Mastodontfilms-Mags

Jag har sett tre filmer i helgen.

Den första var I Heart Huckabees, som jag har haft höga förväntningar på sedan jag hörde Jason Schwartzman prata om den hos Conan för några veckor sedan. Tyvärr så fick de förväntningarna tji. Visst, intrigen är briljant; Albert (Schwartzman) är en kille som skriver dikter för att stoppa företag från att skövla skog och mark. Efter att ha sett samma afrikanska kille tre gånger på kort tid anlitar han ett par existentiella detektiver för att utreda tillfälligheterna i hans liv. Han vill veta vad allting går ut på, hur allting hänger ihop i livet (hey, been there!) Bra så långt; sedan ballar allting ur och tidvis varken fattar eller bryr jag mig speciellt mycket om vad som händer. Tempot är hysteriskt och den enda karaktären som i slutändan känns lite genuin är Mark Wahlbergs cyklande (och bensinhatande) brandman. Smart idé, snygg Schwartzman, ingen känsla.

Sedan har jag äntligen sett Garden State. Den var väl ungefär allting jag hade hoppats att I Heart Huckabees skulle vara, det vill säga lugn, eftertänksam, genuin och intelligent humoristisk. Och vardagsvacker. Andrew (kung Zach Braff, som också skrivit och regisserat filmen) återvänder till hemstaten New Jersey från L.A. för att gå på sin mors begravning och passar samtidigt på att lägga av med alla lugnande och antidepressiva mediciner han tar. Vi vet ju alla hur det är att återvända hem till småstaden och träffa kompisarna som bor kvar - tiden har ofta stått still, vilket ju kan få en att känna sig så smått alienerad. Så är det också för Andrew och mitt i denna slow motion-värld träffar han Sam i ett väntrum på ett sjukhus, där hon sitter med The Shins i sina hörlurar. De börjar umgås och hans sätt emot henne väcker en önskan i mig att det ska finnas killar - människor - som han i verkligheten. Sättet han tittar på henne, lyssnar på henne, sakerna han säger, öppenheten; så fint! Jag älskar tonen i hela filmen. Och slutscenen: right up there med Lost In Translation.

Till sist såg jag The Door in The Floor, en filmatisering av en John Irving-roman. Blått hav, pastellhimmel och vackra gamla trähus. Sommar i East Hampton på Long Island utanför N.Y.C. Hit kommer typ 17-årige Eddie för att jobba som assistent åt den excentriske, lätt alkoholiserade barnboksförfattaren Ted Cole, som bor där med sin fru Marion och 4-åriga dottern Ruth. Eddie blir ganska direkt betagen av Marion, som är bedövad av sorg efter parets båda tonårssöners död några år tidigare. Äktenskapet knakar i fogarna och Marion söker tröst hos den storögde Eddie, som tacksamt tar emot all närhet han kan få av henne. Samtidigt består hans assistentjobb mest av att köra runt Ted till kvinnor som han "målar av". Ganska snabbt får man en känsla av att allt kommer att gå snett i den här filmen, det kan inte göra annat i ett hus där sorgen ligger tät och människorna i huset har så olika sätt att hantera den. Det är en lågmäld film, tragisk och mörk på många sätt. Och jag gillar den unga killens katalysatorroll i familjen; han drar korken ur flaskan och tyvärr är det han som på något sätt blir offret i slutändan. Man kan ju lugnt säga att han förlorar sin oskuld på mer än ett plan den sommaren.

Nu är det natt och jag har beställt Garden State-soundtracket på nätet. Måste kunna få ta del av den filmen lika snabbt som man stoppar en sked Nés-café i en kopp hett vatten. Det har varit en fin filmhelg.