I föräldrahemmet

Arvegods från gammelfaster: Maria och Jesusbarnet utsnidade i trä. Så vackert.

Mer arvegods från gammelfaster: ett gäng Damernas Värld från 1948. Den här var allra snyggast.
Vid det som jag kallar John Bauer-berget i vår skog hade Kung Bore snyggat till det lite.

När jag satt och skrev vid köksbordet igår såg jag plötsligt något som rörde sig utanför fönstret. Micke måste ha sett mig och hade således klättrat upp för rhododendronbusken för att sedan balansera på den fem centimeter breda fönsterbrädan. Det är så man gör när man inte kan ringa på dörrklockan för att visa att man vill komma in.

You want to know how hard you'd fall if you did

Nu har jag nästan korrat klart. Tillbaka till Top Model-livet (Danielle vann, yay!) Mitt allra käraste korrminne från tiden på kårtidningen i Växjö är när vi satt tre stycken på redaktionen och en efter en upptäckte ett längdfel i beskrivningen av en blottare som härjade på campus. Det stod ungefär "Mannen var 1,75 centimeter lång och bar en mörkblå täckjacka." Vi låg ganska snart och skrattade på golvet, för om man visualiserar en kille på 1,75 centimeter så kan han ju inte gärna ha så mycket att blotta.

Nyss råkade jag tacka ja till en DN-prenumeration på ett halvår, trots att jag är så pank att vi behöver ett nytt ord för pank. Då har jag dessutom redan nu en gratis provprenumeration på Svenskan. Information overload. Min nya rutin är att läsa tidningen precis innan jag ska sova, eftersom jag av princip inte tänker läsa en bok förrän Siri Hustvedts The Sorrows of an American landar hos mig. Den kommer att vara grym, jag känner det på mig.

På vägen till bibblan idag mötte jag Herr bob hund-sångare med barnvagn samt återupptäckte Always a relief med Radio Dept. Jag har tyvärr lyssnat sönder det bandet, men den låten nådde fram idag.

Some nerve to go against me now that we're ahead
You want to know how hard you'd fall if you did?

It feels like our time has gone to waste
Want to feel strong, not like a waste
Want to feel the illusion
The confusion.

(Här är det nån amerikan från Amherst som gjort en arty video till låten. Ganska fin, faktiskt. Men så är jag ju en USA-romantiker också.)

Grammatisk terapi

Ganska ofta känner jag att jag sysslar med saker som jag inte riktigt har koll på (till exempel en magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap.) Kanske är det därför jag så ofta blir rastlös och förlorar fokus? Kanske är det därför det kan gå dagar utan att jag får något gjort? För snarare än lathet, beror det på en känsla av att inte ha kontroll, en känsla av att inte vara riktigt bra på det jag gör. Det är mycket frustrerande. Just nu har jag ett litet extraknäck där jag ska korrekturläsa texter till en tidning och plötsligt blir jag uppslukad av något igen. I stället för såsa runt och tänka "snart börjar reprisen av Top Model 6 (shit, vad Danielle är snygg!)", kommer jag på mig själv med att tänka "oj, Top Model 6 har redan börjat, skitsamma, jag kollar hellre reglerna för kommatering vid bisatser." Äntligen! Jag har saknat känslan av att kunna något, förstå något, gå upp i något. Jag älskar ord, meningar och grammatik. Det är något mycket tillfredsställande med att systematisera och analysera språk. På gymnasiet älskade jag att sitta med en svensk text som skulle översättas till latin, fastän det var så ansträngande att det nästan kändes som att hjärnan skulle explodera ibland. Jag visste ju att jag var bra på det. Jag hade koll. Åh, jag har saknat koll. Jag skulle nog må bäst av att få sitta och pula med texter hela dagarna. Gärna dela upp ord i rot, suffix och prefix också, just for the fun of it.

Jag vet inte vart jag vill komma med detta. Bara lite hjärnrens.

Tillbaks på ruta ett igen?

På transportavdelningen på skolan hade de givetvis en lastbilsmodell. Cute. Lasten såg ut som cigarrer.

Idag genomförde vi våra två sista intervjuer (hoppas jag) och killarna var lika ace som vanligt. Båda pluggade till lastbilschaufförer och jag blev så avundsjuk på deras förvissning om att de valt rätt bana. De älskade att köra bil och lastbil och såg mest bara frihet framför sig. Själv satt jag mest och tänkte på att jag visst gillar att prata med elever fortfarande och att gymnasielärare inte vore så dumt...skitbra.

