Söndag, filmbaksmälla. Jag saknar Garden State. Den kommer tillbaka till mig i glimtar. Jag håller dessutom på och utvecklar en major crush på Zach Braff. Jag har ju länge fattat att han är smart. Även om jag inte på något sätt följer Scrubs inser jag ju att det är ett program med snygg humor. På Golden Globe-galan hade han lyckats hamna (med sin mamma?) vid bordet bredvid Desperate Housewives-damerna och när de vann ett pris och kameran filmade deras överperfekt sminkade och hårdtränade kroppar kunde man se Zach applådera artigt och titta på dem som vore de rymdvarelser - det värmde mitt hjärta. Han verkar vara en skön kille, helt enkelt. Han har ju då dessutom skrivit, regisserat, spelat huvudrollen och satt ihop soundtracket till nedan nämnda Garden State. Han berättade i extra materialet på DVD:n att filmen bygger på saker som hänt honom och saker som hans vänner berättat för honom - precis så som jag tänker mig att min bok skulle vara om jag skrev den!
Yes, I'm smitten. Jag avslöjade mina celebrity crushs för några kollegor på jobbet och fick "åh vad gulligt!"-skratt och "hur gammal är du?"-blickar till svar. Till mitt försvar (som om jag behövde något) kan jag bara säga: för mig är dessa personer lika tillgängliga - eller egentligen otillgängliga - som personer jag ser och fastnar för på stan eller på en konsert.
söndag, april 24, 2005
Dagen efter
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Och jag såg "Finding neverland" igår. Och grät. Med hulkningar och skakningar. Jag blev så berörd över att en människa gör så mycket för en annan och den stora skönheten i tragiken. Och så är det ju som alltid när jag börjat gråta. Då passar ju själen på att gåta över världen och mig själv också. Det var överväldigande, för många känslor för att hålla isär och det var på något sätt befriande att slippa försöka hitta orsaker till känslorn, bara låta dem flacka omkring som de vill.
Du är inte ensam om bölandet till den filmen. Annars är det ju fortfarande "Gråta med ett leende" som leder hulkningstoppen för mig.
Sant skrivet att man gråter för annat samtidigt, man kommer i en sorgsen stämning. Men det är ändå skönt på något vis! /Josefine
s och j: det är ju det sköna med filmen, litteraturen och musiken: ens eget liv blandas upp med fiktionen! jag har inte sett finding neverland ännu, eftersom jag aldrig går på bio längre. men jag kommer ju att se den (johnny depp, för sjutton) och kommer givetvis att köpa ett paket näsdukar som sällskap.
Skicka en kommentar