Begravningen

Jag har inte varit på begravning sedan 1988, då min moster dog, alldeles för tidigt i livet. Jag var 10 år, hade en svart tröja med Marilyn Monroe på mig och bröt ihop fullständigt i kyrkan. Men jag är glad att jag var med i alla fall. Man brukar ju säga att det är viktigt med avsked.

I fredags var det dags att begrava min farmor. Jag var spänd över en massa saker, som alltid. Att tåget från Malmö skulle fastna i snön, att strömmen skulle gå på grund av snöfallet, att jag skulle må illa i kyrkan. Kanske var det detta som gjorde att jag inte ens var påklädd när mamma och pappa satt i bilen. Och att det då visade sig att jag tagit fel strumpbyxor med mig hem. Istället för ett par normala svarta strumpbyxor hade jag tagit med mig ett par för små leggings (alltså utan fot) som jag aldrig kunnat använda. Alltså fick jag slänga på mig byxorna jag haft på vägen hem (och dagen innan på jobbet) och denna smärre kris gjorde att jag inte ens hann kamma mig innan vi slirade iväg i nysnön.

När vi kom fram till kyrkan var jag ganska uppe i varv och inte alls beredd på tårarna som började rinna nerför kinderna så fort jag steg innanför dörren och såg kistan och släktingar jag inte träffat på länge, länge. Eftersom farfar och barnen med respektive skulle sitta på första raden slog jag mig ner bredvid min kusin Helena och hennes 6-månadersbebis Max. Jag försökte samla mig något och förbannade det faktum att jag inte tagit med mig näsdukar. Vad trodde jag? Att jag inte skulle gråta? Knappast, jag hade gråtit vem än som hade legat i kistan där framme.

Efter många om och men blev det en fin begravning med tårar och leenden om vartannat. Gunnar, min konfirmationspräst, refererade vad farfar, pappa och mina fastrar hade berättat om farmor och det var fint, jordnära, precis som hon var. Det som grep tag i mig mest var att farmor hade citerat inledningen på sin favoritpsalm om och om igen precis innan hon dog. Blott en dag ett ögonblick i sänder, vilken tröst, vad än som kommer på! Allt ju vilar i min Faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då? Jag häpnar över hennes förtröstan. Samtidigt ger det mig en känsla av trygghet som jag hoppas kan smitta av sig på mig.

När vi skulle gå i procession ur kyrkan kände jag mig lite överbliven, då alla gick parvis, men jag höll mig till Helena och hoppades att det skulle se naturligt ut. Ute fortsatte snön att vräka ner och vi rörde oss långsamt fram mot gravplatsen. Där fick vi i tur och ordning lägga våra blommor på kistan. Mamma hade köpt jättevackra, vita liljor till mig som nästan såg ut som rosor och jag lade dem i sanden som prästen strött över kistan.

Farmor vilar nu i skuggan av en stor lönn på Villstad gamla kyrkogård. Det är en väldigt vacker plats, omgiven av kullar, åkrar och röd-vita stugor. Väldigt småländskt. Det kommer att bli ännu vackrare till våren.