Det kom ett bud

Måndag eftermiddag, jag sitter vid datorn och är trött efter ett seminarium i Lund. Porttelefonen ringer och en man säger att jag har ett bud. Jag släpper in honom och fattar först ingenting. Sedan ringer en klocka om att B sagt att min födelsedagspresent är på väg. Jag tittar på det stora paketet och under bråkdelen av en tiotusendels sekund överväger jag att vara tålmodig och vänta med att öppna presenten tills jag fyller år, men sedan tar begäret över. Och, kolla! Reading is sexy-tröjan som Rory har och som jag velat ha i flera år! Och en Luke's-tröja också! Gilmore Girls-mania!



Jag gillar verkligen det här med att sprida ut presenterna över året. Utdragen glädje är fint.

Påskvinter

Påsken kunde i år lätt förväxlas med det man önskar att julen skulle vara. Efter en fest på Påskafton vandrade N och jag genom ett Jönköping som var täckt av pudersnö och igår var den perfekta vinterdagen med blå himmel, minusgrader och vit mark. Även om vår känns hetare än vinter just nu måste jag erkänna att snön lyfte mitt humör. När jag i kväll kom tillbaka till Malmö var det samma gamla vanliga blöta asfalt och icke-årstid som vanligt. Det kändes overkligt trist.

Lite bilder från en promenad i Stadsparken igår:

Hur många bilder har jag på den här utsikten egentligen? Den blir aldrig uttjatad.

Ett lyckopiller som gillar snö.

I Stadsparken finns ett par tråkiga hästar som brukar stå som stenstoder/levande döda. Ida tycker om att hälsa på dem (och igår visade det sig att det fanns liv i åtminstone denna hästen, då den sparkade framåt mot Ida när hon stack in huvudet för att titta lite. Hon hade tack och lov änglavakt, så det gick bra.)

Mother superior

Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men jag orkar nästan inte med någon ny popmusik för tillfället. Lykke Li, Miss Li, Moto Boy...jag orkar inte ens ta reda på om de är bra, det räcker att se dem på bild för att bli trött. När det var min tur att välja skiva till skivpoolen kände jag mig därför lite oroad. Jag gick in i första bästa skivbutik och såg mig klentroget omkring. Så föll min blick på Mary J. Bliges senaste skiva och jag kände att jag kanske hade något att hämta där; särskilt om jag ville ha något annat än storögda rådjurstjejer som sjunger med vän röst. Även om jag aldrig lyssnat på mer än hitsen med Mary, har jag alltid haft respekt för henne. Hon utstrålar styrka, sorg och mod och representerar den delen av soul och r 'n' b-scenen som inte bara handlar om sexighet och a nice booty.

Efter några lyssningar tycker jag mycket om skivan och då särskilt sista spåret Come To Me (Peace). Den handlar om att Mary vill försonas med sin älskling (I'd be the one you need,
You would be the one I marry) och när (gospel)kören tar i med:

Let the air of your voice dry my tears
Let "I love you", fall on my ears

och Mary freestylar och fyller i med:

I love you, I love you, I love you, I love you

får jag gåshud över hela kroppen och börjar gråta. Herregud, säger jag bara. Särskilt med hörlurar.

Exotiskt också med en tacktext i ett cd-häfte som börjar:

I wanna start by just giving all the praise, honor and glory to my Lord and Savior JESUS CHRIST because I would have no life without his love, guidance and forgiveness. I wanna thank my husband who is also my best friend and manager. So husband, I love you. Thank you sooo much for being with me.

Big love! Inte ett dugg twee, tack och lov. Jag gillar det på samma sätt som jag inte kan motstå Tyra Banks ibland, trots att hon är ganska läskig.

*

På skivpoolen lyssnade vi inte bara på Mary, vi firade även lite olika framgångar med en flaska bubbel som väntat länge på att få bli öppnad.

Just get me a really big closet

Trots att jag är så förkyld att mina ögon svider och rinner, kan jag inte sluta titta på trailern till Sex and the City: The Movie (finns här.) Jag grät lite första gången också. Det tycks vankas svårigheter, jag vet inte om jag pallar det...

Nihilism

Varje måndag brukar jag bära med mig söndagens avsnitt av Nip/Tuck och tänka på det med ett leende. Njurstölder, missbildade bebisar, avskurna öron, sex så långt ifrån kärlek man kan komma, kärleksfullt sex under tvång inför åskådare, mutor, mord, cynism och oäkta kroppsdelar så långt ögat når. Borde man inte känna avsmak? Jo, och ibland bildas en unken känsla i bröstet. Men då händer alltid något varmt och mänskligt (som Liz' och Rosie O'Donnells handhållning igår) och vips, så får handlingen en ny dimension. Och precis när man vaggats in i den varma känslan, händer något så vedervärdigt att man återigen häpnar. Det är så snyggt utfört! Dexter är en rar vaggvisa i jämförelse med Nip/Tuck, men de båda serierna har ändå en hel del gemensamt. Förutom intressant och bisarr handling, utspelar sig båda serierna i Miami och jag måste säga att den staden utgör en utmärkt kuliss. Det är alltid drypande varmt och allting känns fejkat, förljuget, nytt och modernt. Jag vill aldrig sätta min fot där, men som scen för billigt sex, våld och yta är staden äckligt förförisk.

That life

Det var då.

Jaha, vad ska man säga om This Life +10 som gick på tv igår? Jag tycker att de hade skruvat till karaktärerna lite väl mycket. Vardagligheten var ju det som kändes så nytt och bra med serien när den gick i slutet av 90-talet. Lyxfruar och livscoacher passar inte riktigt in. En scen här och där var riktigt bra, men det som sög till mest i magen var annars att höra signaturmelodin igen, så här tio år senare. Åh, jag älskade verkligen den serien när jag gick på gymnasiet.

Anna kom ju som vanligt med de bästa replikerna, till exempel när Warren visade henne sin webbsida om livscoachning:

Anna: Can you imagine me without my destructive thought pattern?!
Warren: Yes!
Anna: No, horrible! You're ironing people out.

Maktkamp

Jag ville verkligen heja på TAW, men just nu leder James:

En sak har jag lärt mig nu
Livet är inte ute efter mig
En sak har jag fattat äntligen
Livet vill mig inget ont
Och det jag inte kan förändra
Det kan jag acceptera
Och det jag kan acceptera
Är redan förändrat.

(Tommy och hans mamma)

Vs.

Looked in the mirror, I dont know who I am any more
The face is familiar, but the eyes, the eyes give it all away
They're all out to get you, once again, they're all out to get you
Here they come again.

(Out to get you)

...or I'll blow you to bits

Sedan mat-Tina var så vass på samba att jag nästan började gråta är jag fast i Let's Dance. I kväll dansade hon grym bugg (som annars är den töntigaste, svennigaste dansen jag vet) i snygg svart klänning till Blurs Song 2. Att jag samma kväll råkar (sant!) ha på mig vad som kanske är världens snyggaste bandtröja någonsin ser jag som ett tecken. You go, Tina!

Ghetto fabulous

Jag är lite under isen och tjurig för det, men intervjuerna till uppsatsen fortgår ändå. Mitt hjärta ömmar fortfarande för fordonseleverna, det är så kul att prata med dem. De bjuder alltid på ett extra leende, ett handslag eller en rolig kommentar. Vi rör oss nu ganska vant i korridorerna och verkstäderna och har hittills inte stött på några nedsättande kommentarer. Idag möttes vi av vårt första "bitches" som i "Yo, det står två bitches utanför" när vi knackade på dörren till lastbilsverkstaden, men det var på ett skämtsamt vis från en kille vi redan småpratat med. Jag tycker bara att det var kul, eftersom jag är så o-ghetto man kan bli.

När jag sitter och transkriberar intervjuer blir jag plågsamt medveten om hur illa jag sätter ihop orden till meningar ibland. Det hörs inte när man pratar, men nedskrivet ser det ibland rent vansinnigt ut. Och fastän jag har instruktionerna "Ställ inte ledande frågor" och "Lägg inte ord i munnen på informanten" ringande i huvudet är jag expert på att ställa frågor som: "Mm. Du tycker att det hade varit bra att ha någon genomgång i det. Eller?"

Jaja. Nu ska jag göra sallad.

Get Carried away

Jag kan inte vänta på denna efterlängtade verklighetsflykt/terapi.

Long time no see.

