På besök II

I morse när min uppsatspartner och jag gick i piskande regn mot gymnasieskolan där vi gör våra intervjuer stannade plötsligt en bil vid trottoarkanten. Det visade sig vara en av killarna vi intervjuade i tisdags som sett oss från vägen och vänt med bilen bara för att fråga om vi ville ha skjuts till skolan. Åh, godheten! Vi tackade nog ungefär trettio gånger för skjutsen. Om man bortser från alla mina nojor om att intervjuerna inte kommer att ge oss det vi behöver och att uppsatsen kommer att falla som ett korthus, måste jag säga att det i alla fall är en upplevelse i sig att träffa de här fordonskillarna. Vi har blivit varnade för att de flesta inte bryr sig om skolan, att de hade IG på högstadiet, att de (vissa) har svårt för det svenska språket, att de är stökiga och att de aldrig läst en hel bok. De har med andra ord inte haft det lätt. Därför ömmar hjärtat lite extra mycket när vi möter dem och de är så vänliga, engagerade och verkligen anstränger sig för att svara på våra frågor. Jag kan inte svara för hur de är i grupp (men jag är lärare i grunden så jag kan ju tänka mig...) men ansikte mot ansikte är de så fina. Jag tänker mig att de kanske inte är så vana vid att någon vill lyssna på vad de tycker och tänker om sin skolsituation. Vikten av uppmärksamhet har sällan känts så tydlig.