Skrämd till att skriva

Okej, en mutant har gjort mig skrivsugen igen, semestern är över!

I natt, vid ungefär halv fyra, skulle jag gå på toa. När jag tände såg jag något stort, brunt mitt på golvet och tänkte "det där kan ju inte vara en spindel. Inte så stor." Men jo, så var det. Den var nästan lika stor som vidundret i källaren och hade lika långa, kraftiga ben. Först var vi båda alldeles stilla. Jag tänkte på att jag ju inte tycker att det är så äckligt med spindlar längre, men att det främst gäller spindlar i normal storlek. Jag kände mig inte helt tillfreds, men jag visste inte hur illa jag mådde förrän jag ringde upp N, som jobbade, och satte ord på vad jag såg. När spindeln dessutom började röra sig i warp speed åt olika håll blommade paniken ut fullständigt och i ungefär 45 minuter grät jag i luren, skrek och försökte komma på sätt att döda eländet på. Att ha ihjäl den med en tidning eller dylikt kom inte på fråga, eftersom spindeln helt enkelt var för snabb. Blotta tanken på att den skulle komma undan eller smita ut i lägenheten var för svår att tänka på, så till sist fick jag snabbt hämta en köksstol, ställa in den i badrummet, ställa mig på den och stänga dörren. Sedan spolade jag golvet fullt med skållhett vatten tills eländet flöt fram i en stor brun hög. Sedan begravdes den i toaletten.

Okej, hur jag än berättar den här historien kan ingen mer än N (som sett källarmonstret) förstå hur stor och hemsk spindeln var. Det stör mig lite. Men en eloge till N, som var en klippa i luren och hjälpte mig att behålla åtminstone ett uns av förnuft, när han egentligen hatar spindlar mer än jag gör.

Idag har jag, förmodligen både på grund av panik och sömnbrist, varit fumligast i världshistorien. All mat och dryck jag överhuvudtaget kommit i kontakt med har jag spillt på mig själv eller på golvet. Och jag är fortfarande inte helt tillfreds över att gå in i badrummet. Men jag bloggar igen!