Två känslor

Jag har haft en jobbig, nervig natt och när jag vaknade idag började jag utan att ens hinna tänka en tanke sjunga på Tomas Andersson Wijs Där får jag andas ut. (Klipp från konserten i torsdags.)

En gång var jag sorgsen, nu har jag köpts fri.

Jag vet inte det, jag, men märkligt var det.

Men! Precis när J och jag skulle hugga in på smörgåstårtan igår kväll fick hon ett sms från vår kompis som berättade att vattnet hade gått och att hon var på väg in till sjukhuset. Idag är hon och hennes kille en dotter rikare. All min kärlek till den lilla familjen!

Let's just laugh

Två saker som nästan alltid hjälper när jag känner mig blå:

1) När Leno, O'Brien eller Letterman har djur med i sina program. I fredags lekte Leno med leopardungar (små som kattungar!) och ett lejon som ville kela (en av mina högsta önskningar är att få kela med ett tamt lejon!) Kattdjur är mina favoriter och tydligen Lenos också. Han har aldrig varit så avslappnad som när han buffade med huvudet mot lejonets hals och jag var fullständigt trollbunden. Annars är det nästan alltid roligast när Conan har med djur och djurexperter i sitt program, helt enkelt därför att Conan är bäst.

2) En bra komedi, gärna med Will Ferrell eller Ben Stiller. I lördags täppte jag igen Talladega Nights-luckan och jag är mycket nöjd. Will Ferrell och John C. Reilley som radarpar är ren humor och Gary Cole imponerar som förlorad fadersfigur. I filmen kombineras vid ett tillfälle dessutom min faiblesse för kattdjur och komedier när Ricky Bobby ska träna bort sin rädsla för att köra och hans pappas terapi innebär att there's a goddamn cougar in the car!

Jag skrattade regelbundet under hela filmen, men tyckte faktiskt att scenerna under sluttexterna var extra bra (I like to think of Jesus like a dirty ol' bum.) Jag gillar när skådisar tappar masken, det blir liksom bevis på att de faktiskt har så roligt som jag själv förmodligen skulle ha om jag vore med i en komedi.

A day in the life of...

N har ny kamera och har därför förevigat dagen i bilder:

Utanför Arlöv finns en affär med bilar för fantasisummor. Här är en Lamborghini Murciélago Roadster. Jag känner inget speciellt för den, men skulle däremot kunna tänka mig en Maserati Quattroporte.

Vid Arlöv ligger även Net On Net. Eftersom min dvd-spelare dog förra helgen såg N mitt skriande behov av en för tidig 30-årspresent. Hemma igen slog han in den i julklappspapper och min glädje och entusiasm nådde som synes nya höjder.

Här har jag börjat öppna och inse: yay, jag har en dvd-spelare (med karaokefunktion!) igen!

Sen eftermiddag blev det en promenad till havet. Jag har länge roats av ovanstående instruktion till hundägare. Fånga i luften! Vad som inte var lika roande var när vi i parken såg en kille som var ute med sin (?) hund. Hunden lunkade omkring och nosade som hundar gör, medan ägaren ryckte och slet helt omotiverat i hundstackaren. När hunden fick syn på några gäss och sprang mot dem slet ägaren tillbaka den, tryckte ner den i sittande ställning och slog till den i sidan. Hade våra blickar kunnat döda då hade den hunden varit fri på en sekund.

Kvällens skräll: Carola förlorade mot Nordman! Jag tror att hon nu kommer att raka av sig håret och gå under jorden.

Hudlöst

Ett mycket fint skivomslag, vars titellåt innehåller den fantastiska textraden Om jag hade hud, behövde jag dig då?, vilket får mig att tänka på när Tomas var förband till Nick Drake-dokumentären A Skin Too Few på Palladium i Växjö för flera år sedan, eftersom Nicks syster (eller mamma?) i filmen säger att Nick hade svårt att leva i den här världen, eftersom han just hade "a skin too few."

Igår kväll såg J och jag, en massa par och Ulf Lundell-fans (det är inte samma slags musik!) Tomas Andersson Wij på KB. Vi fick höra alla låtar vi skulle kunna önska oss (utom möjligen Små hål i din röst, men det är förståeligt då den har världens längsta intro) och dessutom hans alltid så vältaliga mellansnack. Han sa att han tycker om folk som blommar sent och det var skönt att känna sig omtyckt.

