Nästa projekt

Hej, jag har inte slutat skriva, jag är bara väldigt, väldigt trött. Och nu, klockan 5.26 måndag morgon, har jag läst en fantastisk recension som jag vill dela med mig av. Om man som jag är vansinnigt förtjust i superhjältefilmer av typen Batman Begins, The Dark Knight och X-Men trilogin, bör man nog se The Watchmen. Jag rös av att se trailern på bio och den här texten övertygade mig.

Get me away from here etc.

Jag har börjat 6.30 och således stigit upp vid fem de senaste tre dagarna. Fy fan, rent ut sagt. Jag vet att många lever sina liv på det sättet utan att klaga, men jag är inte en av dem. Jag kan inte somna tidigt, har aldrig kunnat. Och jag har sällan känt mig så ful och fel som de senaste dagarna (har nog kanske inte så mycket med tiden som med hjärnan att göra.) Minsta kommentar gör mig tårögd i timmar. Jag är skittråkig och jobbig att ha att göra med och är ändå desperat efter få känna att jag är bäst. Vilket jag inte är. Taskigt läge.

I kväll ska jag äntligen se The Wrestler. Om jag kan bortse från det faktum att jag befinner mig i en biograf kan det säkert bli alldeles grymt.

UPPDATERING:

Filmen var mycket bra, hjärtskärande och jobbig. Bäst av allt var nog Mickey Rourkes tårar, som rann nästan omedvetet mest hela tiden. De var nog äkta, så äkta kändes de.

Utveckling

Så här har det sett ut längs med Vättern den senaste tiden. (Intressant? Ja, väldigt faktiskt! Jag älskar Vättern och våren.)

För någon vecka sedan: knakande snö och iskyla.

Förra veckan: dimma och stilla dysterhet.

Idag: life in technicolor.

En lördag

Vaknade vid tjugo över åtta, tänkte "skit, nu har jag bara sovit sex timmar, igen", somnade inte riktigt om, steg upp, gick till bageriet runt hörnan och köpte bullar, gick till den underbara lilla blomsteraffären vägg i vägg och började nästan gråta över vita syrener och ljusrosa ranunklar, köpta en minipåsklilja, kollade på Gilmore Girls, somnade i soffan, vaknade abrupt, hällde i mig kaffe, satte mig här. Om en och en halv timme är det dags. Jag sätter mitt hopp till killen med en glugg värdig en sjuåring:

Kom igen nu, Tedenby!

Vårångest

Det är en aning vår i luften - pastellblå eftermiddagshimmel, fågelkvitter, torra trottoarer - och jag känner hur hoppet fajtas med utseendesångesten som börjar ta form. Jag kan inte längre leva i mörkret med mina luffarkläder. I ljuset syns det att manchesterjeansen är så slitna att själva manchestern är borta. Och allt är så dammigt. Vinterskorna är för varma och jag har inga vettiga vårskor. För att inte tala om vårjacka! Idag efter jobbet bestämde jag mig för att bara köpa en, för att vara redo. Det gick inte. Det gick verkligen inte. Det finns inga, jag menar inga, kläder som jag tycker om i affärerna. Inte ens en vanlig svart jacka. Jag kan inte ha oversize, midjelöst eller asymmetriskt och jag känner mig som en transa i ljusa färger. Sedan är mitt hår oklippt (och lite gråsprängt) och jag vet inte var jag ska klippa mig eller hur jag ska klippa mig.

Men annars ser jag med glädje fram emot vitsipporna. (Jag räknar dock med några omgångar snö innan dess.)

Moget

Hej, jag heter Maggie och är snart 31 år. Idag har jag sett High School Musical 3 med en skolklass och gråtit i smyg till slutscenen. Under samtliga dansnummer fick jag antingen gåshud eller ryckningar i benen. Hej då.

Uppryckning

Jag måste säga, mitt gnäll till trots, att slutet på gårdagens avsnitt av Nip/Tuck var riktigt snyggt, med brinnande son och begynnande kärleksaffär ackompanjerat av Total Eclipse of the Heart. Bra jobbat, Nip/Tuck! Än är inte hoppet slut!

Idag är det bara måndag. Snöblandat regn och håglöshet. Det blir väl så efter en bra helg.