Vad jag har för mig

Jag har precis sett (vad som i USA var) säsongsavslutningen av O.C. Ingen tung serie på något sätt, jag ser den mest för att det alltid är sommar, för att de spelar mycket bra musik och för att Seth Cohen är snygg och har Death Cab for Cutie-plancher på väggen i sitt rum. Slutscenerna brände ändå till - jag är mycket känslig för avsked och förändringar - och självklart spelades Hallelujah med Jeff Buckley. R.e.s.p.e.c.t. Finns det någon mer smärtfylld låt? (Ja, kanske Katy Song då.) Bara sucken innan Jeff börjar sjunga är ju nog för att få en att ge upp. Sedan får låten extra tyngd för att Jeff är död och för att han dog ung. Jag vill bilda en ny grupp av the Young Dead, som jag har för mig att man brukar kalla romantikerna Shelley, Keats och Byron som var begåvade och dog unga, med moderna artister och konstnärer, där Kurt Cobain, Elliot Smith, River Phoenix, nämnda Jeff Buckley och alla de andra av min generations tragiskt skimrande hjältar får ingå.

När vi ändå pratar om hjältar kan jag ju berätta att Gilmore Girls börjar igen söndagen den 13 mars. Jag drog en suck av lättnad när jag fick veta detta och bara att se trailern kändes som att komma hem.

Jag lyssnar på Moneybrother och skulle nog kunna börja gråta om jag lyssnade på They're Building Walls Around Us tillräckligt många gånger. Om en stund ska jag antingen se om The Royal Tenenbaums (collector's edition) som jag fick hem idag, 59 pix på CDON (such a bargain), eller börja tröska igenom 10 timmar De Fattiga och De Rika, som jag fått låna av Anders. Det blir nog det senare alternativet, för Anders vill gärna ha en recension av åtminstone ett par avsnitt på måndag. Och det är fredag kväll och det enda jag har för mig är att må illa.