På besök II

I morse när min uppsatspartner och jag gick i piskande regn mot gymnasieskolan där vi gör våra intervjuer stannade plötsligt en bil vid trottoarkanten. Det visade sig vara en av killarna vi intervjuade i tisdags som sett oss från vägen och vänt med bilen bara för att fråga om vi ville ha skjuts till skolan. Åh, godheten! Vi tackade nog ungefär trettio gånger för skjutsen. Om man bortser från alla mina nojor om att intervjuerna inte kommer att ge oss det vi behöver och att uppsatsen kommer att falla som ett korthus, måste jag säga att det i alla fall är en upplevelse i sig att träffa de här fordonskillarna. Vi har blivit varnade för att de flesta inte bryr sig om skolan, att de hade IG på högstadiet, att de (vissa) har svårt för det svenska språket, att de är stökiga och att de aldrig läst en hel bok. De har med andra ord inte haft det lätt. Därför ömmar hjärtat lite extra mycket när vi möter dem och de är så vänliga, engagerade och verkligen anstränger sig för att svara på våra frågor. Jag kan inte svara för hur de är i grupp (men jag är lärare i grunden så jag kan ju tänka mig...) men ansikte mot ansikte är de så fina. Jag tänker mig att de kanske inte är så vana vid att någon vill lyssna på vad de tycker och tänker om sin skolsituation. Vikten av uppmärksamhet har sällan känts så tydlig.

Blah

Skit. Jag råkade stänga av min mobil så att jag sovit ända tills nu (12). Skitskitskit. Känner mig helt förvirrad och har ont både här och där. Nu kommer det att ta flera timmar innan jag kan komma över skuldkänslorna. Jag har en molande magvärk över uppsatsen. Visst, den går framåt och det är verkligt kul att prata med fordonskillarna, men vad kommer det att bli av det hela? Gör vi rätt? Vad är rätt? Varför kan jag inte läsa böcker längre utan bara artiklar? Hur ska vi få ihop 80 sidor? Kontrollbehovet är utmattande.

Pull yourself together, woman.

The best things in life are free

På msn för en liten stund sedan:

J: guldkant på den här dagen: det är visst guldmaskengalan på amiralen ikväll och nu stod let's dancetobias på trappan när jag gick förbi!

jag: nej sluta! det är big smajl som dansar med tina va?

J: jajemen! han såg lite allvarligare ut men sig otroligt lik!

jag: coolt* att den galan är där, borde kanske sticka ner och spionera lite!

J: ja, har du tur ser du eva rydberg!



* Jag kommer, som synes, inte ut så mycket.

Två filmer och en begravning

Igår stängde jag in mig med min gamla favoritfilm Before Sunset och, vad som skulle visa sig vara ännu en pratfilm, Conversations with Other Women. En kvinna (Helena Bonham Carter) och en man (Aaron Eckhart) möts på ett bröllop och deras sätt mot varandra - blickarna, konversationen, leendena - skvallrar om att de inte är främlingar för varandra. Deras relation avslöjas bit för bit. Mannen berättar att han tittat efter henne på gatan i åratal och hajat till varje gång han sett någon med hennes hårfärg eller gångstil. Kvinnan har hela tiden befunnit sig i London. Bröllopet och natten som följer blir till en förbjuden och bitterljuv återförening.

Jag blir så tagen över förtroligheten dem emellan som är så intakt trots år isär. Han klär av henne och blir bekymrad när han ser ett stort operationsärr på hennes lår som inte brukade vara där på den tiden de kände varandra utan och innan. Det blir så tydligt att tiden har gått och att saker och ting har förändrats.

-All of this land was once mine.
-Yep.
-And now it belongs to someone else.
-Yep.
-It's like when you drive by your childhood home and you find another family there.

Åh, Helena Bonham Carter och Aaron Eckhart är så fruktansvärt bra i rollerna och så grymt vackra utan att för den skull bli overkliga! Mitt hjärta är lite krossat. Se!

*

Epilog: när jag hade sett klart filmen valde min dvd-spelare att dö och ta Conversations with other Women-skivan med sig i fallet. Spelaren har varit krasslig länge, så det kom inte som en chock. Inte mindre irriterande för det. Jag fick utföra en operation:

Nu känns det lite tomt.

Ny månad, samma känsla?