Jag har rest tillbaks i tiden, blivit ung

Ursäkta mig, men nu kommer jag att bli storslagen. Jag varnar er.

Först en tillbakablick; jag har tyckt om Kent i ungefär 10 år. Runt 97-99 tyckte jag ibland om dem så mycket att hjärtat nästan värkte när jag lyssnade på skivorna. Verkligen är starkt förknippad med gymnasiet, Isola blev min räddning under en höst i början av min studietid i Växjö och Hagnesta Hill doftar kristallklar vinter i Växjö varje gång jag lyssnar på den. En tid var jag tvungen att lyssna på 747 minst fem gånger på rad varje kväll, liggandes på rygg i sängen i min mörka lägenhet. I mitt huvud vimlar det fortfarande omkring textrader från olika Kentlåtar, för det finns faktiskt något minnesvärt i nästan varje låt Jocke Berg skrivit.

Nutid. Jag tyckte mycket om Vapen och Ammunition och nya skivan kan jag nog nästan säga att jag, trots låga förväntningar, bitvis älskar. För åren har ju gått och Kent har blivit stora och varannan människa har oerhört svårt för dem och deras framgång. Klart att man blir påverkad och tror att de inte har något att säga längre. Att de lever på minnen från fornstora dar och borde packa ihop och lägga ner. Jag vet ju innerst inne att det inte är så, men man blir påverkad av allt snack, det är allt jag säger.

Därför är det med ett överseende leende jag vänder mig åt alla tvivlare en kväll som denna. För när alla tycker att Kent har blivit för uppblåsta för sitt eget bästa slår de till med en turné som egentligen går ut på att bygga upp en Kentkult. En egen, härligt medvetet pretentiös värld där de bestämmer att konserten ska vara utomhus när det är ljust fastän det ska vara mörkt. Ett helt underbart sätt att hälla vatten på alla Kenthatares kvarnar. Iskallt. Och jag är säker på att Kent själva ler åt alla som jagar upp sig. För de har vunnit.

Jag mötte E på centralen vid 19.30 ikväll och tillsammans med en massa andra människor bussades vi ut till Limhamnsfältet, där vi slöt upp i ett långt lämmeltåg av människor som vallfärdade mot det gigantiska tältet som spänts upp alldeles intill havet. Redan då insåg vi att den här kvällen inte skulle bli som andra. Vi steg in i det dunkla tältet som tycktes ha fått låna sin dekor från Sleepy Hollow. Dimma, ensliga träd på ridån och ett lite lilaaktigt sken här och där. Jag, som haft en vecka full av en massa tankar, inre stress och förberedelser av utvecklingssamtal, började nu inse att jag faktiskt skulle se Kent ikväll. Ett band som jag älskat, och fortfarande älskar latent, så länge och som jag inte sett på flera år. Höra låtar som jag kan varje textrad, varje frasering i. Bildskärmarna bredvid scenen räknade ner, från 45 minuter när vi kom, till de sista 50 sekunderna då man kunde höra introt till 400 slag leta sig fram bakom ridån.

Och så började det. Och här förlorar tyvärr mina ord sin förmåga att beskriva. Det går inte att beskriva ca 10-15 000 människor i ett spöklikt tält som fylls av låt på låt som man kan utantill och innantill och som väcker gamla - och nya - känslor till liv. På bildskärmarna visades ömsom bilder på bandet från scenen (Jocke, för övrigt; extremt attraktiv!), ömsom små filmer och illustrationer som på något sätt förstärkte låtarna ytterligare. Jag stod länge och försökte bygga upp en förmåga att klara av att höra 747 utan att ramla ihop och det var knappt att det lyckades. E fick hålla i mig redan under introt och när Jocke kom till och när paniken bryter ut, ler du svagt och viskar till mig Du är värd att dö för blev det nästan för mycket. Så vackert. Jag, som vanligtvis tycker att det känns som att min rygg ska gå av på konserter, hade kunnat stå i detta tält i timmar. Men så kom extranumren (bland annat en fantastisk version av När det blåser på månen, som började akustiskt och sedan blommade ut i ett crescendo av toner) och till sist den allra sista låten, Mannen i den vita hatten (20 år senare) som även avslutar senaste skivan. Per Sinding Larsen frågade Jocke när han var gäst i Studio Pop om de verkligen skulle avsluta konserterna med den låten, eftersom den ju är ganska morbid. Jocke log och sa något om att det kunde bli ganska mäktigt med tusentals människor som mässar vi ska alla en gång dö. Jo. Hela låten är så otroligt storslagen att det känns som att den är väldigt viktig för bandet. Och basen och trummorna dunkade i kroppen och textrader som jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö gav hela avslutningen ett sådant allvar att jag nästan var kallsvettig när den var över.

När vi kom ut ur tältet, omtumlade och lite svaga i benen, var det mörkt och småregnade. Havet syntes knappt till vänster om oss men rakt fram glittrade Turning Torso som något slags science fiction-hus mot natthimlen. Det var en perfekt avslutning av kvällen och det kändes nästan planerat. Kent - en total upplevelse. Återigen; ni kan skratta om ni vill, håna oss vi rör oss ni står still.