tänka på, så till sist fick jag snabbt hämta en köksstol, ställa in den i badrummet, ställa mig på den och stänga dörren. Sedan spolade jag golvet fullt med skållhett vatten tills eländet flöt fram i en stor brun hög. Sedan begravdes den i toaletten.

Okej, hur jag än berättar den här historien kan ingen mer än N (som sett källarmonstret) förstå hur stor och hemsk spindeln var. Det stör mig lite. Men en eloge till N, som var en klippa i luren och hjälpte mig att behålla åtminstone ett uns av förnuft, när han egentligen hatar spindlar mer än jag gör.

Idag har jag, förmodligen både på grund av panik och sömnbrist, varit fumligast i världshistorien. All mat och dryck jag överhuvudtaget kommit i kontakt med har jag spillt på mig själv eller på golvet. Och jag är fortfarande inte helt tillfreds över att gå in i badrummet. Men jag bloggar igen!

No words left

Som ni märker är den här bloggen skittråkig just nu och jag har ingen lust att göra den roligare heller, så jag tar lite semester. See you when I see you.

Le weekend

I helgen har jag, i stället för att kolla på tv, åkt tillbaka till Malmö för att gå på grym 30-årsfest för J och hennes vän. Jag var lite oroad över att ha blivit för folkskygg för 65 personer i ett (eller två då) rum, men det var ingen fara. Det var så roligt att återse alla kompisar, prata med nytt folk och dansa i, vad var det?, fem timmar? Jag kan fortfarande dansa! Skönt.

Och hur kommer det att kännas att komma till Malmö igen?, frågade jag mig på tåget ner. Jag bodde trots allt i staden i sju år. Och det kändes... inget speciellt. Jag som brukar vältra mig i sentimentalitet kände mest bara att det var roligt att vara där och underbart att träffa mina vänner. När jag gick förbi min gamla lägenhet tänkte jag mest bara "jaha". (Och trafiken utanför saknar jag inte.) Det var rätt skönt att inte drabbas av värsta längta hem-ångesten utan i stället känna att det var skönt att komma hem till mitt nya hem, till N, lägenheten och mat från Liban Deli.

J och jag, sent på natten, vid våra sinnens fulla bruk. (Mer foton kommer på Facebook, vänner.)

The end of an era

Nu har jag precis sett/gråtit mig igenom det allra sista avsnittet av The West Wing och det känns ensamt och tomt nu. Jag vet inte vad jag ska göra med min tid nu när jag inte kan fly till Washington längre. Efter att ha sett hela serien (för andra gången) nu under sommaren kan jag med säkerhet säga att det är den bästa dramaserie som spelats in. Mitt hjärta är fullt.

Same old song

Hej, jag tittar fortfarande mest på tv och önskar att det ska sluta regna någon gång. (Fast snart ska jag på jobbsnack på skola, alltid något.)

Av de tre paren i Tell Me You Love Me är det Katie och David som är mest rörande.


Särskilt Katie (Ally Walker) är så hjärtekrossande äkta och bra i sin försiktiga förtvivlan och längtan efter mannen som alltid är vid hennes sida, fast ändå inte.

iittala, my love

Idag slår jag ett slag för iittalas Ego-muggar, som vi fyndade på Freeport outlet utanför Kungsbacka för ett par helger sedan. De är skitsnygga, perfekta i handen och sköna att dricka kaffe (eller te eller varm choklad) och äta soppa ur. The icing on my cake alla dagar i veckan.

She's lost control (again)

När jag var på biblioteket idag och bläddrade i en bok om kvinnliga författare kom jag äntligen på vem Donna Moss i West Wing är galet lik: Virginia Woolf. Skönt, nu kanske jag kan sova om nätterna igen.

Huvudet på spiken

Jag börjar mer och mer känna att Kjell Häglund (OBS ej Höglund) är min tvillingsjäl. Idag skriver han det jag känner om det amerikanska valet här. På pricken.

Till exempel:

Jag håller egentligen, teoretiskt, med om att vår USA-fixering just nu är överdriven. Men vad fan ska man göra. Den politiska energin i USA är oemotståndlig och generar den bästa politiska satiren, de bästa politiska debatterna, den bästa politiska nyhetsjournalistiken – och världens mest spännande politiker på många år i Barack Obama. Jag älskar att följa det. Fick tårar i ögonen under i princip samtliga tal under demokraternas konvent förra veckan. Ett par gånger under Obamas acceptance speech hulkade jag högt av rörelse.

Och i West Wing säsong sex, som jag nu är en tredjedel in i, är det början på presidenttitelkampen mellan Santos och Vinick. Jag saknar Bartlets glansdagar som om de vore mina egna, men det är ändå sjukligt intressant och bra (trots att jag har svårt för Jimmy Smits som Matt Santos). The cherry on my sundae everyday. Och jag är medveten om att den här bloggen är totalt ointressant för de allra flesta - bla, bla, West Wing, bla, bla - men så är det. No work and all play makes Maggie a dull girl.

Säg att du älskar mig

Efter andra avsnittet är jag nästan ledsen för att det är en hel vecka till nästa. Jag har inte känt mig så uppslukad sen jag vet inte när.

I do believe in you, I just know you're gonna fail

Min tanke var att ta tag i saker och ting idag, men jag vaknade med en huvudvärk som nästan gör mig darrhänt, så so far no good. Jag ska försöka mig på att cykla till posten snart, men först två tv-relaterade ämnen:

I helgen såg vi fejkbiopicen Walk Hard (med flirtningar till bland annat Walk The Line), som jag sett fram emot att se länge. Den var inte lika rolig som till exempel Talladega Nights, men snudd på. De första femton minuterna skrattade vi oavbrutet, därefter kanske inte lika mycket, men ändå ofta. Bland höjdpunkterna fanns parodin på Bob Dylan, "the jews control showbusiness", Dewey Cox goes world music och, överhuvudtaget, John C. Reilley, som med sin dumsnälla uppsyn är en komisk stjärna var han än uppträder.

Allas vårt HBOs nya serie True Blood handlar om vampyrer och är skapad av Six Feet Under-mannen Alan Ball! Whoa! Jag flyttar till USA, hej då.