Jag är lite under isen och tjurig för det, men intervjuerna till uppsatsen fortgår ändå. Mitt hjärta ömmar fortfarande för fordonseleverna, det är så kul att prata med dem. De bjuder alltid på ett extra leende, ett handslag eller en rolig kommentar. Vi rör oss nu ganska vant i korridorerna och verkstäderna och har hittills inte stött på några nedsättande kommentarer. Idag möttes vi av vårt första "bitches" som i "Yo, det står två bitches utanför" när vi knackade på dörren till lastbilsverkstaden, men det var på ett skämtsamt vis från en kille vi redan småpratat med. Jag tycker bara att det var kul, eftersom jag är så o-ghetto man kan bli.
När jag sitter och transkriberar intervjuer blir jag plågsamt medveten om hur illa jag sätter ihop orden till meningar ibland. Det hörs inte när man pratar, men nedskrivet ser det ibland rent vansinnigt ut. Och fastän jag har instruktionerna "Ställ inte ledande frågor" och "Lägg inte ord i munnen på informanten" ringande i huvudet är jag expert på att ställa frågor som: "Mm. Du tycker att det hade varit bra att ha någon genomgång i det. Eller?"
Jaja. Nu ska jag göra sallad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar